"Virvalen" är havets svar på en mula

Ett oförklarligt kranium har legat i en mörk källare under Köpenhamn i 30 år. Nu har forskare knäckt koden till kraniets ägare med dna-tester.

Ett oförklarligt kranium har legat i en mörk källare under Köpenhamn i 30 år. Nu har forskare knäckt koden till kraniets ägare med dna-tester.

Mikkel Høegh Post/Natural History Museum of Denmark

Valfångarna på Grönland brukade fånga mjölkvita vitvalar med stora melonhuvuden. Och de brukade fånga gråaktiga, fläckiga narvalar med enhörningsliknande stödtänder.

De garvade jägarna visste redan då att narvalar och vitvalar flyttar sig i takt med årstidernas skiftningar, och isens när- och frånvaro. De visste att de två valarna blev omkring 3-5 meter långa och vägde mellan 800 och 1 500 kilo. De visste alltid vad de var ute efter: Narvalar och vitvalar.

Det gjorde inte fångsten mindre besynnerlig en dag 1990, då jägarna hade tre valar i nätet som de aldrig hade sett tidigare.

Valarna var så speciella att en av valfångarna skänkte ett av kranierna till en forskare från Köpenhamns universitet. Där funderade forskarna på om valen kunde vara en korsning mellan arter – en så kallad hybrid. Vid den tiden hade man inte kommit så långt med att dna-testa skelettdelar som man har i dag.

Så gåtan förblev olöst i knappt 30 år. Gömd. Glömd. Men nu har valens upphov dykt upp till ytan.

© Mikkel Høegh Post/Statens Naturhistoriske Museum

Vithajen

Vithajen har vid, slät hud och har omkring 40 tänder fördelade i över- och underkäken. Den är kustnära och håller sig ofta vid vattenytan. Den kan dock fånga sin föda ända nere på 500 meters djup. Vitvalen kallas också "havets kanariefågel" på grund av sin allsidiga tonrepertoar, som frambringas i den svulstiga pannan.

© Mikkel Høegh Post/Statens Naturhistoriske Museum

Narvalen

Narvalen är svart- och brunfläckig med gråa nyanser. Den har inga tänder. Däremot har den en till två stödtänder, som växer ut genom dess överläppar och som kan bli upp till 2,5 meter långa. Narvalen kan fånga sin föda ända nere på 800 meters djup.

© Mikkel Høegh Post/Statens Naturhistoriske Museum

"Virvalen"

"Virvalen" är i det här fallet en hane, avslöjar dna-tester. Den har större huvud än både narvalen och vitvalen. Virvalen har huvudsakligen hittat sin föda på botten och dess utåtriktade tänder, som inte ser mycket ut för världen, kan vara förklaringen till just det. Men forskarna är fortfarande osäkra.

Jämförd med 16 valar

Parningsakten hos narvalar och vitvalar är relativt odokumenterad. Det beror på att valarna ofta parar sig på djupt vatten under store isflak och glaciärer. Men nyckeln till kraniets hemlighet finns just där.

Man vet att båda arterna får avkomma, uppfostrar och diar sina kalvar nästan samtidigt och på samma sätt.

Men det var först då forskare från Köpenhamns universitet undersökte arvsmassan – genom – på det 30 år gamla valkraniet och jämförde det med dna från åtta narvalar och åtta vitvalar som lever i samma grönländska farvatten, Diskobukten, som det stod klart.

Hybridhypotesen från 1990-talet höll. Kraniet tillhörde en hybridval, som hade en narvalshona och en vitvalshane som föräldrar. På engelska kallas valen "narluga", vilket är en sammandragning av de engelska beteckningarna beluga och narwhale. På svenska skulle den heta "virvalen".

En ny korsning har skrivit in sig i djurrikets evolutions- och historieböcker. Det kan vara svårt att fatta. För de två arterna som har parat sig, är mycket olika varandra.

Havets mula

De liknar som sagt inte varandra. Narvalen och vitvalen. Men ed biologiska glasögon ser man något annat – att de två arterna är nära besläktade.

Vitvalen och narvalen tillhör båda – som de enda två nu levande arterna – samma valsläkt, den så kallade monodontidae-familjen.

Det nu mindre gåtfulla kraniet finns fortfarande på Naturhistoriska Museet i Köpenhamn, och enligt forskare är det 30 år gamla kraniet det enda dokumenterade beviset på att vitvalar och narvalar parar sig.

De är dock också övertygade om att det måste finnas fler under havsytan, som ännu inte sett dagens ljus.