Hur klarar fiskar i djuphavet det höga trycket?
Varför trycks inte fiskarna ihop, när de simmar på flera kilometers djup?

Havsvattnets tryck ökar med cirka en atmosfär för var tionde meter man kommer ned i havet. På 200 meters djup, vilket forskarna definierar som djuphavets början, är trycket således 21 atmosfärer, då luften över havet bidrar med ett tryck på cirka en atmosfär. Hela 98 procent av världshavens vatten är en del av djuphavet.
Vid 1000 meters djup uppträder några evolutionära utmaningar, då det från och med detta djup är absolut mörkt, och trycket från vattenmassorna är enormt. Eftersom luft är lättare att pressa ihop än vatten, kommer en människa som beger sig djupt ned att få sin bröstkorg hoptryckt, då luften i lungorna får svårare att stå emot vattnets tryck. Vissa valar kan dyka ned till över 1000 meters djup, då de har utvecklat en mycket flexibel bröstkorg, som tål att bli hoptryckt.
Djuphavsfiskar, av vilka en del arter har hittats på över 8000 meters djup, klarar trycket genom att bland annat ha mycket få luftfyllda hålrum i kroppen. De flesta djuphavsfiskar har därför ingen eller en mycket liten simblåsa, som hjälper dem att stiga eller sjunka i vattnet. De fiskar som har en simblåsa är tvungna att lägga energi på att hålla luften i blåsan vid samma tryck som vattnet runt dem. Det är en extra belastning i en miljö, där födoresurserna är knappa.
Muskelvävnaden hos vissa djuphavsfiskar innehåller över 90 procent vatten och har gelatinaktig konsistens. De vattenfyllda vävnaderna garanterar att fiskarnas täthet är ungefär densamma som det omgivande vattnets. Därutöver har djuphavsfiskar ofta svagt utvecklade muskler och skelettdelar samt en rad molekylära anpassningar för det enorma trycket i djuphavet.