Snoken tillhör en familj av ormar som innehåller mer än 1 800 arter i världen, motsvarande två tredjedelar av alla ormarter.
I Sverige lever bara en art, nämligen den eurasiska snoken Natrix natrix, som tillhör gruppen vattensnokar. Som namnet antyder befinner den sig ofta i närheten av mossor och sjöar och är en skicklig simmare.
Den kan dock också finnas i gräsmarker, där den döljer sig i högt gräs, vilket har gett ormen dess engelska namn: "grass snake".
Läs vidare och lär dig mer om den långa svenska ormen.
Innehållsöversikt
Hur ser snoken ut?
Om man är ute efter att få syn på en snok, så bör man veta vad man ska leta efter. Även om snoken är en lång orm, så är den tunn och skicklig på att kamouflera sig.
Snokens kropp kan bli ändå upp till 140 centimeter lång, vilket gör den till Sveriges största orm. Kroppen är någorlunda enfärgad och varierar mellan gråaktig och kolsvart.
Snoken känns igen på sina karakteristiska gula fläckar i nacken.
I änden av snoken smala, långa kropp har den ett ovalt huvud och två gula fläckar i nacken, som är speciellt karakteristiska för arten.
Snoken ömsat skinn ett par gånger om året och därför kan man då och då hitta dess skinn i skogsmark eller på heder.
Vill du veta mer om de olika ormarna i den svenska naturen? Då ska du läsa vår artikel om ormar i Sverige.
Snoken luktar sig fram till sitt byte genom att ”smaka” på omgivningarna med tungan.
Fakta om snoken
- Latinskt namn: Natrix natrix
- Längd: Hanen blir mellan 60 och 80 centimeter, medan honan blir omkring 70-100 centimeter. Snoken kan dock bli ända upp till 140 centimeter.
- Utseende: Snoken är smal och har en lång svans, som utgör en femtedel av dess totala längd. Huvudet är ovalt med stora, mörka ögon, och då har den två karakteristiska fläckar i nacken.
- Livslängd: 23 år.
- Bytesdjur: Grodor, möss, paddor och sniglar utan skal.
- Naturliga fiender: Stork, gråhäger, räv, katt, grävling, iller och ormvråk.
Var lever snoken?
Snoken är en vanligt förekommande orm som lever i stora delar av Europa och Asien.
Från Sverige, Norge, Danmark och Finland i norr breder den ut sig österut mot Balkan och Italien i Sydösteuropa och hela vägen till Centralasien och norra Mongoliet.
Snoken är vanligt förekommande i södra Sverige, Danmark, södra Norge och södra Finland och ned genom östra Mellaneuropa och Östeuropa till nordöstra Italien och hela Balkan. Därifrån sträcker sig snokens utbredning till västra Ryssland, över Turkiet till en stor areal i Kaukasus och Centralasien.
Jämfört med andra ormar trivs snoken i kyligare klimat, eftersom den inte är särskilt beroende av solen för att bygga upp en lagom hög kroppstemperatur.
I stället för att ligga och pressa i solen som huggormen, tar sig snoken gärna exempelvis en simtur i ett närliggande vattendrag, där den snabbt uppnår samma temperatur som vattnet.
Ormens vanliga livsmiljöer är därför också våtområden som sjöar, mossor, dammar och andra vattenhål med massor av växtlighet, där den kan gömma sina ägg.
Vattensnoken Natrix natrix lever nära mossor och vattenhål, där det finns massor av bytesdjur att jaga.
Man kan dock också ha turen att träffa på en snok i torra områden som exempelvis heder eller fält.
Snoken kan nämligen mycket väl få för sig att lägga sina ägg i en gödselstack, halmstack eller kompost, där det är både varmt och fuktigt.
Till skillnad från snoken är den svenska huggormen giftig. Om du vill veta mer om Sveriges enda giftorm, ska du läsa vår artikel om huggormen.
Störst chans att träffa på snoken under sommarmånaderna
Snoken är en skygg orm, så man ska ha tur för att se den i naturen. Dessutom går den i vinteride under större delen av året, så det är främst under månaderna juni, juli och augusti man få syn på den.
När hanarna kommer ut ur sitt vinteride omkring maj, lägger de sig direkt i solen för deras sädesceller ska mogna.
Sedan ger de sig i väg för att hitta en hona de kan para sig med.
Snoken lägger sina ägg på en varm och fuktig plats som i gödselstackar eller i komposter.
Ett par månader efter parningen lägger honan sina ägg, som vanligtvis kläcks i augusti och september.
Därför kan man med fördel göra en utflykt till snokens livsmiljöer under sensommaren om man vill se en unge med egna ögon.
Dessvärre har snoken under senaste årtiondena varit på tillbakagång i större delen av Nordeuropa.
Mänsklig bebyggelse har det svårt för den svenska ormen att hitta bra gömställen för sina ägg, samtidigt som de får svårt att hitta föda.
Vad äter snoken?
Snokens föda består huvudsakligen av grodor, möss, paddor och sniglar. Som den skickliga simmaren den är har snoken den fördelen att den kan jaga både på land och vatten.
Till skillnad från giftormar äter den sitt byte levande och därför måste den vara extra snabb för att lyckas i sin jakt.
Som tur är kan snoken även jaga vid lägre temperaturer, vilket innebär att den kan smyga sig ut och fånga grodor på natten.
Den svenska ormen är dock mest aktiv på eftermiddagen, då vattentemperaturen är som högst.
Snoken är en fantastisk simmare och kan därför jaga sina favoritbyten i deras naturliga habitat.
När snoken har fångat sitt byte hugger den sina 130-140 sylvassa tänder i det. Samtliga gaddar har hullingar, som gör det svårt för en mus eller padda att slita sig loss.
Snoken satsar helst på byten som är fyra gånger tjockare än den själv. Dessutom är det en ganska girig orm, som har svårt att sluta äta.
Emellanåt överskattar den därför sin egen aptit och gapar över för mycket, så att den får upp sitt byte igen.
Är snoken farlig?
Snoken är inte giftig och är därför harmlös för alla andra än de bytesdjur den föredrar att äta levande.
Den kan vid sällsynta tillfällen få för sig att bita en människa i självförsvar, men även bettet är ofarligt.
Snoken har dock själv många naturliga fiender och ofta få möjligheter att fly.
Dess farligaste naturligaste fiender är storken, gråhägern, räven, katten grävlingen, illern och ormvråken. Snoken har dock ett självförsvarsknep.
Om snoken känner sig hotad kan den spela död genom att ligga helt stilla med slapp kropp och uppspärrat gap. Samtidigt utsöndrar den en illaluktande vätska, som gör den ännu mindre attraktiv för de hungriga rovdjuren.
Om snoken känner sig hotad kan den spela död och utsöndra en dålig lukt, som avskräcker fiender.