Kräldjur mot däggdjur: Rivaler slåss på liv och död

Instinkttstyrda och makliga – så brukar kräldjuren uppfattas, men ny forskning visar att de koordinerar sina angrepp och har blixtsnabba muskler. Det gör dem till värdiga motståndare till däggdjuren.

Instinkttstyrda och makliga – så brukar kräldjuren uppfattas, men ny forskning visar att de koordinerar sina angrepp och har blixtsnabba muskler. Det gör dem till värdiga motståndare till däggdjuren.

Pierluigi Rizzato

Fysik

Styrka: Gorillan är en äkta King Kong

Med sina starka armar lyfter gorillan över fyra gånger sin egen vikt, medan den sydamerikanska strypormen anakondan fäller hjortar och krokodiler.

Gorillan använder sin styrka till att välta palmer och slåss med rivaler.

© Christophe Courteau

Afrikanska elefanter kan lyfta upp emot 9 000 kilo, vilket motsvarar cirka 120 personer, men i förhållande till sin kroppsvikt är gorillan betydligt starkare.

Elefanten lyfter cirka en och en halv gång sin egen vikt, men en stor gorillahane kan lyfta mer än 800 kilo, vilket är mer än fyra gånger dess egen vikt.

Gorillan använder inte bara sina starka armar för att ta sig fram utan även till att fälla bananpalmer för att äta frukten eller slåss med rivaler.

Kräldjurens största muskelknippe är anakondan, som ger prov på sin styrka när den kramar livet ur bytet.

Anakondan kramar livet ur bytet genom att krama det så hårt att blodådrorna snörps.

© Hermann Brehm/NaturePL

Den 250 kilo tunga sydamerikanska strypormen kan sluka hjortar, tapirer och krokodiler.

Trots namnet dödar den inte bytet genom att ­kväva det, utan genom att krama det så hårt att blodådrorna stängs av.

Bytets hjärta klarar inte att pumpa runt blod under den extrema pressen. Anakondan kan dock inte slå verklighetens King Kong eftersom den bara kan krama livet ur djur som matchar dess vikt.

Vinnare: Däggdjur

Hastighet: Kameleonten slår geparden med munnen

Kräldjur kommer inte i närheten av gepardens hastighet, men kameleonten har trumf på tungan.

Kameleonten skjuter ut tungan efter insekten med en acceleration på upp till 2590 m/s2.

© Ingo Arndt/NaturePL

Kräldjur är kallblodiga djur med låg ämnesomsättning och ett relativt litet hjärta. Det innebär att de hamnar i rejält underläge i fartkampen mot däggdjuren.

Geparden, som är däggdjurens toppsprinter, går från 0 till 73 km/h på två sekunder – en acceleration på 10 m/s2 – och har en toppfart på 120 km/h.

I jämförelse kommer det snabbaste kräldjuret, skäggagamen, upp i 40 km/h. Men kräldjuren har en bortglömd fartdåre i laget: En liten pygmékameleont med det latinska namnet Rhampholeon spinosus.

©

1. Tungmuskel drar ihop sig

I avslappnat tillstånd ligger tungans acceleratormuskel veckad i en ring runt tungbenet. Mellan benet och muskeln finns ett elastiskt lager av kollagenfiber. Muskeln dras ihop och klämmer hårt om benet när kameleonten gör sig redo att angripa.

©

2. Press skjuter i väg tungan som en handtvål

Precis som när en hand klämmer till om en hal tvål glider acceleratormusklerna ut över tungbenets spets. De elastiska kollagenfibrerna sträcks ut helt, men är fort­farande fästa vid musklerna i tungans utkant och tungbenet vid roten.

©

3. Klistrigt slem fångar in bytet

Längst ut på tungan finns ett klistrigt område som fångar insekten. Körtlarna på ytan producerar ett tjockflytande slem som är 400 gånger tjockare än människosaliv. När insekten har fastnat dras tungan tillbaka och stabiliseras på tungbenet.

Kameleonter rör sig i allmänhet ganska långsamt, men om de vittrar en insekt, skjuter de ut tungan ur munnen i extrem fart.

Pygmékameleontens tunga accelererar med 2 590 m/s2, cirka 264 gånger större än gravitationskraftens acceleration och cirka 250 gånger större än gepardens acceleration.

Geparden ökar från 0 till 73 km/h på två sekunder. Topphastigheten är 120 km/h.

© Shutterstock

Hastigheten beror på tungans muskulatur, som fungerar lite som en fjäder.

Forskare från Brown University i USA upptäckte kameleontens otroliga tunghastighet när de filmade flera kameleontarter med 3 000 bilder i sekunden.

Vinnare: Kräldjur

Läkning: Ödlas svans växer ut igen

Leopardgeckon har ett sista överlevnadsknep när ett rovdjur har fått fatt i dess svans.

Geckons svans har leder, och när den hänger och dinglar i rovdjurets gap så amputerar den svansen vid den led rovdjuret har fått tag i.

Leopardgeckon kan släppa svansen och bilda en ny på ett par månader.

© Getty Images

Svansstumpen växer ut igen på ett par månader, beroende på hur stor del djuret förlorar. Förlusten får dock konsekvenser.

Svansen fungerar både som balansredskap och fettdepå, och geckon blir långsammare utan svans.

Däggdjur har inte samma förmåga att återbilda förlorade lemmar, men två arter av taggmöss kommer nära.

Taggmusen kan återbilda hud och päls även om såret täcker 60 procent av ryggen.

© shutterstock

För några år sedan upptäckte forskare att de kan läka sår som täcker upp till 60 procent av ryggen.

Andra däggdjur skulle utveckla ärrvävnad, men taggmöss återbildar förlorad hud med hårsäckar, hud, svettkörtlar, päls och brosk, utan synliga men.

Taggmössens hud är tunn och rivs lätt sönder så att mössen kan släppa den och komma undan om de fångas eller blir bitna av ett rovdjur.

Vinnare: Kräldjur

Intelligens

Språk: Präriehund beskriver fienders signalement

Präriehundar lever tillsammans i underjordiska samhällen, och de har det mest komplexa språk som forskare hittills har avkodat hos djur.

Kommunikationen omfattar inte bara olika varningsläten för olika rovdjur utan även beskrivningar av fiendernas utseende.

I ett försök reagerade präriehundarna med olika läten då forskare gick förbi dem med en gul respektive en blå tröja.

Präriehunden har specifika ljud för olika typer av fiender och kan dessutom beskriva deras storlek, avstånd och hastighet.

© Shattil & Rozinski/NaturePL

Präriehundarna kan till och med åstadkomma nya läten när de presenteras för något de inte har sett tidigare, exempelvis abstrakta former som en triangel och en cirkel.

Kräldjur har inte samma sociala band som många däggdjur. Tokaygeckon är en av de få som kommunicerar verbalt med artfränder.

Geckon anpassar sin kommunikation efter brusnivån.

© Shutterstock

Försök har visat att geckor anpassar sina kall efter omgivningarna och förlänger det exempelvis i trafikbrus.

Den förmågan har tidigare bara förknippats med kommunikation hos fåglar och däggdjur.

Jaktstrategi: Späckhuggare välter ned säl från isflak

Koordinerad jakt, där samtliga medlemmar i en flock anpassar sitt beteende efter varandra, är ett tecken på en högt utvecklad intelligens.

En förutsättning är oftast att djuren kan kommunicera med varandra. Späckhuggarnas strategi när de jagar sälar på isflak vid Antarktis är ett lysande exempel.

För att få ned sälen i vattnet, där de kan fånga den, simmar de i formation och gör en koordinerad dykning. Det skapar en våg som sköljer ned den hjälplösa sälen från isen.

©

1. Späckhuggare observerar sälen

Späckhuggare simmar in i ett område med många isblock och sticker upp huvudet långt över vattenytan för att få en överblick. Får de syn på en säl simmar de till isflaket och kontrollerar var på isen den ligger.

©

2. Stöt bryter av ­isflaket

Är isflaket stort stöter späckhuggarna till det så att det bryts av, och sälen ligger kvar på ett mindre flak. Sedan flyttar de undan den kringliggande isen och knuffar ut isflaket med sälen på öppet hav, där de lättare kan angripa.

©

3. Koordinerat dyk skapar våg

Späckhuggarna placerar sig i en rak linje och simmar i hög fart mot sälen. De håller sig nära ytan och dyker ned precis när de når isflaket. Det skapar en våg som sköljer in över sälen och knuffar ned den i vattnet.

Utan någon exakt synkroniserad rörelse skulle späckhuggarna inte få en tillräckligt kraftig våg att resa sig.

Jakt i flock är även vanligt bland andra intelligenta däggdjur, exempelvis hyenor, vargar och delfiner, men det är extremt sällsynt hos kräldjur.

Kubanska strypormar samarbetar för att fånga fladdermöss.

© Victoria Retter

Det enda kända exemplet är kubanska strypormar, som sam­arbetar när de jagar fladdermöss.

Ormarna placerar sig strategiskt i förhållande till varandra vid ingången till de grottor där fladdermössen håller till.

Genom att bilda en sorts mur ökar chansen för att de ska kunna fånga ett byte.

Vinnare: Däggdjur

Minne: Delfinen minns sina vänner

Även 20 år senare minns delfiner en vän. Ödlor kan lära sig att minnas placeringen av ett hål.

Delfinen känner igen läten från artfränder även efter att ha varit åtskilda i många år.

© Doug Perrine/NaturePL

Delfiner är kända för sitt goda minne, och det blir ­särskilt påtagligt i sociala relationer.

Forskare har upptäckt att delfiner kommer ihåg ljudet av gamla bekanta även efter att ha varit åtskilda i 20 år.

I ett försök spelade forskare upp utvalda delfinläten i akvariet och konstaterade att delfinerna reagerade starkare på ljud från gamla vänner än från okända delfiner.

Hos djur som gömmer föda är det rumsliga minnet mer utvecklat. Det gäller exempelvis ödlan Uta stansburiana.

Ödlan kan orientera sig efter riktpunkter och hitta ett hål med en viss placering på en skiva.

I ett försök på University of Nevada, USA, placerade forskare ödlan på en vridbar skiva med tio hål längs kanten.

Två riktpunkter på väggen gjorde det möjligt att bestämma hålens placering i rummet. Ödlorna tränades att hitta ett bestämt hål, varpå skivan vreds 180 grader.

Alla ödlorna hittade fram till det hål som var placerat på samma plats enligt riktmärkena. Det visar att ödlorna kom ihåg hålets placering utifrån ett rumsligt minne.

Vinnare: Däggdjur

Vapen

Bitstyrka: Krokodilens käkar biter igenom alla sorters offer

Saltvattenskrokodilen har det starkaste bettet som uppmätts hos djur. Flodhästen har däggdjurens mest kraftfulla bett, som den använder i strider med rivaler.

Saltvattenskrokodilen har det kraftigaste djurbettet.

© ImageSelect

När saltvattenskrokodiler slår ihop käkarna om ett byte slipper offret sällan undan med livet i behåll.

Den upp till fem meter långa krokodilen har världens starkaste bett med ett tryck på hela 25 510 kilopascal – en kilopascal motsvarar det tryck tio gram utsätter en 1 cm2 stor areal för.

Det är den starkaste bitkraft som har uppmätts hos djur. Forskargruppen från Florida State University, USA, som har gjort mätningen, studerade bitkraften hos 23 krokodilarter.

Flodhästen har det mest kraftfulla bettet av däggdjuren, med en bitstyrka på 12 410 kilopascal.

Flodhästen använder sina käkar till att försvara sitt territorium.

© shutterstock

Eftersom flodhästen är växtätare använder den sina kraftfulla käkar i slagsmål med andra flodhästar.

Flodhästen är extremt territoriell, och speciellt under parningstiden biter hanarna ifrån.

Vinnare: Kräldjur

Gift: Australisk orm kan döda två elefanter

Näbbdjur använder gift i kampen om honorna, men giftet är svagt jämfört med världens giftigaste orm.

Inlandstaipanen kan döda 100 människor eller två afrikanska elefanter med giftet i ett enda bett.

© Shutterstock

Bland alla farliga giftormar utmärker sig den cirka två meter långa inlandstaipanen.

Den australiska ormen är världens giftigaste kräldjur och ett enda bett innehåller tillräckligt mycket gift för att döda 250 000 möss, 100 människor eller två afrikanska elefanter.

En förgiftning ger symptom som våldsam huvudvärk, illamående, kräkningar, magsmärta, kollaps och förlamning. Giftet är dödligt om det inte genast sätts in motgift.

Det innehåller bland annat det starka nervgiftet taipoxin, som blockerar nervimpulser så att musklerna förlamas, samt blodförtunnande ämnen som orsakar kraftiga inre blödningar.

©

1. Injicerar en cocktail med gift i bytet

Inlandstaipanen biter snabbt sitt byte flera gånger, samtidigt som en potent giftig cocktail injiceras i bytets blod. Cocktailen innehåller bland annat nervgiftet taipoxin, som förlamar nervsystemet, och blodförtunnande gifter, som orsakar kraftiga inre blödningar.

©

2. Nervgift stoppar signaler till musklerna

Musklerna är beroende av signaler från nervsystemet. En viktig signalsubstans är acetylkolin, som frisätts från nervceller och tas upp av muskelcellernas receptorer. Taipoxin
förhindrar att acetylkolin frisätts, så att signalerna inte når fram till musklerna.

©

3. Blodförtunning orsakar inre blödningar

Så kallade fibrinogenmolekyler får normalt blodplättarna att hänga ihop i klumpar. Ett blodförtunnande protein i giftet ser till att fibrinogenen förbrukas att blodet blir tunnflytande och sedan tränger igenom blodkärlen. Det orsakar inre blödningar och organsvikt.

Utöver giftämnena innehåller ormens gift ett speciellt enzym som underlättar absorptionen och spridningen av giftet i bytets kropp.

Det vimlar av giftiga kräldjur, men giftiga däggdjur är mer sällsynta. Näbbdjuret är den starkaste kandidaten.

Näbbdjurshanen har två giftiga sporrar på baktassarna.

Näbbdjurshanar har gift­sporrar på baktassarna som de använder när de slåss om honor under parningstiden.

© Dave Watts/NaturePL & Dave Watts/ImageSelect

Giftet är extremt smärtsamt för människor, men det är inte dödligt. Till skillnad från giftormar använder näbbdjuret inte giftet till att fälla bytesdjur.

Hanarna använder det i stället när de kämpar om honorna under parningstiden.

Utöver näbbdjuret spelar även vampyrfladdermöss, en afrikansk råtta, mullvadar och giftiga näbbmöss i däggdjurens giftlag, men inget av dem kommer upp i samma division som inlandstaipanen.

Vinnare: Kräldjur

Klor: Huskatten slår komodovaranen på tassarna

Komodovaranen är en brutal mördare med skarpa klor, men huskattens klor är mycket skarpare.

Katten har de skarpaste klorna.

© Shutterstock

De böjda klorna är så små att spetsarna är mikroskopiska och därmed så vassa att de kan genomborra de flesta djur.

En av hemligheterna bakom de skarpa kattklorna är att de kan dras tillbaka och ligga skyddade av hud och päls när de inte används.

På så sätt slits de inte ned av direktkontakt med marken som komodovaranens klor gör.

Vinnare: Däggdjur

Komodovaranen har stora och kraftiga klor.

© Pedro Narra/NaturePL