Här är sommarens 5 värsta blodsugare

1. Fästing: Nordens farligaste djur döljer angrepp

Forskarna är eniga – varken björnen, vargen eller älgen är det farligaste djuret i norra Europas skogar. Titeln som Nordens farligaste djur går däremot till den vanliga, brunaktiga fästingen, som inte är större än ett knappnålshuvud och som de flesta knappt registrerar att de har blivit bitna av.

Medan vargar och björnar angriper få eller inga människor alls i Norden, utför de små blodsugarna 200 000 angrepp per år, vilka i många fall slutar med allvarlig sjukdom.

Trots sin ringa storlek bär det lilla, spindelliknande kvalstret runt på ett stort hot för människan: Farliga bakterier och virus som varje säsong orsakar feber, huvudvärk, svullnader och förlamning.

Flåten sommerkryb — © Nicolai Aarøe, Sciepro/Science Photo Library

Kemisk krigare infekterar dig med fyra listiga vapen

Eftersom fästingens saliv skyddar borreliabakterien hinner du inte ens upptäcka att fästingen har inlett ett kemiskt angrepp förrän infektionen är genomförd.

Särskilda ämnen döljer bettet

Fästingens saliv innehåller ämnen som injiceras i offret. Ämnena minskar klåda och smärta vid bettet så att offret inte märker av angreppet. Fästingen förblir således oupptäckt medan den suger blod.

Saliven förhindrar läkning

Fästingen har många så kallade antikoagulerande ämnen i saliven. Ämnena förhindrar bland annat att blodet kan försluta såret som normalt, vilket ger fästingen längre tid att suga i sig offrets blod.

Immunförsvaret försvagas

Immunhämmande ämnen i fästingens saliv dämpar den smittades försvar. Ämnena förhindrar bland annat att immunförsvarets soldater och sophämtare tillkallas. På så sätt blir det enklare för bakterierna att överleva.

Saliv håller såret öppet

Ämnen i fästingens saliv – så kallade vasodilatatorer – utvidgar blodkärlen och motverkar att de drar ihop sig i en normal läkning. Såret hålls öppet och bakterierna får längre tid att överföras.

Den mikrob som fästingar i Norden oftast är smittade av heter Borrelia burgdorferi och orsakar sjukdomen borrelia.

Klassiska symptom på infektion är ett rött utslag runt bettet, varpå offret får huvudvärk och muskelsmärtor och blir mycket trött och utmattad. Om sjukdomen inte behandlas i tid kan den utvecklas till nervsjukdomen neuroborrelios, då infektionen har spridits till viktiga organ – bland annat hjärnan.

Där har bakterierna producerat så mycket gift att nerverna tar skada. Det gör att offret får nackstelhet och förlamningar i ansiktet. Upptäcker läkarna borrelia i tid kan de ofta behandla den med antibiotika.

2. Svidknott: Anfaller i svärmar

Ensam utgör inte ett knott någon större fara. Den lilla, myggliknande insekten blir sällan större än tre millimeter. Ändå hör knotten till ev sommarens värsta sommarplågor för dem som befinner sig i närheten av deras fortplantningsplatser: Sjöar, åar och andra våtområden.

I juni när parningen pågår och knotthonorna är på jakt efter näring till sina ägg, kan luften vara tjock av blodsökande knottsvärmar.

Även om knottet knappt är synligt kan dess bett vara smärtsamt, för till skillnad från myggen – som får tillgång till blodet genom att tränga igenom huden med ett mycket tunt sugrör – består knottets verktyg av två sågtandade tänger som kniper hål i huden.

Tängerna är tillräckligt starka för att ta hål på de flesta djurskinn, och i samma ögonblick skickar knottet in saliv i såret för att hindra blodet från koagulera. Därefter suger ut en liten mängd blod, sällan mer än en μm, som den lagrar i magen och transporterar tillbaka till sina ägg.

Det är parningen ligger bakom de stora knottsvärmarna. Honorna utsöndrar ett hormon som attraherar samtliga hanar i närområdet. De börjar dansa runt honan samtidigt som hon väljer ut sin partner. När honan är befruktad lägger hon ägg, och jakten på blod inleds.

3. Mygg: Blodsugarmaskin skär sig in

När du dödar en blodtörstig mygga har du ihjälp en perfekt utvecklad blodsugarmaskin.

Mygghonan behöver blod när hon ska tillverka sina ägg. Därför har myggan utvecklat en så kallad sugsnabel, som utgörs av en skida som omsluter ett antal nålar (så kallade stiletter).

Myggan pressar och vibrerar med huvudet så att nålen skär sig in i huden.

Uppsugningen av blodet sker med hjälp av muskelpumpar. De skapar ett undertryck så att blodet rinner upp genom snabeln och in i matsmältningssystemet, där det ger näring till äggen.

Avancerad snabel banar väg till blodet

Myggans snabel består av en skida och ett knippe ihåliga så kallade stiletter – ett slags nålar – som banar väg till ditt blod.

Undertryck skapar blodflöde

Myggan suger upp blodet från blodådrorna med hjälp av muskelpumpar i huvud och svalg.

Böjlig snabel

Myggans snabel, som döljer de spetsiga nålarna, böjs när den stöter mot huden.

Celler registrerar blodådra

Sinnesceller i stiletternas spets registrerar när den träffar en blodådra.

4. Vampyrfly: Växtätare har blivit blodtörstiga

Ett litet släkte av nattfjärilar, så kallade vampyrflyn, blir blodsugare när tillfälle ges. Vampyrflynas snabel är kort, kraftig och delad i två delar. Genom att vicka de delarna fram och tillbaka mot varandra kan flyet borra in snabeln i bytet och suga ut blod.

Vanligtvis angriper de smådjur, men vissa arter kan borra sig igenom människans hud. Ursprungligen använde flyna sin snabel till att genomborra skinnet på frukter för att komma in till saften.

Senare har de av en slump upptäckt att blod också är ett utmärkt näringsämne. Medan det hos andra insekter i regel bara är honan som suger blod för att få extra näring till äggencär könsfördelningen av oklara skäl den motsatta hos vampyrflyna. Bland dem är det uteslutande hanarna som ägnar sig åt blodsugning.

Normalt har vampyrflyn hört hemma i varma länder och fram till nyligen främst levt i Sydeuropa och Asien, men på senare år har det dykt upp flera vampyrflyn i Skandinavien – bland annat i Sverige.

Se vampyrflyet i aktion

5. Broms: Klipper hål i huden

Bromsen är en av de mest smärtsamma blodsugarna du kan träffa på under sommaren. Till skillnad från myggans fina, smärtfria stick klipper bromsen hål i din hud.

Den har utvecklat ett kraftfullt par tänger som är formade som långa, saxliknande klingor. När bromsen vill komma åt blodet klipper den helt enkelt hål i offrets hud, så att det börjar blöda kraftigt.

Därefter sticker den ned en speciell snabel i såret och suger upp blodet. Snabeln fungerar inte som ett ihåligt rör, som hos myggen, utan absorberar i stället blodet som en svamp.

Människan kan lätt slå bort bromsen, men andra djur måste uthärda smärtan eftersom bromsen har utvecklat spetsiga klor på benen som gör att den är svår att rycka ut. Andra djur får alltså snällt stå ut med smärtan tills bromsen har avslutat sin måltid.

Och till skillnad från många andra blodsugare är bromsen aktiv dagtid och har därför obehindrad tillgång till de människor och husdjur den genom åren har fått smak för.

Bromsarna tillhör en av de vanligaste grupperna blodsugare, och de finns över hela världen. De stora flugorna lever inte enbart på blod. Hanarna lever uteslutande på nektar, men honorna behöver ett extra kosttillskott när de ska lägga ägg – och det tillskottet får de genom ditt näringsrika blod.