Späckhuggaren är den största av alla delfinarter och ett av världshavens mest topptrimmade rovdjur.
Hanarna blir mellan sex och åtta meter långa och väger cirka sex ton, lika mycket som en fullvuxen elefant. Honorna är något mindre, med en matchvikt på omkring fem ton och en längd av sex–sju meter.
Späckhuggaren har omkring 50 dödligt vassa tänder, nästan lika många som en krokodil, och de kan alla bli upp till tio centimeter långa, nära nog dubbla längden jämfört med vithajens tänder.
Späckhuggarens kranium visar hur stora tänderna faktiskt är.
Späckhuggare är mycket intelligenta
Liksom många andra valar och delfiner är späckhuggare mycket intelligenta. Faktum är att de har näst störst hjärna av alla havslevande djur om man jämför hjärnans massa med djurets storlek.
Späckhuggare kommunicerar med varandra via karakteristiska pipande och visslande läten. Varje flock har sin egen unika, komplexa dialekt.
Forskning har visat att de till och med kan lära sig att tala samma ”språk” som delfiner om de socialiseras med dem.
Späckhuggare är i hög grad sociala djur och lever vanligen i familjeflockar, som kan omfatta hela fyra generationer.
Det finns två typer av flockar:
- Stationära flockar
- Vandrande flockar
Stationära flockar utgörs vanligen av 7–50 späckhuggare, som huvudsakligen lever av fisk, medan vandrande flockar består av som mest sju djur, som jagar havsdäggdjur, bland annat sjölejon och sälar.
Flockarna använder diverse specialiserade jakttekniker, som förs vidare från generation till generation och som i många fall förutsätter avancerat samarbete.
Späckhuggarens karakteristiska svarta och vita färger fungerar som kamouflage och gör det svårt för bytesdjur att uppfatta hotet innan det är för sent.
Fakta om späckhuggaren
- Vetenskapligt namn: Orcinus orca
- Storlek: Beroende på kön blir en späckhuggare i allmänhet sex–åtta meter lång och väger 3,5–6 ton. Den största späckhuggaren någonsin var dock närmare tio meter lång och vägde hela tio ton.
- Livslängd: I naturen kan hanar bli upp till 60 år gamla, medan honor kan bli hela 90 år. Späckhuggare i fångenskap blir inte alls lika gamla.
- Topphastighet: Späckhuggaren kan simma i upp till 56 kilometer i timmen.
- Habitat: Större delen av världen, i både kustnära områden och djuphav.
- Kännetecken: Svart och vit med en karakteristisk grå fläck bakom ryggfenan. Späckhuggarens färger fungerar som kamouflage. Den till övervägande del svarta ryggen gör det till exempel svårt för bytesdjur att se den när de befinner sig vid havsytan och tittar ner i det mörka djupet. Den huvudsakligen vita magen har samma funktion när bytesdjur på havsbottnen tittar upp mot den ljusa havsytan. Späckhuggaren har störst ryggfena av alla havslevande djur. En hanes ryggfena kan var upp till 180 centimeter hög. Fenan kan i vissa fall vara böjd. En teori om varför det är så lyder att det beror på nedbrytning av kollagen till följd av exponering för varm luft. Böjda fenor är vanliga bland späckhuggare i fångenskap, och de exponeras i många fall för varm luft under de shower och trick de gör på land.
Var lever späckhuggare?
Efter människan är späckhuggaren planetens mest utbredda däggdjur. Den förekommer i alla världshaven, från varma tropiska områden till iskalla arktiska vatten.
Om man vill se späckhuggaren i sin naturliga miljö är det störst chans att hitta den i kallare vatten utanför Antarktis, Norge och Alaska.
Späckhuggare, som förekommer i många delar av världen (blått), är världens mest utbredda däggdjur efter människan.
Späckhuggaren lever både långt ute till havs och i mer kustnära områden. Observationer tyder dock på att späckhuggaren helst vistas nära kuster.
Totalt 59 späckhuggare lever i fångenskap i olika vattenparker runtom i världen. En tredjedel av dem ligger i USA, till exempel SeaWorld. År 2017 tillkännagav emellertid SeaWorld att de skulle lägga ner sitt avelsprogram med späckhuggare.
Vad äter späckhuggaren?
Späckhuggaren äter i genomsnitt 250 kilo mat om dagen.
Späckhuggaren har en oerhört varierad kost. Hundratals arter står på menyn, allt från fiskar, bläckfiskar och pingviner till sjölejon, sälar och hajar. Man har till och med sett späckhuggare äta hjortar och älgar som vågat sig ut i vattnet.
Späckhuggaren har också flera människoliv på sitt samvete, men det beror inte på att djuret har fått aptit på människokött.
Alla späckhuggare som har dödat människor har levt i fångenskap och människorna som mist livet har varit deras tränare. I samtliga fall har späckhuggarna gått till angrepp för att de känt sig hotade eller retats till att attackera.
En av de mer kända dödsolyckorna inträffade år 2010, då en 40-årig kvinnlig tränare angreps av späckhuggaren Tilikum i parken SeaWorld i Orlando i den amerikanska delstaten Florida.
Späckhuggaren Tilikum var inblandad i totalt tre dödsfall. När tränaren Keltie Byrne år 1991 gled och föll ner i späckhuggarbassängen var Tilikum en av flera späckhuggare som drog ner henne under vattnet och dränkte henne. År 1999 hittades en ung man död i Tilikums bassäng sedan han hoppat ner till späckhuggaren efter stängning. Och år 2010 drog Tilikum ner den 40-årige tränaren Dawn Brancheau i vattnet efter en show. Hon ådrog sig flera skador och drunknade.
Hur jagar späckhuggaren?
Späckhuggaren jagar på olika sätt, beroende på vilken typ av flock den lever i.
Vissa flockar specialiserar sig på att driva samman fiskar i sfärer för att sedan ta för sig av det som bjuds. Andra hjälps åt att skapa kraftiga dyningar i vattnet, som spolar ner sälar från isflak så att späckhuggarna kan äta upp dem.
Vissa späckhuggare kastar sig till och med upp på land för att kunna sätta tänderna i sjölejon och sälar och därefter dra ut dem i vattnet igen.
De drar sig inte heller för att ge sig på djur som är betydligt större än dem själva. Det finns gott om exempel på flockar som tillsammans har tagit vithajar och till och med blåvalar.
Så jagar späckhuggaren
Förvandlar fiskstim till buffébord
Genom att blåsa ut luftbubblor och slå med stjärtfenan i riktning mot fiskstim tvingar späckhuggarna fiskar att samla sig i en sfär. När de inte kan komma någonvart plockar späckhuggarna ut fiskar ur stimmet och äter upp dem.
Krossar sälarnas räddningsplanka
När späckhuggaren får syn på en säl på ett isflak går den till attack mot bytesdjurets räddningsplanka. Rovdjuret krossar isflaket med nosen, så att sälen slutligen faller i vattnet.
Kastar sig in på land
Inte ens på land kan sälar och sjölejon känna sig säkra för späckhuggaren. Den är känd för att låta sig strandas på land för att kunna sätta tänderna i sjölejon och sälar som vilar vid kusten.
Gammalt gift hotar späckhuggaren
Över hälften av världens späckhuggare står på randen till utrotning och löper stor risk att dö ut inom loppet av 30–50 år. Så lyder den dystra slutsatsen i en studie som år 2018 publicerades i den ansedda tidskriften Science.
Forskarna bakom studien har undersökt över 350 späckhuggare i 19 bestånd, fördelade över hela planeten. Det är därmed den största studien av späckhuggare någonsin.
Syndaren, som riskerar att orsaka en kraftig minskning av späckhuggarens totala bestånd, är dock varken överfiske eller klimatförändringar, utan det numera förbjudna miljögiftet PCB.
PCB var en populär kemikalie i byggmaterial och har varit förbjudet sedan år 1986, sedan man förstått att ämnet skadar såväl människor som djur.
Trots att PCB har varit förbjudet i fyra årtionden ansamlas giftet fortfarande i naturens näringskedjor. Ämnet lagras framför allt i djurs fettvävnad.
Späckhuggarkalvar diar mamman i upp till två år.
Späckhuggaren är särskild utsatt, eftersom ungarna får i sig stora mängder PCB via mammans feta modersmjölk. Mamman lever nämligen av bytesdjur med hög andel fett.
75 späckhuggare dödar blåval
Späckhuggaren har fått tillnamnet ”havets varg”, för att det intelligenta rovdjuret i likhet med vargen jagar sina byten i flock och använder sluga jakttekniker.
Normalt står mindre bytesdjur på menyn, men i sällsynta fall tar sig späckhuggare an djur som är betydligt större än de själva.
En sådan attack dokumenterades den 21 mars 2021 på en plats cirka 20 kilometer utanför Australiens kust.
Där iscensatte en grupp bestående av omkring 75 späckhuggare ett utmattande angrepp på en 15 meter lång blåval, som vägde 30–40 ton.
VIDEO: Se en grupp späckhuggare döda en blåval
En blåval kan bli upp till 25 meter lång, nästan fyra gånger större än en späckhuggarhona.
Experter bedömer att flocken bestod av fem–sex späckhuggarfamiljer, som gjorde gemensam sak för att nedlägga det väldiga bytet.
Angreppet utgjordes av tre olika manövrer.
Vissa av späckhuggarna simmade in i blåvalen med enorm kraft och stångade den, så att den fick inre blödningar. Andra i flocken hindrade blåvalen från att komma upp till ytan och andas genom att kasta sig över dess rygg. Den sista gruppen späckhuggare bet sig fast i den stora valens käke.
Efter tre timmars hård kamp hade livet runnit ur blåvalen, varefter späckhuggarna kunde dela upp bytet mellan sig.
Angreppet på blåvalen är unikt. Aldrig tidigare har någon dokumenterat att flera familjer späckhuggare samarbetat för att nedlägga ett byte.
Blåvalen är dock långt ifrån det första stora bytesdjur som hamnat i käkarna på havets ultimata rovdjur.
I Sydafrika har man till exempel observerat ett antal attacker mot vithaj.
Marinbiologer som har dokumenterat vithajarnas beteenden i Sydafrika har kunnat konstatera att när späckhuggare dyker upp på en vithajs territorium så ger sig hajen av inom loppet av bara några sekunder – och håller sig borta i upp till ett år!