Späckhuggarens – och de övriga valarnas - tidiga förfäder var inte havsdjur utan levde på land och hade fyra ben.
Den äldsta urvalen var Pakicetus som levde för cirka 50 miljoner år sedan vid floder och sötvattensjöar i norra Indien och nära den norra kusten av Tethyshavet i det som i dag är Pakistan.
Djuret var en köttätare stor som en varg och hade långa, smala ben och klövar. Pakicetus tillbringade en stor del av tiden på grunt vatten, där den sökte föda.
Pakicetus uppfattas som valarnas stamfader på grund av dess speciella form av tinningbenet, som nu bara finns hos valar.
Valarnas stamfader liknade en varg och kunde inte simma. Med tiden övervann Pakicetus dock det våta elementet.
Fossilfynd visar att ögonen satt upptill på huvudet som hos krokodiler och flodhästar. Det innebar att djuret kunde se över vattenytan även om djuret var täckt av vatten.
Troligen kunde Pakicetus inte simma, men efter ett par miljoner år utvecklades urvalarna till amfibiska former som levde både på land och i vatten. Deras svans var lång men utan moderna valars stjärtfena. Med största sannolikhet använde de extremiteterna att simma med.
