För de flesta djur är varje dag en kamp för att hitta föda, föröka sig och undgå rovdjur. Hos många arter är det därför viktigt att ha ett bra revir som erbjuder föda och skydd och som inte minst kan attrahera en partner. Gepardhanen försvarar sitt revir året runt. Genom att märka ut området med särskilda doftämnen i urinen talar han om för andra hanar att de ska hålla sig borta.
Hos flera fågelarter är det däremot bara under häckningstiden som hanen ivrigt försvarar ett visst område mot inkräktare. Fågelhanen använder sin sång och sin ofta färgrika fjäderdräkt för att locka honor, men även för att avskräcka andra hanar från det etablerade reviret.
Kampen om honorna har lett till utvecklingen av en rad särskilda särdrag såsom horn, speciella teckningar, färgsprakande fjädrar, stor kropps-hydda och påtaglig aggression hos hanarna. Allt för att imponera på honorna och tillkämpa sig rätten till parning.
Med sina horn försvarar kronhjorten rätten till det harem av honor som han har kämpat sig till.
Narvalens långa tand används i dueller med rivaler om tillgång till honorna. Den hane som har längst tand vinner flest dueller och får följaktligen lov att para sig med flest honor.
Herkulesbaggens horn kan spärra vägen för andra hanar, så att de inte kommer in i de gångar där djuren bor. Herkulesbaggen använder även hornet som vapen.
Hanarnas strider kan vara ordinära slagsmål där den starkaste vinner, men maktkamperna kan även vara mer sofistikerade. Hos paradisfåglarna utför hanarna exempelvis egendomliga danser för att tillskansa sig en maka.
Dansen består i viftande med stjärtfjädrarna, krumsprång och andra akrobatiska övningar som sker på en liten arena som hanen har rensat från grenar och löv. Hos den lilla fisken storspiggen uppvaktas honan genom att hanen visar upp ett snyggt rede för äggen som han har byggt på havsbottnen. Endast hanar med ett rede av god kvalitet kommer att lyckas locka till sig en hona.
Påfågelhanars fjädrar säger indirekt något om generna. Bara hanar med det bästa arvsmaterialet kan överleva med det handikapp det är att släpa runt på den enorma stjärtplymen.
Även om striderna mellan hanarna kan se våldsamma ut resulterar de sällan i några allvarliga skador. Ofta har striderna mer karaktär av en ritual då olika beteendemönster och en kort kraftmätning avgör vem som vinner. Om det ändå utmynnar i riktig strid drar den svage sig i regel ur innan det går för långt. Det är nämligen viktigt att den slagne hinner återhämta sig innan han ska ge sig in i en ny kamp.
Flodhäst
Flodhästhanar slåss om ett revir i ett flodområde på några hundra meter.
Isbjörnar
Det går cirka tre hanar på varje brunstig hona, och det leder till häftiga strider mellan hanarna.
Elefanter
Honorna lever ihop i hjordar, och under parningstiden slåss hanarna om rätten att para sig med dem.