Snigel som härjar i trädgård.

Mördarsnigelns slemmiga framgångssaga: kung i trädgården

Den härjar i din trädgård och fortplantar sig i allt annat än snigelfart. Mördarsnigeln är i full färd med att erövra världen, men nu ska parasiter och dna-analys sätta stopp för dess framgångssaga.

Den härjar i din trädgård och fortplantar sig i allt annat än snigelfart. Mördarsnigeln är i full färd med att erövra världen, men nu ska parasiter och dna-analys sätta stopp för dess framgångssaga.

Claus Lunau
Slemmig snigel
© Shutterstock

Ett slemmigt spår av förödelse går genom blomsterbädden. I slutet av spåret rör sig en tjock, brunaktig snigel sakta fram medan dess 27 000 tänder fräser sig igenom såväl jordgubbar som prydnadsväxter.

Vid en första anblick ser den inte särskilt skrämmande ut, men den är ett av de djur som trädgårdsägarna avskyr mest och har därför fått öknamnet ”mördarsnigel”.

Den här snigeln är inte bara en mardröm i köksträdgårdarna. Den lokala svarta skogssnigeln riskerar dessutom att utrotas i takt med att mördarsnigeln sprider sig till alltfler delar av världen.

Nu är emellertid forskarna redo att sätta stopp för invasionen.

En ny teknik ska rädda ekosystemen i tid, innan de hinner tas över av det slemmiga skadedjuret.

Sniglar har funnits i 500 miljoner år

Sniglarna tillhör en av planetens äldsta djurstammar, blötdjuren. De tidigaste tecknen på sniglar är 541–485 miljoner år gamla, men en del forskare tror att de uppstod ännu tidigare.

Eftersom blötdjur inte har något skelett som kan bevaras har paleontologerna vissa kunskapsluckor om de forntida sniglarna. De vet dock att de äldsta sniglarna var havslevande djur och att de första landlevande sniglarna tog sig upp på land för cirka 350 miljoner år sedan.

Många av de forntida arterna försvann under massutrotningen för 65 miljoner år sedan, då även dinosaurierna dog ut.

Denna händelse förde in den slemmiga djurgruppen på en ny bana som ledde till de sniglar som finns i dag.

Sniglarnas förfader, Calvapilosa kroegeri

Den 480 miljoner år gamla Calvapilosa kroegeri är en primitiv släkting till alla nu levande blötdjur, bland dem mördarsnigeln. Fossil av djuret som har hittats i Marocko visar att det hade en inbyggd hjälm.

© Esben Horn & Jakob Vinther

I dag finns det cirka 70 000 snigelarter, vilket gör dem till världens artrikaste blötdjur.

Sniglar fyller en viktig funktion i sina ekosystem, eftersom de fungerar som renhållningsarbetare. De äter döda djur och växter och påskyndar därmed den nedbrytningsprocess genom vilken organiskt material återanvänds och näringsämnen friges till jorden.

Arterna finns i ett stort antal former och färger, vissa med små skal, andra med stora, vissa med släta skal, andra med taggiga. Och så finns det sniglar, som helt saknar skal.

En av dessa är den avskydda spanska skogssnigeln, den så kallade mördarsnigeln.

Skadedjuret kommer från Frankrike

Lika välgörande som sniglar är i sina inhemska ekosystem, lika stora problem orsakar de på platser där de inte hör hemma.

Mördarsnigeln är ett exempel på en ovälkommen gäst som inte ursprungligen hör hemma i Skandinavien och därför orsakar stor skada.

Det är inte bara folks trädgårdar som är under attack, utan även några av våra mest älskade grödor.

1975 var året då den första mördarsnigeln registrerades i Sverige.

Den första skandinaviska mördarsnigeln registrerades i Sverige år 1975 och sedan år 1997 har utbredningen satt rejäl fart. Sniglarna kom troligen hit via handel med jord, växter och kompost, produkter i vilka stora mängder ägg och snigelungar kan gömma sig.

Som namnet antyder ansågs den spanska skogssnigeln tidigare härstamma från Spanien och Portugal, men den idén har nu börjat utmanas.

År 2020 gjorde en forskargrupp från Polen, Tyskland och Norge omfattande genetiska studier av mördarsniglar i 26 europeiska länder.

Deras analyser visade att mördarsnigeln inte är samma typ av skogssnigel som den som finns på Pyreneiska halvön. I stället kommer mördarsnigeln troligen från ett område i Frankrike som gränsar till Tyskland.

Världen

På bara några årtionden har mördarsnigeln spridit sig från sitt ursprungliga hem i Frankrike till så annorlunda miljöer som Mexiko och Grönland.

© Shutterstock

I dag har mördarsnigeln spridit sig över större delen av Europa. Köld tycks inte vara något problem för mördarsnigeln, som redan har intagit Finland, Island, Färöarna och Grönland.

Senast har ett så avlägset beläget land som Mexiko tillkännagett mördarsnigelns ankomst. Det gjordes år 2021.

Få djur äter mördarsniglar

Det stora problemet med mördarsnigeln är samtidigt nyckeln till dess framgång: Den är ett allätande matvrak.

Allt från kål och grönsaker till kryddväxter, prydnadsväxter och frukter, i synnerhet lågt hängande jordgubbar, blir uppätna där mördarsnigeln drar fram.

Beräkningar gjorda i Polen visar att den gärna äter drygt 100 olika växtarter, och jordgubbsodlingar i Norge har förlorat över 50 procent av skörden på grund av mördarsniglar.

Även as, exkrementer och slem slinker ner, och snigeln drar sig inte för kannibalism om den upptäcker en död artfrände.

50 procent av jordgubbsskörden har ätits upp av mördarsniglar på norska odlingar.

Mördarsnigeln har inte heller många naturliga fiender på nordliga breddgrader.

Igelkottar, paddor och vissa fågelarter äter emellanåt mördarsniglar, men de föredrar den inhemska skogssnigeln, eftersom mördarsnigeln är segare och slemmigare. Koltrastar kan faktiskt torka av mördarsniglarna i gräset för att få bort slem innan de äter dem.

Ett generellt bekymmer med invasiva arter är att de är bättre på att anpassa sig och därmed konkurrerar ut lokala arter.

I en studie testade en forskargrupp mördarsnigelns anpassningsförmåga i förhållande till arten brun skogssnigel, en inhemsk nordeuropeisk skogssnigel, genom att utsätta sniglarna för olika temperaturer och variera tillgången på föda.

Förmågan att hantera dessa förändringar bedömdes utifrån sniglarnas överlevnad och äggproduktion.

På sommaren, och i allmänhet vid höga temperaturer, var mördarsnigeln fullkomligt överlägsen. Och den klarade sig även bättre när mängden föda minskade.

Schweiziska studier har visat att mördarsnigelns matspjälkning kan utvinna näring ur källor som infödda sniglar inte kan tillgodogöra sig, vilket är en stor fördel.

Dessutom är den invasiva snigeln av naturen betydligt mer aktiv och utforskande än lokala sniglar.

I en studie jämförde en forskargrupp mördarsnigelns aktivitetsgrad med den icke-invasiva röda skogssnigelns.

Över 450 sniglar försågs med mikrochips och släpptes ut i tre olika typer av landskap. Resultaten visade att mördarsniglarna var både ivrigare och aktivare än de röda skogssniglarna och dessutom tog sig fram snabbare.

9 meter i timmen är den hastighet i vilken en mördarsnigel rör sig.

Mördarsnigeln är följaktligen en sann överlevare som äter mer, anpassar sig bättre och förflyttar sig snabbare än andra sniglar, vilket kan bli avgörande för vilka arter som överlever på lång sikt.

Mördarsnigeln har dessutom ännu ett vapen att ta till i sin invasionsplan: ett ohämmat sexliv.

Trädgårdarna osar av slemmigt sex

Eftersom mördarsnigeln ständigt proppar i sig föda kan den producera stora mängder avkomma, och eftersom dess sexuella beteende kännetecknas av stor promiskuitet utgör det ett recept på en formlig explosion av sniglar.

Mördarsniglarnas parningssäsong varar normalt från juli till september, då det osar av slemmigt sex i trädgårdarna. Snigeln är tvåkönad och kan därmed agera både hane och hona under parningen.

När en mördarsnigel känner doften av en potentiell partner inleder den en sorts parningsdans, så kallad yin och yang-fortplantning, under vilken sniglarna cirklar runt och slickar slem från varandra.

Parningsdansen får könsorganen att förstoras, varefter sniglarna pressar könsöppningarna – som sitter på huvudet – mot varandra. Därefter börjar den ömsesidiga penetreringen med en sorts kapsel, en spermatofor, som överför spermier till partnern.

Mördarsnigel, parning

Mördarsnigelns könsöppning sitter på huvudet. Under parningen blåser de hermafroditiska sniglarna upp så kallade spermatoforer och utväxlar spermier.

© Shutterstock

Parningsakten pågår i två–tre timmar, oftast nattetid.

Den ömsesidiga befruktningen innebär att parningen inte leder till bara en, utan två befruktade sniglar, som kan lägga uppemot 400 ägg om året. Äggen läggs vanligen i högar om 20–30 stycken under en sten eller i ett hålrum i marken.

De upphetsade mördarsniglarna nöjer sig inte med att para sig med artfränder, utan förför även inhemska skogssniglar.

Trots att utvecklingen av de olika arterna av skogssniglar skildes åt för cirka fem miljoner år sedan kan vissa av dem fortfarande para sig, så att avkomman får gener från båda arterna.

I teorin kan genutbytet leda till ökad biologisk mångfald, men forskarna befarar att det i stället kommer att göra slut på de inhemska skogssniglarna.

Eftersom mördarsniglarna på många håll är fler än de svarta och röda skogssniglarna kommer de genetiska kombinationerna med tiden att göra att de lokala skogssniglarna försvinner som rena arter.

Mördarsnigeln ska dock inte räkna med att erövra världen utan kamp.

Parasiter kan sätta stopp för invasionen

Forskare vid University of Iowa i USA har nämligen utvecklat en teknik som ska sätta stopp för mördarsnigelns framfart.

Tekniken kallas environmental DNA (eDNA) och används för att spåra invasiva sniglar i ett tidigt skede, innan de hinner bli alltför många.

Det sniglarna lämnar efter sig i form av hudceller, slem och exkrementer innehåller mikroskopiska mängder dna, som avslöjar deras närvaro. Genom att samla in jordprover och utvinna dna kan forskarna avslöja närvaro av invasiva arter innan de observeras.

Om mördarsniglarna på så vis upptäcks tidigt är de betydligt enklare att bekämpa.

En jätte, en kannibal och en läckerbit – tre andra sniglar har slemmat sig in på Internationella naturvårdsunionens lista över världens 100 värsta invasiva arter.

Stor snäcka
© Shutterstock

1. Gigantiskt husdjur blev skadedjur

Med sitt uppemot 20 centimeter långa skal är den afrikanska jättesnäckan störst i världen. Jätten importerades till USA som husdjur, men nu har storätaren tagit sig ut i naturen, där den har blivit ett stort problem för jordbruket.

Snäcka
© SPL

2. Kannibal utrotar inhemska arter

Snäckarten Euglandina rosea är ensam om att jaga levande bytesdjur. År 1955 introducerades den på Hawaii för att bekämpa den afrikanska jättesnäckan. Kannibalen angrep emellertid även andra arter och har nu utrotat åtta inhemska varianter.

Gräs
© Shutterstock

3. Gourmetsnäcka hotar risproduktion

På 1980-talet exporterades äppelsnäckan från Sydamerika till Sydostasien som livsmedel. Den tog sig dock ut från marknaderna, och eftersom den äter alla sorters växter som trivs nära sötvatten hotar den nu risproduktionen i flera länder.

När sniglarna väl har etablerat sig i ett område är de extremt svåra att bli av med.

Det kan många trädgårdsägare skriva under på. Trots nitiska insatser kämpar de fortfarande med att försöka hålla nere bestånden av mördarsniglar. Salt, vitlök, ölfällor och snigelhinder är bara några av de metoder som används.

Andra använder snigelgift, som har den olyckliga sidoeffekten att det påverkar även andra djur, bland annat snigelns naturliga fiender. Ett alternativ är biologiska medel, till exempel parasiterande rundmaskar, som infekterar sniglarna och äter upp dem inifrån.

Insekter
© Shutterstock

Så bekämpar du bäst mördarsnigeln

Internet är fullt av goda råd om insamling, avskräckning och avlivning av mördarsniglar. Här får du vetenskapens bästa lösningar.

De många kreativa lösningarna slår emellertid inte den mest handgripliga: insamling.

Det allra bästa är att samla in mördarsniglarna så snart de visar sig på våren och i början av sommaren, innan de hinner växa sig stora, para sig och lägga ägg.

För att mördarsnigeln verkligen ska kunna bekämpas måste vi dra på oss trädgårdshandskarna. Trots att snigeln är mjuk och långsam verkar det nämligen inte som om invasionen klingar av. Tvärtom.