Se världen genom din hunds ögon

Det är ett missförstånd att hunden inte ser i färg, hunden uppfattar dock inte lika många färger som vi gör. Å andra sidan är den bättre på att se i skymningen och märka små rörelser.

Hundens syn är en av de bäst studerade i djurriket, och du har säkert hört myten om att hundar ser i svartvitt. Även om hundar ser färre färger än vad vi gör ser hundar färger och kan urskilja upp till 40 000 nyanser. För människor är motsvarande siffra över en miljon.

Hundögon är utrustade med samma typ av färgkänsliga celler, så kallade tappar, som det mänskliga ögat, men människan har tre olika sorters tappar medan hunden bara har två. Hundens tappar är känsliga för blått respektive gult ljus och kan därför skilja blått från gult, men inte rött från grönt.

Forskarna gissar därför att hundar upplever världen på samma sätt som människor med rödgrön färgblindhet, där de i stället för de två färgerna uppfattar en serie gråtoner.

Dessutom är hundars närseende sämre än hos oss människor och de är mindre känsliga för förändringar i ljusstyrkan. Däremot kan hundars pupiller vidgas mer än våra och de har en reflekterande yta i näthinnan, den så kallade tapetum lucidum. Båda delarna förbättrar synen i skymning.

Hundar har också mer av den typ av känselceller som kallas stavar än vad vi har. Stavarna tar bara upp gråskala, men de är extremt ljuskänsliga och bra på att upptäcka små rörelser på stora avstånd.

Snäckorna i trädgården ser fruktansvärt dåligt, men precis tillräckligt bra för att de ska hinna sätta sig i trygghet i sitt hus om ett hot dyker upp.

Den lilla och talrika trädgårdssnäckan har ögon längst ut på sina långa tentakler. Ögonen är svåra att upptäcka, men ser ut som två små, svarta prickar.

Synen är ganska dålig eftersom ögonen är utrustade med en lins framför en vätskefylld hålighet, men de har inga muskler för att kontrollera linsen. Detta gör att snäckan inte kan fokusera. Forskarna uppskattar därför att snäckan upplever former och skuggor snarare än faktiska bilder av vad den tittar på.

Snäckan kan exempelvis känna av att en annan snäcka kryper förbi, rörelser i omgivningen eller att skuggor plötsligt faller på den, och det räcker för en snabb flykt in i huset.

Trädgårdssnäckans ögon innehåller heller inga färgkänsliga synceller. Den ser därför bara nyanser av grått och kan bara skilja på ljust och mörkt. Förmågan att urskilja ljusintensitet hjälper snigeln att söka efter mörka platser när den ska gömma sig länge, exempelvis inför vintern.

Trädgårdssnäckan har trots sin dåliga syn fortfarande en av de bättre synerna i gruppen blötdjur, som förutom snäckor även omfattar bland annat musslor och bläckfiskar.

Djurrikets mest avancerade ögon sitter på mantisräkan. För att förstå den stora mängden visuell data som den kan ta emot har det lilla kräftdjuret utvidgat sin hjärna.

Mantisräkan har den mest avancerade synen av alla djur som forskare känner till. Ögonen rör sig oberoende av varandra och innehåller sinnesceller för totalt tolv olika färger – det vill säga fyra gånger fler än det mänskliga ögat.

Mantisräkan kan även se hur ljuset polariseras. Ljus och andra elektromagnetiska vågor rör sig alltid vinkelrätt mot sin utbredningsriktning, och polariseringen avslöjar i vilken riktning de svänger – och därmed om ett potentiellt byte eller en fiende är på väg mot eller bort från mantisräkan. Polariseringen ger alltså mantisräkan extra detaljerad visuell information när den jagar – eller tar till flykten.

Det närmaste vi kommer en liknande effekt är via polariserande solglasögon och polariserande kameralinser. Ljuset som träffar våra ögon svänger åt alla håll. Med filtret sorteras riktningar som exempelvis härrör från reflekterat solljus på en vattenyta bort, vilket gör det möjligt att se ner i vattnet.

Forskarna har länge undrat hur mantisräkan med sin lilla hjärna hittar i sitt eget hyperkomplexa synintryck.

Under 2019 hittade en grupp svenska, australiensiska och amerikanska forskare en trolig orsak till hur det går till. De upptäckte att mantisräkan redan börjar bearbeta visuella data i klumpar av nervceller i de stjälkar som ögonen sitter på.

Forskarna visade också att räkorna har omkodat neuroner som är ansvariga för luktsinnet hos andra kräftdjur så att dessa hjälper till med synen.

Den 200 kilo tunga jättemusslan uppfattar världen som lysande prickar genom otaliga mikroögon.

Jättemusslan är det största blötdjuret i världen. Vissa exemplar blir över 100 år gamla och växer till en diameter på 1,2 meter och en vikt på 200 kilo. Det enorma djuret har några av djurrikets enklaste ögon, så kallade oceller eller punktögon.

Varje ocell har ett litet hålrum med en öppning som fungerar som en pupill, medan baksidan av hålrummet är fullt av hundratals ljuskänsliga celler. Musslan kan se tre olika sorters färger, men inte kombinera dem till nyanser.

För att de enkla ögonen ska ha någon effekt måste jättemusslan ha gott om dem. Kanten på musslans så kallade mantel är därför täckt av hundratals punktögon som vart och ett är cirka 0,5 millimeter i diameter.

Dessa enkla oceller gör att musslan reagerar på ljus och skugga. Studier har till och med visat att jättemusslan, trots sina enkla ögon, kan reagera på rörelse och former innan exempelvis ett rovdjur kastar sin skugga direkt på musslan.

När australiska forskare för första gången demonstrerade musslans syn 1986 insåg de att den på så sätt kan känna av variationer i ljusstyrka i olika delar av synfältet.

Med två olika typer av ögon navigerar de flygande honungsproducenterna säkert till de mest nektarrika blommorna.

Bina ser med två så kallade facettögon, som består av mellan 4 500-5 500 orörliga enkelögon. Facettögonen säkerställer bina ett färgseende som fungerar helt annorlunda än vårt.

Där vi har sinnesceller för blått, grönt och rött ljus, har bin celler för blått, grönt och ultraviolett. Bin ser därför inte rött och orange ljus, utan ser i stället blått och grönt ljus väldigt bra. Dessutom kan de se ultraviolett ljus, det vill säga ljus med korta våglängder som är osynliga för oss.

Många blommor drar fördel av bins speciella syn genom att ha ränder på sina kronblad som pekar mot nektarn. På så sätt kan bina upptäcka de blommor som är mest mogna för pollinering.

Utöver facettögonen är bin utrustade med tre så kallade punktögon ovanpå huvudet. Punktögonen registrerar bland annat förändringar i ljusets styrka och kan exempelvis upptäcka skuggan från fiender som attackerar biet från ovan.

Forskarna har även hittat så kallade riktningsneuroner i binas hjärna. Riktningsneuronerna bearbetar data från en speciell visuell funktion som gör att bina kan se åt vilket håll ljuset svänger – den så kallade polariseringen.

Det polariserade ljuset skapar ett lysande band över himlen som bina navigerar utifrån. Bandet är synligt för biet även när solen är gömd bakom tjocka moln.