Finns det djur som tål att fysas ned?

Oftast blir inte sjöar och särskilt inte havet bottenfrusna, och fiskar, grodor och andra djur kan därför söka sin tillflykt under isen. Om en sjö ändå bottenfryser, dör de flesta djur i den. Nedfrysning är nämligen normalt inte något som levande vävnader klarar av. När vattnet i cellerna fryser till is, bildas det långa iskristaller, som sliter sönder cellväggarna, så att cellerna dör. De flesta djur klarar mindre skador av detta slag, men bara om skadorna begränsas till yttre vävnadsskikt. Hos vissa djur kan cellerna dock hämma bildningen av iskristaller, och dessa djur tål mycket låga temperaturer utan problem. Gemensamt för dem är att de producerar ett slags antifrysvätska. Denna sänker cellvätskans fryspunkt, så att temperaturen måste sjunka en bit under noll grader, innan vätskan fryser. Fenomenet är känt hos flera grodor och en stor del av de insekter som övervintrar i ett kallt klimat. Det är särskilt väl utvecklat hos många av de fiskarter som lever nära sydpolen. De kan simma runt med en kroppstemperatur, som ligger flera grader under fryspunkten. I dessa trakter är vattnet så salt att det fryser till is först vid cirka 3-4 minusgrader. Skulle fiskarna trots allt frysa till is på grund av ytterligare temperatursänkning, går detta väldigt fort, eftersom de redan har en temperatur under fryspunkten. Eftersom iskristallerna i cellerna därmed inte hinner bli så stora, skadas inte vävnaderna, och fisken kan vakna upp ur sin dvala, när temperaturen stiger. Det mest extrema exemplet på djur som kan överleva nedfrysning är emellertid de små tardigraderna. Dessa mindre än 0,3 millimeter långa djur kan utan problem klara ett bad i flytande kväve (-195°C).