Föreställ dig att du ger dig ut på en 5 000-10 000 kilometer lång resa och spenderar ett helt år med att kämpa dig över Atlantens mörka djup för att komma till ett näringsfattigt område där du parar dig en gång innan du sedan kollapsar och dör av utmattning. Naturligtvis utan att ha ätit en enda måltid på vägen.
Och nämnde även vi att dina tarmar faller sönder under resan?
Det där är ungefär den otroliga historien bakom en av de mest osannolika och mytiska resorna i djurriket: Den europeiska ålens parningsresa från de europeiska stränderna till Sargassohavet strax öster om Bermudatriangeln.
Ett farligt drag som har gett upphov till djupa rynkor i pannan hos människor ända sedan den grekiske filosofen Aristoteles först ifrågasatte den ormliknande varelsens ursprung på 300-talet f.Kr.
På sensommaren 1913 gav sig den danske biologen och havsforskaren Johannes Schmidt ut på en expedition för att ta reda på varför aldrig ålar som var yngre än tre år hade fångats i Europa. I Sargassohavet lyckades expeditionsteamet fånga in blott 1,7 centimeter långa ållarver, vilket stärkte teorin om att fisken leker cirka 6 000 kilometer från sitt hem. I dag, drygt 100 år senare, är stora delar av ålens liv fortfarande lite av ett mysterium.
Trots att forskare länge har misstänkt att Sargassohavet är ålens lekplats har ingen någonsin hittat en vuxen europeisk ål i området – inte ens dess kvarlevor, eller ett enda ålägg heller för den delen. Forskarna har därför saknat det definitiva beviset.
Men nu har en internationell grupp biologer publicerat en ny studie i den vetenskapliga tidskriften Scientific Reports , där de har utrustat ålarna med satellitsändare och följt de ormliknande varelserna på den sista delen av rutten – ända in i Sargassohavet.
– Vi har täppt igen kunskapsluckorna från de europeiska kusterna ner till lekområdet, och snart har vi kontroll över ålens hela livscykel, säger Kim Aarestrup, professor vid DTU Aqua och en av forskarna bakom den nya studien.
Resan tog längre tid än väntat
Forskarna fångade 26 stora europeiska ålhonor som de märkte med satellitsändare och släppte ut från ögruppen Azorerna, det område dit tidigare studier har spårat den europeiska ålen.
Mätarna mätte bland annat temperaturen kring ålarna, djupet och ljusmängden och skickade tillbaka siffrorna till forskarna under drygt tolv månader. Forskarna fick data från totalt 23 satellittaggar i olika skeden av lekresan, där sex av ålarna tog sig hela vägen till Sargassohavet.
Sändarna avslöjade att ålarna konsekvent vandrade mot Sargassohavet och att resan till häckningsplatsen, mycket överraskande, tar över ett år. Och det är längre än väntat, eftersom forskarna tidigare trodde att ålarna gav sig ut på sin farliga vandring från de europeiska bäckarna på hösten och lekte följande vår.
Bräckliga larver behöver skydd
Forskarna vet ännu inte exakt varför ålarna gör resan på upp till 10 000 kilometer för att häcka i det kvävefattiga havet utanför Bermudas kust.
Men en teori är att det beror på de genomskinliga ömtåliga ålarverna, som ska vandra tillbaka till den europeiska kusten efter två till tre års resa och givetvis helst inte bli uppätna på resans väg.
För detta är Sargassohavet en ypperlig plats, förklarar Kim Aaerestrup:
– Sargassohavet är nästintill en marin öken där det inte finns mycket som kan äta upp dig. I gengäld finns det inte heller så mycket mat för larverna, men satellitmätningar har visat att larverna i första hand befinner sig i de zoner där kallt och näringsfattigt vatten möter det varma och näringsrika vattnet. På så sätt får de sköra varelserna det bästa ur en dålig situation, säger han.
Enligt forskarna borde den nya studien lära oss mer om hur vi kan skydda den kritiskt hotade europeiska ålen, som har upplevt en minskning av sin population med 95 procent sedan 1980-talet. Bland annat på grund av klimatförändringar, föroreningar och hinder på sina långa resor.
Samtidigt kan studien hjälpa till att avslöja mysteriet som har omringat det långa havsdjuret nästan ända sedan det först upptäcktes, förklarar Kim Aarestrup.
– Ålen har trots allt en helt osannolik livscykel och frågan om dess ursprung sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden.