Valfångarna på Grönland brukade fånga mjölkvita vitvalar med stora melonhuvuden. Och de brukade fånga gråaktiga, fläckiga narvalar med enhörningsliknande stödtänder.
De garvade jägarna visste redan då att narvalar och vitvalar flyttar sig i takt med årstidernas skiftningar, och isens när- och frånvaro. De visste att de två valarna blev omkring 3-5 meter långa och vägde mellan 800 och 1 500 kilo. De visste alltid vad de var ute efter: Narvalar och vitvalar.
Det gjorde inte fångsten mindre besynnerlig en dag 1990, då jägarna hade tre valar i nätet som de aldrig hade sett tidigare.
Valarna var så speciella att en av valfångarna skänkte ett av kranierna till en forskare från Köpenhamns universitet. Där funderade forskarna på om valen kunde vara en korsning mellan arter – en så kallad hybrid. Vid den tiden hade man inte kommit så långt med att dna-testa skelettdelar som man har i dag.
Så gåtan förblev olöst i knappt 30 år. Gömd. Glömd. Men nu har valens upphov dykt upp till ytan.
Vitval, Narval och "Virval"
Jämförd med 16 valar
Parningsakten hos narvalar och vitvalar är relativt odokumenterad. Det beror på att valarna ofta parar sig på djupt vatten under store isflak och glaciärer. Men nyckeln till kraniets hemlighet finns just där.
Man vet att båda arterna får avkomma, uppfostrar och diar sina kalvar nästan samtidigt och på samma sätt.
Men det var först då forskare från Köpenhamns universitet undersökte arvsmassan – genom – på det 30 år gamla valkraniet och jämförde det med dna från åtta narvalar och åtta vitvalar som lever i samma grönländska farvatten, Diskobukten, som det stod klart.
Hybridhypotesen från 1990-talet höll. Kraniet tillhörde en hybridval, som hade en narvalshona och en vitvalshane som föräldrar. På engelska kallas valen "narluga", vilket är en sammandragning av de engelska beteckningarna beluga och narwhale. På svenska skulle den heta "virvalen".
En ny korsning har skrivit in sig i djurrikets evolutions- och historieböcker. Det kan vara svårt att fatta. För de två arterna som har parat sig, är mycket olika varandra.
Narvalen lever av stimfisk, kräftdjur och bläckfisk. Det är ofta bara hanen som får den vänstersvängda stödtanden. WWF uppskattar att det finns omkring 80 000 narvalar i världen, och att 90 procent av dem lever i Baffinbukten mellan Kanada och Grönland.
Narvalen blir vanligtvis 30–40 år, om den inte sticks ihjäl under de intensiva fäktningsmatcherna med rivaliserande valars stödtänder, vill säga. Narvalen byter färg med åldern. Som kalv är den grå- och brunaktig. Sedan blir den svartblå. Till sist, innan den dör, kan den vara nästan helt vit.
Vitvalen äter mycket varierat; lax, strömming, räkor, krabbor och blötdjur står på menyn. Det finns omkring 150 000 vitvalar i världen, uppskattar WWF. Vitvalen är mycket social och är en maritim nomad som flyttar sig beroende på om isen breder ut sig eller drar sig tillbaka. Den lever vid flodmynningar i stora delar av de arktiska farvattnen.
Vitvalen blir ofta 35–50 år gammal. Från naturens sida är vitvalens värsta fiende isbjörnen och späckhuggaren. Dess marmorvita hud kamouflerar den emellertid väl mellan skvalpande isflak, när den tar sig upp till ytan för att hämta luft.
Havets mula
De liknar som sagt inte varandra. Narvalen och vitvalen. Men ed biologiska glasögon ser man något annat – att de två arterna är nära besläktade.
Vitvalen och narvalen tillhör båda – som de enda två nu levande arterna – samma valsläkt, den så kallade monodontidae-familjen.
Det nu mindre gåtfulla kraniet finns fortfarande på Naturhistoriska Museet i Köpenhamn, och enligt forskare är det 30 år gamla kraniet det enda dokumenterade beviset på att vitvalar och narvalar parar sig.
De är dock också övertygade om att det måste finnas fler under havsytan, som ännu inte sett dagens ljus.
