Solen steker ökenlandskapet La Buitrera i norra Patagonien i Argentina medan tre paleontologer letar efter fossil. Alla tre kryper runt och söker igenom grus och sten efter tecken på skelettdelar.
Plötsligt hittar en av dem en sten som visar sig vara ett fossiliserat ormkranium. Det är bara några centimeter långt och nästan perfekt bevarat i 3D-struktur, vilket är intressant av två anledningar.
Forskarna har länge saknat de nödvändiga pusselbitarna för att kunna kartlägga ormens vindlande utvecklingshistoria, dels för att det bara finns några få och fragmenterade spår av ormkranier, och dels för att många fossiler oftast är lite skadade eller hittas i 2D efter många års press på botten av ett fossillager. Fyndet i La Buitrera blev dock en vändning.
Nu har de det bäst bevarade fossilkraniet från någon urtidsorm och ytterligare sju fossiler som hittats i samma område.
I laboratorietester visar sig fossilet komma från ormen Najash rionegrina. Fyndet visar att ormar miste sina framben betydligt tidigare än forskarna hittills har trott, men också att de bibehöll sina bakben i miljontals år. På det viset förbinder Najash ormarnas historia som ödlor med nutiden.
Fossilkraniet är en vidareutveckling av ödlors kranier, men i ett mellanstadium och fortfarande utan alla de flexibla käkleder som dagens ormar har. Najash hade också bakben när den levde för 93 till 100 miljoner år sedan – ett arv från dess förfäder, ödlorna.
Magert fossilarkiv skapar tvivel
Ormar tillhör en grupp reptiler, så kallade squamater, som också omfattar ödlor. Trots att det är svårt att se är ormar och ödlor nära besläktade Båda härstammar från en grupp urtidsödlor.
Så långt är forskarna eniga, men bortsett från det omges ormarnas ursprung och evolutionshistoria av mystik.
Två konkurrerande teorier handlar om att de första ormarna antingen uppstod i havet eller utvecklades från landlevande ödlor som specialiserade sig som grävare. Osäkerheten beror bland annat på att de alla flesta ormar har varit smådjur med bräckliga skelett som snabbt vittrar sönder, vilket betyder att fossilarkiven är bristfälliga och i huvudsak består av små bitar av ryggradskotor.
Dessutom kan många förhistoriska ormar ha försvunnit för evigt utan att lämna några spår efter sig eftersom de flesta ormfossiler också vittrar bort efter hand.