Illustration av val

Havets storätare kan kyla klimatet

Världshavens stora bardvalar äter – och bajsar – tre gånger mer än biologerna tidigare trott. Deras glupska livsstil innebär att vi genom att rädda valarna kan få bort miljontals ton klimatuppvärmande kol ur atmosfären varje år.

Världshavens stora bardvalar äter – och bajsar – tre gånger mer än biologerna tidigare trott. Deras glupska livsstil innebär att vi genom att rädda valarna kan få bort miljontals ton klimatuppvärmande kol ur atmosfären varje år.

Wildestanimal/Getty Images

Efter att ha simmat i månader når den 30 meter långa blåvalen den iskalla Antarktiska oceanen. Valens långa färd från det tropiska havet har gjort den hungrig, så nu letar den efter föda.

Den hade inte kunnat komma till en bättre plats. Framför valen dyker det upp ett jättelikt rosa stim av små kräftdjur, lysräkor. Valen slår med stjärten och simmar rakt in i stimmet, öppnar sitt väldiga gap och låter 110 ton vatten och lysräkor strömma in bakom barderna i överkäken.

Valen stänger munnen och pressar ut vattnet. Lysräkorna är dock instängda, så de fortsätter ner i den förkrympta magsäcken. Dagens första måltid har intagits. Hungern är dock långt ifrån stillad, så förhoppningsvis väntar många fler.

Blåvalens dagliga intag motsvarar 30 000 Big Mac!

På en enda dag kan blåvalen sätta i sig 16 ton lysräkor, motsvarande 10–20 miljoner kalorier eller i runda tal 30 000 Big Mac.

Det är tre gånger mer än biologerna tidigare har trott. Lika viktigt är det faktum att det stora födointaget kommer ut igen i andra änden, till gagn för havets ekosystem.

Valarna spelar därmed en central roll för havets totala biomassa och förmåga att ansamla kol, som annars hade hamnat i atmosfären och förstärkt växthuseffekten.

Det kan låta märkligt att valarna, som är toppkonsumenter i näringspyramiden, har så stor betydelse för havets mindre organismer. Förklaringen är det sätt på vilket valarna äter och bajsar. Det avgörande är var i vattenpelaren de hittar sin föda och var de släpper ut avföringen.

Val och avföring

När en val, här en blåval, bajsar vid havsytan ger den näring åt hela havets ekosystem.

© Elliott Hazen under NOAA/NMFS permit 16111

Valarnas matvanor har kartlagts

Valarnas centrala roll i ekosystemet har klarlagts av en forskargrupp som nyligen granskade deras matvanor i ett omfattande, tio år långt internationellt projekt.

Forskargruppen, från bland annat Stanford University i USA, inledde sina studier år 2010 och presenterade sina resultat år 2021. Forskarnas rapport är baserad på ett omfattande fältarbete under vilket 321 bardvalar av sju olika arter följdes i Atlanten, Stilla havet och Antarktiska oceanen.

Med hjälp av sugkoppar fäste forskarna så kallade taggar, små instrumentpaket med GPS, kamera, mikrofon och accelerometer, på valarnas rygg. Tack vare taggarna kunde forskarna följa valarnas aktivitet i uppemot ett dygn, varefter sugkopparna lossnade.

Val och båt

Biologerna kartlade 321 valars matvanor genom att fästa så kallade taggar, instrumentpaket med bland annat kamera, mikrofon och GPS, på dem. Taggarna hölls fast med hjälp av sugkoppar.

© Goldbogen Laboratory, Stanford University and Duke University Marine Robotics and Remote Sensing under NOAA/NMFS permit 16111

Samtidigt som taggarna samlade in data övervakades valarna av drönare, så att forskarna kunde bedöma deras längd och vikt samt hur stort gap de hade. Forskarna använde även sonar för att studera de stim av lysräkor som valarna åt av. Det gjordes för att bestämma stimmens storlek och täthet.

På det här viset samlade forskarna in data från totalt 74 247 måltider, vilket har gett nya kunskaper om valarnas matvanor och om vilken funktion de fyller i världshavens ekosystem.

Valarna äter i snitt tre gånger mer än biologerna tidigare trott. Födointaget varierar en hel del mellan arterna. Föga förvånande ligger blåvalen, världens största djur, i topp med sitt dagliga intag av omkring 16 ton lysräkor.

Val i grumligt vatten

När blåvalen jagar lysräkor kan den under en enda dag filtrera 17 miljoner liter vatten för att komma åt de små kräftdjuren.

© Richard Hermann/Minden/Ritzau Scanpix

Det stora födointaget sker emellertid inte året om. Valarna äter allra mest på sommaren, då de befinner sig längst i norr och längst i söder på planeten.

Avföringen göder havet

Man skulle kunna tro att de enorma mängderna lysräkor som varje år hamnar i magen på valar borde minska mängden lysräkor i havet, men faktum är att det blir tvärtom. Bestånden av lysräkor frodas i takt med att valarna mumsar i sig dem, ett onekligen paradoxalt fenomen.

Bytesdjuren är starkt beroende av valarna.

Under 1900-talet minskade valbestånden dramatiskt till följd av den kommersiella valfångsten. Med färre valar som åt lysräkor borde populationerna av de små kräftdjuren i teorin ha ökat explosionsartat.

Det som i stället skedde var dock att antalet lysräkor minskade. Sedan 1970-talet har bestånden av arten antarktisk krill minskat med hela 80 procent.

Minskningen kan delvis förklaras med den globala uppvärmningen, som smälter havsisen. Därmed förlorar lysräkorna sin favoritföda, som är de alger som lever på isens undersida.

I och med de nya kunskaperna om valarnas matvanor har emellertid forskarna fått upp ögonen för en hittills underskattad orsak: Algerna saknar de näringsämnen som de tidigare fick från valarnas avföring.

Genom att sprida sina exkrementer vid havsytan fyller valarna en oerhört viktig funktion i ekosystemet. Det gör nämligen att järn ständigt återanvänds, vilket optimerar systemets produktivitet.

Utan valar som för upp järn till algerna vid ytan skulle det viktiga ämnet i stället falla till botten när lysräkorna dör. Forskarna har räknat ut att även i dag, då valbestånden är starkt reducerade, hindrar valarna varje år cirka 1 200 ton järn från att hamna på Antarktiska oceanens botten.

Valbajs och alger

Valarnas exkrementer innehåller stora mängder järn, som algerna vid ytan behöver för sin fotosyntes.

© Wildestanimal/Getty Images/Shutterstock

Lysräkornas beroende av valarna har långtgående konsekvenser för havets ekosystem. Trots att de små kräftdjuren bara är fem–sex centimeter långa och inte väger mer än två gram, fyller de en mycket viktig funktion i havets näringspyramider.

Lysräkor förekommer nästan överallt i havet. Det finns 85 arter av lysräkor, av vilka den allra viktigaste är antarktisk krill. Denna art är en omistlig födokälla för en lång rad djur, förutom valar bland annat pingviner, sälar, fiskar och havsfåglar.

Den förekommer vanligen i enorma, tätt packade stim med uppemot 100 000 individer per kubikmeter havsvatten. Bara i Antarktiska oceanen är den totala biomassan av antarktisk krill 300–500 miljoner ton. Därmed utgör enbart denna art en större biomassa än någon annan vild djurart.

Lysräkor under vatten

Lysräkor förekommer vanligen i täta stim, där de utgör ett buffébord för havets rovdjur.

© Visuals Unlimited/Nature Picture Library

Lysräkorna hade kunnat vara ännu fler om det inte vore för klimatförändringarna och den intensiva valfångst som framför allt skedde under första hälften av 1900-talet.

Vissa valarter var nära att utrotas, bland annat blåvalen, vars antal minskade med 99 procent.

Ekosystemet är hårt pressat

Forskarna bakom den nya studien av valarnas matvanor uppskattar att det nuvarande beståndet av blåval inte äter mer än 0,6 miljoner ton lysräkor om året. I jämförelse åt blåvalarna år 1900 omkring 167 miljoner ton lysräkor.

Val på båt

Framför allt under 1900-talets första hälft orsakade den industriella valfångsten en dramatisk minskning av bardvalsbestånden. Flera arter minskade med ända upp till 99 procent.

© The Asahi Shimbun/Getty Images

Enligt forskarnas beräkningar var ekosystemet i början av 1900-talet tio gånger mer produktivt än i dag.

År 1986 satte ett världsomspännande förbud stopp för valfångsten, men det kommer att ta lång tid att reparera skadorna på ekosystemet.

Problemet är att den positiva cirkeln med valarnas avföring och tillväxten av alger och lysräkor har brutits och i stället ersatts av en negativ spiral, där de saknade valarna leder till minskad algtillväxt, färre lysräkor och mindre föda till bland annat valarna.

Därmed påverkas hela näringspyramiden, vilket sätter gränser för hur mycket kol ekosystemet kan ta upp.

Forskare vid University of Maine i USA har uppskattat att det nu levande beståndet av bardval lagrar 9,1 miljoner ton mindre kol än det totala beståndet gjorde innan den kommersiella valfångsten tog fart.

Om bestånden återhämtar sig kommer valarna att avlägsna 160 000 ton kol ur atmosfären varje år bara genom att de för ner kol till havsbottnen när de dör. Det är samma mängd kol som avlägsnas av 1 100 kvadratkilometer skog.

Därtill kommer den produktivitet ett ökat valbestånd skulle medföra i hela näringspyramiden. Om bestånden ökar till den nivå som rådde före den intensiva valfångstens tid kommer valarna, lysräkorna och algerna tillsammans att lagra cirka 215 miljoner ton kol om året, vilket skulle ha samma effekt som att få bort 170 miljoner bilar från vägarna under ett år.

Det är dock långt kvar till det målet. Valar får bara ett fåtal ungar, så det tar många år att återupprätta bestånden, inte minst nu när lysräkorna, valarnas viktigaste födokälla, drabbas av den globala uppvärmningen.

Vissa forskare har föreslagit att man ska kickstarta näringspyramidens produktivitet genom att på konstgjord väg kompensera för valarnas minskade avföringsmängd. Det kan ske genom att man sprider ut järn vid vattenytan och på så vis ökar tillväxten av alger och lysräkor.

Idéen är emellertid kontroversiell, eftersom den totala effekten av en sådan insats är okänd. Det kan bli oönskade konsekvenser för ekosystemet.

Innan metoden har studerats närmare är den bästa lösningen att rädda de valar vi har, så att de i sin tur kan hjälpa oss att rädda klimatet.