Björndjuret överlever tills solen slocknar. Det menar flera forskare sedan de små, gelébjörnsliknande djuren har kokats, frysts ned, doppats i giftiga kemikalier, bombarderats med radioaktiv strålning och skjutits ut i rymden. Inget biter på dem.

De cirka 1 200 arterna av björndjur är inte större än 0,1–1 millimeter och lever i världens alla vattendrag, från djuphavet och Antarktis till mossar och högt uppe på isklädda berg. De kan också leva på torr mark och har hittats i öknar och uttorkade saltsjöar.

Björndjurens förmåga att klara extrema förhållanden bygger på att de klarar en fullständig uttorkning och då kryper ihop som ett torrt skal. I uttorkat tillstånd går björndjuren ned i en dvala – en så kallad kryptobios – där alla livsprocesser sätts på standby.

Normalt bryts celler och molekyler ned utan vatten, men i björndjuret ersätts vattnet med sockerämnet trehalos, vilket skyddar molekylerna. När vattnet lämnar björndjuret förhindrar det att molekylerna samverkar med varandra, vilket bromsar den nedbrytningsprocess som annars skulle ha inletts under de extrema förhållandena.

Ljud: Minipenis överröstar motorcyklar

Det mest högljudda djuret, i förhållande till sin storlek, använder varken lungorna eller vingarna för att skapa ljud. Det använder sin penis.

Insekten med det latinska namnet Micronecta scholtzi är knappt två millimeter lång. Ändå lyckas den skapa en ljudvolym på nära 100 decibel, vilket är högre än många motorcyklar.

Om samma förhållande mellan storlek och förmåga att skapa ljud skulle gälla för människor skulle en 175 centimeter lång person kunna generera orealistiskt höga 87 500 decibel, vilket teoretiskt sett skulle vara tillräckligt för att skapa ett svart hål.

Undervattensinsekten producerar sitt enormt höga ljud genom att gnida sin penis mot magen, som har en veckad yta.

Forskarna menar att hanar använder ljudet för att locka till sig partners och att fenomenet sannolikt är ett exempel på när det naturliga urvalet har löpt amok.

De mest högljudda hannarna har haft störst framgång med att para sig och föra vidare sina gener och förmågan att skapa höga ljud.

Ingenjör: Minispindel bygger hängbroar över flod

I Madagaskars regnskogar hänger stora spindelnät över floder och vattendrag. De uppemot tre kvadratmeter stora spindelnäten är de största hjulformiga näten som finns och dinglar över vattnet i upp till 25 meter långa trådar. Ingenjören bakom verket är en hjulspindel som inte är större än 1,5 centimeter och väger ungefär ett halvt gram.

Spindeln heter Caerostris darwini. Säkerhetslinan som spindeln använder för att kasta sig ut i luften är tio gånger starkare än kevlar och dubbelt så stark som annat spindelnät. Tack vare en utmärkt kombination av styrka och smidighet är nätet extremt starkt, vilket mäts med ett så kallat dragstyrketest, där en maskin drar i trådens båda ändar tills den går av.

Spindelnätet består i huvudsak av en blandning av proteiner, så kallade spidroiner. Forskarna har hittat ett hittills okänt spidroinprotein i hjulspindelns nät, det så kallade MaSp4, som inte finns i andra nät och som är avgörande för nätets unika egenskaper. Spindeln bygger sina nät tvärs över floder eftersom luften över vattnet vimlar av flygande och näringsrika insekter, som trollsländor och dagsländor.

Förmågan att fånga flygande insekter över floder är enastående bland spindlarna och Caerostris darwini behöver inte dela sina bytesdjur med andra arter.

Höjdhopp: Cikada gör ett kvanthopp

Spottstriten är bara sex millimeter lång. Ändå kan den göra lodräta hopp på uppåt 70 centimeter. Spottstritens hopp är cirka 116 gånger dess kroppslängd.

Det motsvarar att en 180 centimeter lång person skulle hoppa 209 meter rakt upp i luften – 85 gånger högre än världsrekordet.

Musklerna i spottstritens bakben utgör elva procent av den totala kroppsvikten. Inför hoppet ackumuleras energi i musklerna, som sedan frigörs i det ögonblick spottstriten hoppar iväg.

Boxning: Tungviktare pulveriserar sitt byte

Havssniglar, krabbor och musslor är i livsfara när den färggranna boxarräkan, även kallad mantisräka, jagar på havets botten. Med sina hammarliknande klor slår den tio centimeter långa räkan så hårt att den krossar hårda krabbskal, snäckor och musslor.

Slaget är som en projektil och har en fart på hela 23 meter per sekund, cirka 50 gånger snabbare än en blinkning.

Se boxarräkan slå klorna av en krabba

Rörelsen bildar luftbubblor mellan de dödliga klorna.

När luftbubblorna kollapsar avges en chockvåg som slår bytet medvetslöst – även om slaget missar. Med ett medvetslöst byte kan boxarräkan krossa skalet och komma åt köttet. För att räkan själv ska klara den kraftiga smällen består dess klor av hårda mineraler i en särskild struktur.

Klornas yttersta lager består av mineralet hydroxylapatit som också finns i vår tandemalj. Mineralet är ännu mer tätt packat på boxarräkans klor, vilket gör dem hårdare än tandemaljen.

Den hårda och styva ytan säkerställer att större delen av slagkraften går in i bytesdjuret i stället för att gå tillbaka till klorna. Under den hårda ytan finns mjukare och mer flexibla strukturer som fungerar som en fjäder och förhindrar att kraften från slaget förstör klorna.

Fart: Litet kvalster springer ifrån geparden

Ett kvalster från södra Kalifornien är världens snabbaste djur, i förhållande till storleken. Kvalstret är cirka 0,8 millimeter långt, men kan ändå sprinta i upp till 26 centimeter per sekund. Det motsvarar 323 kroppslängder per sekund.

Det gör den betydligt snabbare än världens snabbaste däggdjur, geparden, som med en absolut toppfart klarar cirka 25 kroppslängder per sekund. Usain Bolts världsrekord på 100 meter är 9,58 sekunder och motsvarar cirka fem kroppslängder per sekund. Med kvalstrets fartförmåga skulle en 180 centimeter lång person kunna sprinta i 2 088 kilometer i timmen.

Inte nog med att kvalstret har en nästan övernaturlig hastighet, den kan också byta riktning blixtsnabbt eftersom den tar över 100 steg per sekund, vilket gör det nästan omöjligt för rovdjur att fånga den.

Farten och den höga stegfrekvensen beror bland annat på extremt snabba muskler. Jämfört med musklerna i större djur innehåller kvalstrets muskler relativt många mitokondrier som blixtsnabbt kan producera och omsätta energimolekylen ATP till muskelkraft och fart.

Råstyrka: Muskelknippe tränar med avföring

Dyngbaggarnas bollar med avföring används som föda eller för parning.

Arten Onthophagus taurus är särskilt stark, och kan dra 1 141 gånger sin egen vikt. Det motsvarar att en människa som väger 80 kilo skulle kunna dra över 91 ton, motsvarande fem tvåvåningsbussar med passagerare.

Dyngbaggen använder bland annat sin styrka till att samla in avföring som den kan para sig under. Honorna gräver tunnlar och täcker dem med avföring som sedan faller ned i tunneln och används för att lägga ägg i.

Dyngbaggen använder dock inte bara sin styrka till att hantera avföring. När hannar kämpar om tillgång till honornas tunnlar blir det en rejäl brottningsmatch där det handlar om att knuffa ut den svagaste hannen ur tunneln. Förmågan att knuffas är därför viktig för att säkerställa möjligheten att få avkommor, och bara de starkaste dyngbaggarna lyckas föra vidare sina gener.