Under de senaste 50 åren har ingen kunnat räkna ut var i det stora evolutionära släktträdet havsdjuret Typhloesus passar in.
Det lilla fossilet, som bara är några centimeter, har ställt till så pass mycket bekymmer för forskare att djuret har fått smeknamnet "guldfisken från rymden" eftersom det inte passade in bland några djursläkten på jorden.
Men nu tyder nya rön på att den främmande guldfisken faktiskt är en form av snäckliknande blötdjur.
Stjärtfena och en tarm full av fisk förvirrade forskarna
Fossil av typhloesus upptäcktes första gången 1973. De bevarade lämningarna är några centimeter långa och har tydligt en stjärtfena.
Forskarna identifierade också snabbt en tarm där det tydligt syntes kvarlevor från småfisk.
Dessa kännetecken förvirrade forskarna ordentligt under flera decennier eftersom de kunde peka i riktning mot förfäder till maskar eller ålar – eller något tredje helt okänt.
Typhloesus-fossilen har hittats i avlagringar som är cirka 330 miljoner år gamla. Nyligen grävdes nya typhloesus-fossil fram vid Bear Gulch-kalkstenarna i Montana, USA.
I de nyuppgrävda fossilen hittade forskarna en ledtråd som nu verkar ha löst mysteriet med den obestämda typhloesus.
Alientunga avslöjar havssnigeln
En tunga med spetsiga tänder, som djuret kan skjuta ut ur munnen och dra in igen, avslöjade att typhloesus är den tidigaste versionen av snäckor som vi känner till.
Även om tungan låter som något utomjordingarna i Ridley Scotts Alien-film är utrustade med i visar den faktiskt var på jorden "rymdguldfisken" hör hemma.
Rivtungan – eller radula, som den också kallas – är ett karakteristiskt kännetecken hos snäckor. Alla snäckor har en radula.
De är två paleontologer, Jean-Bernard Caron från Royal Ontario Museum i Toronto och Simon Conway Morris från Cambridge University, som har löst mysteriet med typhloesus.
Med hjälp av ett kraftfullt mikroskop upptäckte de båda forskarna att typhloesus har en rad vassa tänder i matsmältningskanalen. Den riviga tungan – liksom typhloesus hemvist i släktträdet – hade troligvis undgått forskarnas uppmärksamhet fram till nu just på grund att den sitter i djurets hals, vilket gör att den lätt kan förväxlas med en muskelgrupp.
100 miljoner år till nästa förfader
Det är fortfarande svårt att veta exakt hur typhloesus såg ut och hur den betedde sig.
Pterotrachea coronata är en snäcka som kan härstamma från typhloesus. Den mystiska forntida varelsen hade precis som pterotrachea coronata en stjärtfena och en rivtunga (radula), som den använde för att jaga bytesdjur.
Den välutvecklade stjärtfenan tyder på att djuret kunde simma till viss del – och inte bara krypa längs havsbotten som många av dagens snäckor som lever i havet.
Typhloesus kan eventuellt ha liknat den nu levande pterotrachea. Det är en geléliknande, genomskinlig snäcka som lever i havet med stjärtfena och en radula, som den använder för att fånga och döda andra smådjur där den lever i tropiska hav. Typhloesus hade dock inte ögon som sin förmodade ättling.
Det är dock ännu inte känt om typhloesus och pterotrachea – eller andra havslevande snäckor – verkligen är släkt, eftersom det finns ett gap på 100 miljoner år från typhloesus till nästa kvist på den evolutionära grenen av havslevande snäckor i stamträdet.
Trots det är det enligt forskarna bakom den nya studien värt en hel del att veta något om mystiska förflutna varelser som typhloesus.
"De vändningar som livet kan ta är synliga i dessa märkliga fossil", säger Caron till New York Times. "De är gåtfulla, men avslöjar mycket viktig information om evolutionen."