Uppfinningsrika djur smiter undan döden

Rovdjuren får vara på hugget för att fånga en av naturens försvarsspecialister till middagen. För att överleva skyddar sig dessa byten med hjälp av giftigt blod genom att falla mot marken eller iklä sig en rustning av avföring.

Rovdjuren får vara på hugget för att fånga en av naturens försvarsspecialister till middagen. För att överleva skyddar sig dessa byten med hjälp av giftigt blod genom att falla mot marken eller iklä sig en rustning av avföring.

Nature Picture Library

Giftigt blod skjuts ut ur ögonen

Paddleguaner är relativt kraftigt byggda reptiler, storleksmässigt ungefär som vanliga paddor, och de lever i torra områden i Nord- och Centralamerika.

Trots att de cirka 15 kända arterna har horn och är taggiga är de populära byten bland rovfåglar, prärievargar och rävar.

© J. Cancalosi/NaturePL

Mot rovfåglarna kan paddleguanen inte göra mycket annat än att blåsa upp sig som en taggig liten fotboll och visa de stora hornen i nacken, men om de attackeras av fyrbenta rovdjur är leguanen förberedd med ett överraskande försvar.

En hotad paddleguan kan skjuta ut strålar av blod ur ögonen. Blodet skjuts iväg en dryg meter i luften.

Spruckna blodkärl skickar iväg blodstråle mot fienden

Från en meters avstånd kan paddleguanen med stor precision placera en stråle giftigt blod i ansiktet på ett rovdjur.

För att öka effekten innehåller blodet giftiga och irriterande ämnen som fungerar särskilt effektivt mot däggdjur.

Gifterna kommer troligen från myror, som utgör en stor del av leguanens naturliga föda.

Leguanen kan upprepa sin avfyring flera gånger, men har inte obegränsat med ammunition eftersom den använder sitt eget blod.

Video: Se blodstrålen avfyras

Spetsig fisk dubblar sin storlek

Blåsfiskar är små till medelstora fiskar som finns i varma hav över större delen av världen. Fiskarna är relativt långsamma, vilket gör att de inte kan fly från sina fiender.

Vid hotande fara reagerar blåsfisken istället genom att på några få sekunder sluka stora mängder vatten så att de sväller upp som ballonger och mer än fördubblar sin storlek.

På ett ögonblick slukar blåsfisken stora mängder vatten. På så sätt blir den en smärtsam munsbit att sätta i sig.

© Nature Picture Library

Vissa arter av blåsfiskar har piggar i huden, vilket gör dem till en smärtfylld munsbit för ett rovdjur. Andra arter av blåsfiskar blåser upp sig även när de när de ska uppvakta en hona inför parningen.

Ett antal arter flyr genom luften utan att ha vingar. I stället gör de ett kontrollerat fall mot marken.

© T. MacMillan/NaturePL

Ödla glidflyger med sina revben

Små sydostasiatiska ödlor flyger med hjälp av ett hudmembran som spänns ut över förlängda revben. Ödlorna är bara 10–20 centimeter långa, men kan sväva mellan 50 och 60 meter.

© T. Laman/National Geographic

Orm förvandlar sig till en frisbee

Sydostasiens flygande ormar lever i träd. När ett rovdjur närmar sig kastar sig ormen ut från trädet och spänner ut revbenen åt sidorna. På så sätt får den formen av en lång och smal bumerang.

© S. Dalton/NaturePL

Grodor använder simhud som fallskärm

När tropiska grodarter måste fly hoppar de med lätthet rakt ut i luften, böjer benen in mot kroppen och spretar ut simhuden mellan tårna. Grodorna kan sväva upp emot 30 meter.

© Shutterstock

Fisk skjuter sig genom luften

En hotad flygfisk piskar kraftigt med stjärten, hoppar upp ur vattnet och fäller ut sina extremt utvecklade bröstfenor. Flygfiskar kan sväva 400 meter med en hastighet på 70 km/h.

Sylvassa borst bränner i flera dagar

Eldmaskar är vanligtvis cirka 15 centimeter långa med stora plattor på ryggen och långa borst som sticker ut mellan plattorna.

Trots att de har ett klappvänligt utseende räcker det med en lätt beröring för att avslöja att de inte har fått sitt namn utan orsak.

Borstens kamformade spetsar är fyllda med gift och går lätt sönder varefter de hakar sig fast i huden på angriparen.

Eldmaskens långa, fina borst sitter parvis. Borsten är ihåliga och innehåller ett starkt nervgift.

© Mary Beth Angelo/Scanpix

Dykare som haft närkontakt med eld­maskar jämför det med att sticka in handen i massor av brännässlor.

Tekniken säkerställer att rovdjur som försöker få tag i en eldmask på menyn bara gör det en gång.

Pungmesens bo har hemligt rum

Den afrikanska pungmesen bygger ett stort, droppformat, hängande rede, som flätas ihop av långa strimlor av gräs.

Boet har en tydlig öppning i sidan som leder in till en stor, rymlig kammare med flätad botten.

Ungarna befinner sig dock inte här. Både ingången och kammaren är byggda för att lura rovdjur att tro att boet är tomt.

Rovdjur luras av ett falskt rum

Det dubbelväggiga boet har en falsk och en riktig bokammare. Väven är så tät att även apor har svårt att slita den i stycken.

Den riktiga barnkammaren ligger innanför och har en kamouflerad ingång. Den stängs med ett slags kardborreblixtlås av spindelnät som föräldrarna är mycket noga med att stänga varje gång de passerar.

Ungarna gör också sitt yttersta för att överleva: Vanligtvis kvittrar fågelungar om de märker att något landat på deras rede, men pungmesungarna är tysta som i graven om de märker av aktivitet i boet.

Den listiga pungmesen skyddar sina ungar mot rovdjur genom att väva ett bo med en hemlig kammare.

© Des & Jen Bartlett/National Geographic Coll.

Larver lägger bajs på ryggen

Sköldbaggslarver använder sin spillning för att avskräcka rovdjur.

Antingen kletar larven fast avföring på ryggen med sitt böjliga, upprättstående anus, så att det ser ut som en kringvandrande gödselstack.

I andra fall håller larven fast avföringen med en gripklo på svansen så att den kan vifta en stor, illaluktande bajsklump framför näsan på en eventuell fiende.

Sköldbaggslarven använder sitt böjliga anus för att kleta fast illaluktande avföring på ryggen.

© Alamy/ImageSelect

På liknande vis iklär sig nymfer av vanlig spottstrit ett skyddande hölje av avföring. Nymferna blåser luft genom avföringen så att den fylls av bubblor och blir till ett skum.

Känsligt hörselorgan får nattflyet att störtdyka

Fladdermusen är nattflyets ärkefiende. För att undvika att bli uppäten av det flygande däggdjuret har nattflyet utvecklat särskilt känsliga hörselorgan på vardera sidan av bakkroppen.

Organen innehåller sensorceller som är specialiserade på att registrera fladdermusens ultraljudsrop.

När cellerna registrerar ett rop omsätter de ljudvågorna till elektriska signaler som går direkt ut i vingmusklerna och leder till att nattflyet gör vilda undanmanövrar.

Sovsäck döljer papegojfiskens lukt

Eftersom papegojfiskar är relativt stora finns det en gräns för hur många hål och andra gömställen de kan hitta på korallrevet.

Det har gjort att papegojfisken har utvecklat en speciell sovteknik som lurar rovfiskarnas luktsinne.

När papegojfisken ska sova letar den upp en hyfsat säker plats på havsbotten. Sedan börjar den utsöndra slem från munnen som efter ett tag omger hela kroppen som en påse.

Papegojfisken bildar en sovpåse av slem som döljer den sovande fiskens kroppslukt.

© Nature Prod./NaturePL

Slemsäcken har öppningar som låter vattnet flöda in och ut och leverera syre till fisken. Däremot stängs alla dofter in i säcken så att rovdjur inte kan nosa sig fram till den sovande fisken.

Mästaren har 15 förklädnader

Den härmande bläckfisken, som den heter, upptäcktes för första gången i Indonesien i början av 1990-talet. Forskarna insåg snart att dess förmåga att förklä sig var något utöver det vanliga.

Liksom alla bläckfiskar kan den ändra färg snabbt och med stor precision – men färgförändringen är bara ett av många imponerande trick.

Naturen kryllar av smarta förklädnadskonstnärer, men den lilla härmande bläckfisken har kostymer som räcker till en hel cirkusföreställning.

© Nature Picture Library, Alamy/Imageselect & Mikkel Juul Jensen

Armarna liknar giftormar

Den härmande bläckfisken påminner om en giftig korrallorm när den gömmer sig i sanden och låter två randiga armar sticka upp.

© Alamy/Imageselect & Mikkel Juul Jensen

Gömmer sig bland maneter

Bläckfisken sträcker upp sina armar för att på bästa sätt smälta in bland ett stim av maneter.

© Alamy/Imageselect & Mikkel Juul Jensen

Blandar sig med plattfiskar

När bläckfisken simmar med större fiskar, exempelvis plattfiskar, pressar den armarna längs kroppen så att den påminner om exempelvis en flundra.

Den härmande bläckfisken kan också ändra ytstrukturen på sitt skinn, så att den går från att vara helt slät till grov och knottrig som en gammal, algbevuxen sten.

Men inte nog med det. Den kan också härma andra djurs kroppsformer och beteenden. Om den exempelvis blir förföljd av ett rovdjur kan den gömma sig i ett hål och låta två armar sticka upp från botten.

Samtidigt förses armarna med ett tydligt randigt mönster, likt en giftig korallorm – något som de flesta rovdjur har stor respekt för.

Se bläckfiskens pantomimteater

De härmande bläckfiskarna är sällsynta och därför svåra att studera, så det är fortfarande osäkert hur många olika djur de kan efterlikna.

Hittills har minst 15 olika förklädnader registrerats, varav många föreställer giftiga djur som lejonfisk, stingrockor och havsanemoner.

Bläckfisken är specialist på att smälta in i omgivande miljöer och kan exempelvis efterlikna fastväxta svampar och maskar.

Forskarna har även sett individer göra sig så ointressanta som möjligt genom att efterlikna drivande kokosnötter.

Nya ben växer ut på två veckor

Den mexikanska salamandern axolotl kan offra ett ben till ett rovdjur, utan att mista sin rörlighet.

Cellerna runt såret delar sig blixtsnabbt och bildar ny vävnad snabbt. På bara några få veckor har det skapats nya ben eller organ.

Utöver att återskapa förlorade lemmar kan axolotl även ersätta organ och delar av hjärnan.

© Nature Picture Library

En av orsakerna bakom den extrema regenereringen är att axolotl lever hela sitt liv i larvstadiet och inte genomgår metamorfos – till skillnad mot grodyngel som utvecklas till grodor.