Huden anpassar sig till miljön
Grodans platta kropp ger en stor hudyta som är perfekt anpassad för att ta upp syre.
Groda andas med huden
Grodan Barbourula kalimantanensis behöver inga lungor. Kapillärer under huden absorberar syre från såväl luft som vatten och leder ut det i kroppen med blodet.
Forskarnas teori är att grodans livsmiljö i kalla, snabbt strömmande floder har gett den flera fördelar. Kalla floder innehåller nämligen mer syre och kylan sänker grodans ämnesomsättning. Grodan har också lättare att hålla sig kvar på bottnen när den slipper lungornas lyftkraft.
Den australiska ödlearten taggagam kan släcka törsten med hjälp av en särskild hudstruktur.
Ödlehud transporterar vatten till munnen
Den endast 10–15 centimeter långa taggagamen lever i torra områden i västra och centrala Australien. Denna fredliga ödla, som lever av insekter, har en hudstruktur med spetsiga taggar som dels håller rovdjur borta, dels hjälper ödlan att undvika uttorkning.
För att de små mängderna vatten i kroppen inte ska förångas svettas ödlan inte. Den kan emellertid samla upp vattendroppar från fuktiga ytor.
Skinnet består av fjäll med ett nätverk av små fåror. Fårorna fungerar som flodbäddar som samlar upp dagg och leder vattnet längs skinnet till ödlans mun.
Infraröda bilder visar att temperaturen är högre på giraffens fläckar. Det gäller oavsett om fläckarna utsätts för direkt solljus eller inte.
Fläckar kyler giraffen
Giraffens karakteristiska fläckiga skinn är inte bara till för att vara vackert och ge kamouflage. Giraffen har stor nytta av sina fläckar när solen gassar. Fläckarna fungerar nämligen som en sorts ventilationsluckor som sänker djurets temperatur.
För att överleva i den afrikanska hettan har giraffen utvecklat en rad olika sätt att svalka sig. Hela skinnet är fullt av svettkörtlar och på fläckarna är körtlarna betydligt större än på övriga skinnet.
Under varje fläck ligger två stora nätverk av blodkärl. När giraffens kroppstemperatur stiger vidgas blodkärlen och leder ut stora mängder blod till fläckarna, där kroppsvärme kan avges.
Förutom fläckarna har den smala, långa giraffen enormt mycket hud i förhållande till sin kroppsvikt. Därmed kan den reglera värmen på ett bättre sätt.
Hudbluffarna
Zebrans svartvita ränder gör konturerna på landningsbanan otydliga för insekter som flugor och bromsar, vilket får dem att flyga förbi kroppen.
Zebraränder förvirrar insekter
Om en häst och en zebra samtidigt skulle passera genom en flugsvärm hade en övervägande majoritet av flugorna satt sig på hästen. Det beror på att flugornas ögon har låg upplösning och därför har svårare att bedöma landningsmöjligheterna när de kommer nära zebrans randiga hud.
Videor visar att insekterna inte hinner sänka farten och därför antingen flyger förbi zebran eller krockar med den.
VIDEO: Flugor misslyckas med landningen när de närmar sig en zebra.
*Källa: University of California* Zebraränder förvirrar parasiter och flugor, som därför har svårare att sätta sig på zebrans hud.
Förutom ränderna utsöndrar zebraskinnet även doftämnen som håller insekter borta.
Forskare har försökt överföra zebrans framgångsrecept till vanliga hästar för att skydda dem mot blodsugande bromsar. Det visade sig att betydligt färre bromsar lyckas landa på hästar som bär ett zebrarandigt tyg än på hästar klädda i ett svart eller ett vitt tyg.
Till och med en uppstoppad törnskata, som den på bilden, får kameleonten att ändra färg, så att den går i ett med exempelvis en gren.
Färgbyte lurar rovdjur
Dvärgkameleonten Bradypodion taeniabronchum bemästrar kamouflagekonsten. När kameleonten känner sig hotad av ett rovdjur ändrar den färg inom loppet av några millisekunder.
Kameleontens två största fiender är den svartryggade törnskatan och den trädlevande snokarten boomslang.
Fåglar har ett välutvecklat färgseende och ser färger ännu bättre än vi människor. Därför försöker kameleonten matcha sin färg med omgivningarna när den känner sig hotad av en törnskata.
För boomslangen, som är mindre visuellt orienterad och har relativt dåligt färgseende, kan kameleonten gömma sig med en lägre grad av färganpassning.
Taggmusens skinn lurar rovdjuren.
Slapp hud garanterar överlevnad
Ett ömtåligt skinn låter kanske inte som en fördel, men för afrikanska taggmöss kan det faktiskt innebära skillnaden mellan liv och död. Mössens tunna, löst sittande skinn blir deras räddning när de angrips av rovdjur. Då kan mössen nämligen göra sig av med uppemot 60 procent av skinnet på ryggen och på så vis undslippa rovdjuret.
Taggmusen ser ut som vilken annan musart som helst, men de många hårsäckarna gör att det finns mindre plats för bindvävnad, vilket gör skinnet extremt ömtåligt.
Skinnet lossnar lätt, eftersom det sitter 77 procent lösare än hos vanliga möss och är 20 gånger slappare.
Trots att hudförlusten i många fall innebär att musen förlorar blod och skadar sig när rovdjuren biter dem och sliter i dem med sina klor, återbildar mössen blixtsnabbt förstörd hud med både svettkörtlar och hårsäckar.
Läkningen går så snabbt att ett sår kan bli uppemot 64 procent mindre på en enda dag.
Huden skaffar mat
Kaskeloters ärr avslöjar våldsamma djuphavsstrider med bläckfiskar.
Bläckfiskjakt kräver tjock hud
Kaskeloter har världens tjockaste hud. På ryggen och huvudet kan den vara ända upp till 35 centimeter tjock. Därtill kommer ett tjockt späcklager direkt under skinnet.
Valen har nytta av sitt tjocka skinn när den slåss mot rivaler eller dyker 3 000 meter ner i det mörka djuphavet för att fånga väldiga bläckfiskar.
VIDEO: Kaskelotens magsäck avslöjar mytiska strider med bläckfiskar
*Källa: Bertrand Loyer, filmregissör* Forskarna har aldrig observerat strider mellan kaskeloter och bläckfiskar i djuphavet, men man har hittat bevis på att de förekommer och rekonstruerat kaskeloternas jakt.
Tentaklerna på de uppemot 18 meter långa bytesdjuren har hundratals sugskålar som omges av vassa tänder som river upp sår i kaskeloternas skinn när bläckfiskarna kämpar för livet.
Valen går visserligen i regel segerrik ur striden och får sig ett skrovmål, men märken från bläckfiskens kamp syns ofta på huden.
De överlappande fjällen på myrkottens kropp gör att rovdjur inte får grepp om den med tänderna.
Pansarhud skyddar mot rovdjur
Myrkottar är täckta av stora, överlappande fjäll av keratin, samma material som våra naglar består av. När myrkottar känner sig hotade rullar de ihop sig till en boll och använder fjällen som en skyddande rustning.
Fjällen väger inte särskilt mycket, så det lilla djuret tyngs inte ner av dem. Ändå är fjällen extremt tåliga och skyddas mot sprickbildning av keratinet.
När ett rovdjur trots allt bryter igenom fjällen sprids sprickorna längs djurets yta, så att den underliggande mjukvävnaden inte skadas.
Kombinationen av låg vikt och god hållbarhet har på senare tid inspirerat forskare till att använda myrkottens hud som förebild för en rustning till människor.
Havssnäckan har tagit en viktig gen från en alg, vilket gör att den kan använda kloroplaster.
Grön havssnäcka lever av solljus
Havssnäckan Elysia chlorotica blir vad den äter.
Som ung är snäckan genomskinlig, men i takt med att den sätter i sig alltmer alger blir snäckan grönare och grönare. Till slut blir den till förväxling lik ett blad. Normalt bryts växters och algers kloroplaster ner i djurs mag–tarmkanal, men havssnäckan har specialiserat sig på att få ut så mycket som möjligt ur sina algmåltider.
Stulen gen banar väg för solenergi
Cellsamarbete utnyttjar solljus
När algerna bryts ner i snäckans tarm friges både kloroplaster och genen psbO och tas upp i snäckans celler. Där bidrar de till att omvandla solens strålar till energi.
Den gröna färgen kommer från algernas kloroplaster, som förblir intakta i snäckan och skapar fotosyntes. Förutom att bevara kloroplasterna har snäckan tagit en gen från algen, som är avgörande för att kloroplasterna ska fungera.
Genen rustar både växter och alger till att omvandla solljus till kemisk energi, så när snäckan har ätit tillräckligt mycket alger kan den leva av solljus som huvudsaklig energikälla.
Små svarta fläckar längs krokodilens mun fungerar som känsliga sensorer, som registrerar rörelser från bytesdjur.
Känsligt krokodilskinn registrerar bytesdjur
Tack vare små svarta fläckar som fungerar som sinnesorgan är krokodilers hårda, fjälliga skinn oerhört känsligt.
Fläckarna, som är samlade på nosen och runt munnen, innehåller ett stort antal nervändar och känselreceptorer.
De cirka 9 000 sinnesorganen registrerar tryck ända ner till 78 miljondelar av en newton – tio gånger känsligare än våra fingerspetsar.
Den höga känsligheten gör att krokodiler känner krusningar från en liten droppe som träffar vattenytan och bytesdjurs minsta rörelser.
I en studie matade en forskargrupp krokodiler i totalt mörker. Krokodilerna satte genast kurs mot sin mat och åt upp den inom loppet av 50–70 millisekunder.