Djurkonsert på scen

Naturens orkester jammar

En elefant på bas, en hackspett på trummor och en kör av gibboner. Naturen är full av enastående musikanter, som spelar för sin arts överlevnad och skapar rytmer, sånger och symfonier.

En elefant på bas, en hackspett på trummor och en kör av gibboner. Naturen är full av enastående musikanter, som spelar för sin arts överlevnad och skapar rytmer, sånger och symfonier.

Shutterstock & Lotte Fredslund

Djurriket myllrar av musikalisk talang som använder sin akustiska förmåga för att jaga, varna, försvara och imponera. De spelar helt enkelt för livet.

Illustrerad Vetenskap har satt samman den ultimata djurorkestern och kombinerat deras ljud till en riktig landsplåga, som du kan lyssna på längre ner i artikeln.

Blåsare

Elefant

Trumpetande elefanter är i de flesta fall antingen irriterade, uppsluppna, förvånade eller spända. Elefantens viktigaste kommunikationsmedel är emellertid inte trumpetandet, utan lågfrekventa basljud.

© Shutterstock

Uppsluppna elefanter blåser i trumpeten

Platsen i orkesterns blåssektion går till elefanten. Genom att pressa ut luft genom sin snabel åstadkommer den trumpetliknande ljud som uttrycker uppsluppenhet, ungefär som människors jubelrop.

Elefantens viktigaste kommunikationsmedel är dock inte trumpetandet, utan lågfrekventa basljud som ligger långt utanför människans hörselgräns.

Med lågfrekventa toner på under 20 hertz kan elefanter kommunicera på ända upp till en mils avstånd. Dessa så kallade infraljud lämpar sig väl för långväga kommunikation, eftersom de tränger igenom föremål och därmed inte reflekteras.

Liksom människor och andra däggdjur använder elefanten sina lungor för att åstadkomma ljud. Utandningsluften passerar struphuvudet och får stämbanden att vibrera.

Elefanten använder visserligen samma teknik som vi, men våra stämband är alldeles för små för att vi ska kunna frambringa så djupa toner. Ju större stämbanden är, desto bredare spektrum av frekvenser kan de nämligen åstadkomma.

Därför finns det vanligen ett samband mellan ett djurs storlek och hur lågfrekventa ljud det kan frambringa.

Claves

Pistolräka

När pistolräkan slår ihop sin klo uppstår en högtrycksbubbla som spricker med en knall på 210 decibel.

© Shutterstock

Knallen överröstar en raketuppsändning

Pistolräkan frambringar djurrikets starkaste ljud när den slår ihop sin stora klo.

Hopslagningen sker så snabbt att en bubbla med ett tryck på ända upp till 2 000 bar uppstår i ett hålrum i klon. Det är ungefär 400 gånger högre än trycket i ett cykeldäck.

När bubblan spricker uppstår en enormt stark knall på uppemot 210 decibel. I jämförelse är bullret från en motorcykel 100 decibel, medan dånet från en raketuppsändning ligger kring 180 decibel.

Vid ljudnivåer över 194 decibel övergår ljudvågorna till chockvågor och pistolräkan använder sitt starka ljud för att förlama bytesdjur som småfiskar och krabbor.

Pistolräkan förekommer i tropiska delar av Stilla havet och dess ljud kan bli så starkt att det stör kommunikationsutrustning i havet, till exempel sonar, som militären använder för att spåra ubåtar.

Familjen pistolräkor omfattar över 600 arter. År 2017 upptäckte en forskargrupp en ny högljudd art, som passande nog uppkallades efter rockbandet Pink Floyd.

Violin

Fågel

Manakinens vingben stryks mot varandra över hundra gånger i sekunden.

© Juan Carlos Vindas/Getty Images

Honor älskar en bra violinist

Arten klubbvingad manakin, som lever i Ecuadors regnskogar, använder sina vingar för att åstadkomma ett violinliknande ljud.

Hanen lutar sig fram, drar upp vingarna bakom ryggen och slår dem mot varandra. För en människa skulle rörelsen motsvara att böja sig fram och gnida armbågarna mot varandra bakom ryggen.

Manakinens vingar slår i varandra över hundra gånger i sekunden, snabbare än ögat hinner registrera. Vardera vinge har en fjäder med en liten klinga och en grannfjäder med räfflor. När fjädrarna stryks mot varandra spelar fågeln violin.

Fåglarnas parningsspel går till så att hanarna uppför spektakulära föreställningar, där violinen är ett centralt element.

De bästa violinisterna vinner alla honorna. På så vis förs musikaliteten vidare till nästa generation.

Violinspelandet har dock en nackdel.

De flesta fåglar har hålrum i benen, vilket gör att de väger mindre. Manakinens ben är dock mycket robusta. Den klubbvingade manakinen prioriterar följaktligen förmågan att spela violin framför manöverduglighet i luften.

Trummor

Spætte trommer
© Marie Read/Nature Picture Library

Dominanta hanar trummar hårt

Varför kvittra när man kan trumma?

I stället för att sjunga visar hackspetten prov på sin musikalitet med ett trumsolo.

Trumman är i de flesta fall en trädstam och beroende på vilket syftet är varierar trummandet i tempo, rytm och varaktighet. En entusiastisk hackspett kan trumma med 20 slag i sekunden och hackar mellan 8 000 och 12 000 gånger om dagen.

Hackspetten slår huvudet i trädet med en kraft på uppemot 1 400 g, motsvarande 13 700 meter per sekundtvå. I jämförelse får människor hjärnskakning vid kollisioner på 60–100 g.

Hackspetten slår huvudet mot trädstammar uppemot 12 000 gånger om dagen. Ett effektivt stötdämparsystem gör dock att headbangaren slipper drabbas av huvudvärk eller allvarliga hjärnskador.

Hackspettens stötdämpande kranium
© Dorling Kindersley/Getty Images & Lotte Fredslund

1. Näbben leder bort stötar från hjärnan

Hackspettens undernäbb, som är direkt förbunden med nacken, leder bort vibrationer från kraniet. Stötar från övernäbben förs över till tungbenet, som på grund av hackspettens extremt långa tunga sträcker sig runt kraniet och leder bort stötkraften från hjärnan.

Hackspettens stötdämpande kranium
© Dorling Kindersley/Getty Images & Lotte Fredslund

2. Svampig benvävnad tar upp stötar

Kraniets front består av ett tjockt lager av flexibel, svampig benvävnad. Vävnaden tar upp stötkraften, som leds genom övernäbben och därmed hindras från att skada hjärnan. Trots att vävnaden är svampig är den robust, eftersom den har hög mineraltäthet.

Hackspettens stötdämpande kranium
© Dorling Kindersley/Getty Images & Lotte Fredslund

3. Hjärnan sitter fast i kraniet

Kraniet sluter tätt runt hjärnan, så att den inte skvalpar runt och utsätts för stötar. Därutöver är hjärnans största sida vänd framåt, så att stötkraften fördelas på en större yta. Eftersom hjärnan är liten har den en relativt stor stötfördelande yta.

På sommaren trummar fågeln huvudsakligen för att hitta insekter och larver i träden. Hackandet avlägsnar bark och blottar därmed bytet, som hackspettens åtta centimeter långa tunga snabbt snappar åt sig.

Under parningssäsongen används trummandet också för att imponera på honor. Då hackar hackspettarna på döda trädstammar, gatlyktor, takrännor och andra metallföremål för att få så bra klang som möjligt.

En stark, kraftfull trumrytm attraherar nämligen honorna, eftersom den är ett tecken på en potent hane som dominerar sitt territorium med en framträdande ljudbild.

Hackspetten hackar också på trädstammar när den behöver skapa håligheter att lägga ägg i eller för att förvara nötter och frön.

Det ihållande trummandet sliter på näbben, som ständigt växer. Den förnyas faktiskt helt cirka tre gånger om året.

Maracas

Skallerorm

Skallerormens svans består av ihåliga ringar, som rasslar mot varandra för att varna hungriga däggdjur.

© Shutterstock

Rasslande rytm varnar rovdjur

Skallerormens vibrerande svans låter som maracas, men till skillnad från rytminstrumentet innehåller ormens svans inga kulor.

Spetsen består i stället av ringar, åtskilda av små mellanrum. Ringarnas skal består av proteinet keratin, ett hårt material som bland annat finns i våra naglar.

När en skallerorm skakar på svansen slår ringarna mot varandra och ger upphov till det rasslande ljudet.

Eftersom ringarna är ihåliga studsar ljudvågorna mot skallrornas insida, vilket skapar ett eko på samma sätt som när man ropar i en grotta. Därmed förstärks ljudet.

Skallerormen spelar på sitt instrument med hjälp av tre starka muskler som går längs ryggraden ner till svansens spets.

Musklerna drar blixtsnabbt ihop sig och får svansens spets att skaka uppemot 90 gånger i sekunden.

Vibrationerna ger upphov till ljudvågor i spektrumet 500–24 000 hertz, de frekvenser som uppfattas bäst av däggdjur och varnar dem för att komma för nära.

Sångare

Knölval

Knölvalshanar sjunger i timmar. Vattnet hjälper tonerna att nå hela 160 kilometer.

© Shutterstock

Tenoren sjunger i timmar

Ljudvågor färdas snabbare och längre i vatten än i luft. Därför är ljud den vanligaste kommunikationsformen i havet.

Knölvalar har utvecklat ett avancerat språk som består av ett brett spektrum av ljud, allt från djupa, brummande ljud till pip, gnäll och skrin i höga frekvenser.

Både honor och hanar kan frambringa ljud, men endast hanarna sjunger avancerade sånger med upprepade mönster.

Sångerna, som ingår i valarnas parningsritual, kan vara flera timmar långa. De kan bestå av allt mellan två och nio teman. Vid varje tema upprepas samma ljud i ett par minuter, varefter temat förändras.

Sångerna är inte enbart förbehållna uppvaktning, utan används även vid vanlig kommunikation, och de utvecklas under valarnas liv.

Förändringarna sker genom att olika grupper av valar utväxlar ljud med varandra och på så vis utökar sångrepertoaren.

Det är fortfarande ett mysterium exakt hur knölvalarna åstadkommer sina ljud. Liksom hos andra däggdjur är det strupen som frambringar ljuden, men till skillnad från landlevande däggdjur andas valarna inte ut luft.

Kör

Gibboner

Gibboner sjunger med klara toner, och under parningssäsongen sjunger hanarna och honorna harmoniska duetter. Sången är dock främst till för att markera gibbonflockens territorium.

© Ellen van Yperen

Gibboner skrålar för sin överlevnad

Körsången tar gibbonerna hand om.

Gibboner frambringar starka ljud i rena toner, detta tack vare en sångteknik på nivå med välutbildade operasångares.

Likt sopraner sjunger dessa apor uppe i trädkronorna i Sydostasiens regnskogar för att kommunicera med sina artfränder. Ropen är så genomträngande att de hörs på uppemot 1,5 kilometers håll.

Det är praktiskt att vara högljudd, eftersom gibboner lever i grupper som kan vara utspridda över stora områden.

Det är framför allt på morgonen som gibboner låter stämbanden arbeta. Då sjunger de fram och tillbaka för att markera sin närvaro i området. Under parningssäsongen letar sig partner rentav fram till varandras hjärta genom att sjunga duetter.

Sången är inte bara till för att markera revir, utan innehåller även viktig information. Gibbonerna konstruerar meningar och sätter samman ljuden i specifika sekvenser beroende på vad kommunikationen gäller.

Aporna sjunger exempelvis särskilda sånger när de får syn på rovdjur och varnar därmed andra gibboner i området.

Lyssna på låten

Tryck på knappen och hör de sju olika djurens ljud hopsatta till en låt.