Den stora matfesten i mörkret

Jättemantan har ett vingspann på drygt sju meter och är nära besläktad med hajen. Trots det lever jättefisken uteslutande av småfisk och plankton som den filtrerar genom sin stora mun.

Precis som landlevande bönsyrsor viker bönsyrseräkan ihop sina klor på frambenen. När ett intet ont anande bytesdjur närmar sig vecklar bönsyrseräkan ut klorna och spetsar det. Därefter skär den sönder bytet med hjälp av klospetsarna.

Det är svårt att gömma sig i det öppna havet så ibland kan det bästa kamouflaget vara total genomskinlighet. Det har den unga kirurgfisken tagit till sig. Dess skinn är så pass tunt att man kan se rakt in i fiskens hjärna.

Den lilla flygfisken kan lugnt få i sig planktonen, för även om många rovfiskar är ute efter den är den svår att fånga. Speciella fenor gör att flygfisken kan flyga långa avstånd över vattenytan – utom räckhåll för de blodtörstiga rovdjuren.

När den diamantformade bläckfisken Thysanoteuthis rhombus är fullvuxen är den cirka en meter lång och väger runt 30 kilo. Som unge håller den lilla, genomskinliga bläckfisken till under ytan där den äter småfisk och ännu mindre bläckfiskar.

Ungar är särskilt utsatta under matfesten så de kan behöva ta till radikala lösningar för att inte hamna på menyn. Denna unga fisk skadas inte av de giftiga fångsttrådarna, det gör dock rovfiskar – och maneten blir ett tillfälligt skydd.

Ibland är det bästa försvaret att skapa rädsla bland sina fiender. För att skrämma hungriga rovdjur har fisken Alectis ciliaris i familjen taggmakrillfiskar utvecklat fångstarmar som efterliknar giftiga maneters trådar. På så sätt lurar de till sig ett skydd mot fiender.

Under den stora matfesten finns det också vissa som får ta hand om städningen. Putsarräkan har ett symbiotiskt förhållande till fiskar i havet där de simmar förbi den lilla räkan för att bli rensade på döda celler och parasiter som räkan lever av.