Hundars parning slutar ofta i något som påminner om ett cirkusnummer. I stället för att dra sig ur honan, lyfter hannen sitt ena bakben över ryggen på henne och vänder sig om, så att de två djuren kommer att stå bak mot bak.
I denna ställning kan de stå från ett par minuter till över en timme.
Denna besynnerliga avslutning beror på att en särskild svällkropp vid roten av hannens penis hindrar honom från att dra sig ut efter själva parningen. Ihoplåsningens exakta funktion känner man inte till. Förmodligen är det en anpassning, som garanterar hannen att det är han som blir pappa till honans valpar.
Medan de båda hundarna är sammanlåsta, får hans sädesceller nämligen tid att simma hennes äggceller till mötes, och andra hannar hinner inte para sig med henne. Det är inte ovanligt i djurriket att parningen även har en annan funktion vid sidan av att överföra sädesceller från hannen till honan.
Katter
Hos katter är hannens penis till exempel utrustad med en spetsig hulling, som gör att han inte utan vidare kan dra sig ur honan. Det gör dessutom ont på katthonan, när han försöker, och därför ser man ofta hannen snabbt sätta sig i säkerhet efter parningen, medan honan försöker att bita och riva honom.
Faktiskt är det en rent mekanisk påverkan från dessa hullingar som sätter fart på honans ägglossning. Hos andra arter har hannen utvecklat andra metoder för att garantera att det blir just hans sädesceller som befruktar honan. En del fåglar har till exempel utvecklat enorma testiklar, som producerar sädesceller i så stor mängd att eventuell sperma från en tidigare parning sköljs ut ur honan.