Hur bär en ödla sig åt för att tappa svansen?

Ödlorna är ett av de bäst kända exemplen på autotomi, det vill säga frivilligt avsnörande av en kroppsdel, vanligtvis ett ben eller svansen. Tricket skall distrahera ett rovdjur så pass att det jagade djuret hinner undan. Hos ödlor sker det genom en kraftig och plötslig sammandragning av musklerna i svansen. Denna sammandragning sker oberoende av om ödlan kommer i fysisk kontakt med sin fiende eller ej. Det är med andra ord ödlan själv som ”bestämmer”, om den skall tappa svansen. När en ödlas svans går av, sker det längs en redan existerande brottlinje i en av svanskotorna. Här är kotorna bara delvis förbenade, och då de samtidigt är kraftigt förlängda, brister de relativt lätt längs dessa svaga zoner. Blodkärl och muskler är arrangerade på ett sådant sätt att blödningen från svansstumpen blir minimal. Varje enskild svanskota är försedd med en sådan brottlinje, så att svansen kan gå av där det passar. Det börjar relativt snabbt att växa ut en ny svans från brottstället. Den är dock som regel lite mindre än den ursprungliga, och kotorna har ersatts med en brosksträng. Går svansen bara av delvis, kan den komma att fungera igen, samtidigt som det växer ut en ny svans från den öppna delen av såret. Resultatet blir en ödla med två svansar. Autotomi är utbredd även bland leddjuren. Bland spindlarna är det särskilt lockespindlar som stöter av ett eller flera av sina ben, om de blir hotade, medan beteendet hos kräftdjuren särskilt finns hos krabbor. Sjöstjärnan, som tillhör tagghudingarna, kan också bilda nya armar, om den mister en eller flera till exempel i strid med en rovfisk. En avsliten arm kan faktiskt utvecklas till ett helt nytt djur.