Hur kan ormar sluka djur med spetsiga horn?

De största kvävande ormarna, som den gröna anakondan och nätpytonormen, kan överfalla, kväva och sluka relativt stora djur, till exempel grisar, hjortar och mindre krokodiler. Deras teknik är att omsluta bytesdjuret med sin muskulösa kropp och långsamt kväva det, antingen genom att det förhindras att dra ned luft i lungorna eller genom att hjärtat kläms ihop så mycket att det inte kan pumpa runt blodet i kroppen. När bytesdjuret är livlöst, inleder ormen sitt arbete med att sluka det, och det kan pågå i flera timmar. Ormarna börjar som regel med huvudet för att minska risken för att bytets ben skall sätta sig på tvären i matstrupen. Att ormarna börjar med huvudet har dessutom fördelen att bytets spetsiga horn kommer att vändas bakåt och parallellt med ormkroppen, så att de inte lika lätt kan sticka hål på ormen. Hos ormar som tar fåglar med spetsiga näbbar, kan man se att de använder en teknik där de vänder huvudet på fågeln, så att näbben pekar bakåt. På så sätt undviker fågelnäbben att skada ormen när den passerar ned genom matstrupen. Kvävande ormar har flera fysiologiska fördelar när bytet har horn eller är stort. De kan utvidga käkarna så att de kan gapa över mer. Samtidigt har ormarnas revben och hud en mycket stor flexibilitet, så att kroppen kan utvidgas och forma sig efter både bytesdjuret och dess horn och slutligen har ormarnas magsäck mycket starka väggar och längsveck, så att den kan utvidgas i extrem grad. I magsäcken gör saltsyra att bytets ben och horn snabbt löses upp. Hos pytonormen sjunker magsäckens pH-värde från 7,5 till 2 under den första dagen och håller sig följande vecka på 1,5. Efter bara en dag i magens syrabad har 18 procent av bytesdjuret försvunnit, och som hos andra kvävande ormar är bytet så gott som upplöst efter en vecka.