Valfångarna på Grönland brukade fånga mjölkvita vitvalar med stora melonhuvuden. Och de brukade fånga gråaktiga, fläckiga narvalar med enhörningsliknande stödtänder.
De garvade jägarna visste redan då att narvalar och vitvalar flyttar sig i takt med årstidernas skiftningar, och isens när- och frånvaro. De visste att de två valarna blev omkring 3-5 meter långa och vägde mellan 800 och 1 500 kilo. De visste alltid vad de var ute efter: Narvalar och vitvalar.
Det gjorde inte fångsten mindre besynnerlig en dag 1990, då jägarna hade tre valar i nätet som de aldrig hade sett tidigare.
Valarna var så speciella att en av valfångarna skänkte ett av kranierna till en forskare från Köpenhamns universitet. Där funderade forskarna på om valen kunde vara en korsning mellan arter – en så kallad hybrid. Vid den tiden hade man inte kommit så långt med att dna-testa skelettdelar som man har i dag.
Så gåtan förblev olöst i knappt 30 år. Gömd. Glömd. Men nu har valens upphov dykt upp till ytan.