Ormars parning är i ordets egentliga mening en invecklad affär, inte minst för att det för många arters vidkommande rör sig om en massparning, där hundratals ormar parar sig samtidigt.
Varje enskild hona kan vara omgiven av 6-8 hannar, som slåss inbördes om rätten att para sig, samtidigt som de försöker hålla sig i närheten av honorna, så att en annan hanne inte skall smyga sig förbi och hinna para sig under slagsmålet.
Den egentliga parningen är dock en ganska enkel sak.
Under parningstiden attraheras hannarna av ett doftspår, som de fortplantningsklara honorna sänder ut.
När hannen kommer i kontakt med honan, försöker han att stimulera henne genom att gnida sin haka över hennes rygg.
Är hon mottaglig för parning, börjar hon darra och rycka kroppen fram och tillbaka.
Rörelserna blir våldsammare i takt med att hanen kryper framåt över henne.
Till sist är de båda djurens kloaköppningar i närkontakt med varandra.
Då snor de samman sina svansar, och hannen sticker in det ena av sina båda parningsorgan i honans kloaköppning.
Parningsorganen ligger normalt ut och in i ett hålrum i svansen och är som regel försedda med piggar och olika utväxter.
Formen och storleken på parningsorganen varierar så mycket att man kan artbestämma ormarna utifrån dem.
Ormparet håller denna fysiska förbindelse i en kortare eller längre period, vilken kan variera från ett fåtal minuter till flera timmar.
När parningen väl är över, ringlar de båda ormarna i väg åt varsitt håll.