Självbefruktning säkrar artens överlevnad

Alla djur fortplantar sig men tillvägagångssätten varierar. Det vanligaste sättet är sexuell reproduktion. Då smälter könscellerna från hane och hona samman. Andra djur, som hammarhajar, kan klara ­sin reproduktion helt utan någon hane.

Alla djur fortplantar sig men tillvägagångssätten varierar. Det vanligaste sättet är sexuell reproduktion. Då smälter könscellerna från hane och hona samman. Andra djur, som hammarhajar, kan klara ­sin reproduktion helt utan någon hane.

Shutterstock

Alla djur på jorden kämpar för att föra sina gener vidare till nästa generation, och det kan ske på väldigt uppfinningsrika sätt. De flesta djur förökar sig sexuellt, då två kön parar sig med varandra.

Avkomman från sexuellt reproducerande arter bildas genom att en manlig och en kvinnlig könscell smälter samman. Avkomman bär därför på genetisk information från båda sina föräldrar.

Andra djurarter förökar sig i stället utan parning genom asexuell, eller könlös, fortplantning. Hos djur med asexuell fortplantning kan ett obefruktat ägg utan parning utvecklas till en livskraftig individ.

Hos arter som uteslutande förökar sig asexuellt är hanar helt överflödiga och arten består därför av enbart honor.

© Shutterstock

Asexuell reproduktion

Hos en del arter behövs hanen inte alls för att sätta nya avkomma till världen. Så är bland annat fallet hos hinnkräftor och en del arter av hjuldjur, vandrande pinnar och geckoödlor. Hos de här arterna utvecklas ett obefruktat ägg till en ny levande individ. Det kan vara en stor fördel att inte behöva leta efter en partner, med de risker det för med sig. Dessutom kan honan sätta avkomma till världen under optimala omständigheter, så att det finns tillräckligt mycket resurser för att ungarna ska kunna överleva.

Asexuell reproduktion har dock aldrig observerats hos exempelvis däggdjur. Och hos många av de arter som reproducerar sig asexuellt förekommer även sexuell reproduktion, till exempel hos kalkonen, hinnkräftan och guppyn. Sexuell förökning är nämligen det enda sättet för ett bestånd att bli kvitt skadliga mutationer.

Så är exempelvis fallet hos en del ödlor- och insektsarter. Gemensamt för arter med asexuell fortplantning är att den genetiska sammansättningen hos avkomman i de flesta fall är en kopia av föräldraindividen. Man kan därför säga att avkomman är en klon eftersom den genetiskt sett är helt identisk med sin enda förälder.

Hos kräftdjuren havstulpaner underlättas fortplantningen av att alla djur är både han- och honkönade.

© Shutterstock

Hammarhajen väljer själv

Det finns även några arter som kan tillämpa båda reproduktions-strategierna. Det gäller exempelvis hammarhajen och komodovaranen som under normala förhållanden fortplantar sig sexuellt.

Honorna från de båda arterna kan dock även fortplanta sig asexuellt om det under långa perioder inte finns några hanar till förfogande. På så sätt försäkrar sig honorna om en avkomma även om de inte har en hane att para sig med.

© Shutterstock

Sexuell förökning

Sexuell reproduktion finns hos alla däggdjur och de allra flesta fiskar, fåglar, reptiler och groddjur. Men sex kan samtidigt vara en dyrköpt affär. Det tar tid och energi att hitta och attrahera en make – tid som annars hade kunnat användas till att söka föda, och energi som kunde ha använts till att undvika fiender.

Dessutom krävs det att en individ av varje kön är på rätt plats vid rätt tid. Men fördelarna är också stora. Sexuell reproduktion ökar variationen i arvsmassan i stället för att föra vidare samma gener. Detta är otroligt viktigt för att arter på lång sikt ska kunna anpassa sig efter förändringar i deras omgivningar och för att de ska utveckla resistens mot patogener. Det är virus, bakterier, svampar och parasiter som kan stjäla krafter från djur och därmed förstöra deras förmåga att föröka sig.

Nackdelen med att att två föräldrar ”blandar” sin arvsmassa i avkomman är dock att ”bra” gener från den ena parten riskerar att bli förstörda.

Många insektsarter kan också fortplanta sig både sexuellt och asexuellt. Exempelvis reproducerar sig bladlöss och vattenloppor asexuellt under sommaren medan de senare på året producerar färre sexuellt reproducerade avkommor.

Asexuell eller sexuell fortplantning garanterar alltså var för sig eller i kombination att ungar sätts till världen och därmed att en art består.

Daggmaskar är hermafroditer

Hos vissa arter av daggmaskar, plattmaskar, musslor och snäckor är varje individ hane och hona på samma gång. Det innebär att djurets kropp innehåller både manliga och kvinnliga könsorgan.

Dessa hermafroditer befruktar i regel inte sig själva, men det sker en ömsesidig utväxling av sädesceller under parningen. På så sätt ser hermafroditerna till att deras avkomma blir genetiskt olikartad.

Det kan vara en stor fördel att vara hermafrodit om man exempelvis tillhör en art som lever hela livet på samma plats. Ett exempel på det är de små kräftdjuren havstulpaner som sitter på klippor och stenar. När individerna är både han- och honkön är alla som sitter i närheten potentiella makar. Det underlättar förökningen då det ändå inte går att förflytta sig för att hitta en partner.

Hos andra hermafroditarter är individen först det ena könet och senare i livet byter det till motsatta könet.

Vissa daggmaskar har både manliga och kvinnliga köns­organ samtidigt.

© Shutterstock

Hos könsskiftande hermafroditer är det vanligast att individen först utvecklar manliga könsorgan. Det sker bland annat hos ostronpest, som kan vara hankönade i upp till sex år innan de inom loppet av ett par månader byter till honkön.

Förvandlingen beror på feromoner som är signalsubstanser som utsöndras av ostronpesthonorna. De yngsta snäckorna, hanarna, sätter sig ofta ovanpå de äldre ­snäckorna som är honor.

Ostronpest, som lever på exempelvis musslor, byter med åldern från han- till honkön.

© Ritzau Scanpix