Många små djur har inget hjärta – helt enkelt för att de inte behöver det. En del av dem har inte ens någon blodcirkulation. Det gäller till exempel de vitt utbredda kvalster som finns i våra sängar och på nästan alla platser på jorden.
Syre och näringsämnen löser sig i kroppsvätskan och ”skvalpar” helt enkelt runt inne i djuret. Avstånden är så små att syre och andra ämnen alltid kan komma fram till de ställen där de behövs.
Det är ingen slump att det är små djur som klarar sig utan hjärta. Ett hjärta är en pump, som ser till att blodet strömmar runt i kroppen så att energi, syre och avfallsprodukter snabbt kan transporteras runt. Ju större djur, desto större och effektivare hjärta behövs. Störst och kraftigast hjärta hittar man hos däggdjuren med blåvalen som suverän rekordhållare. Dess hjärta är stort som en mindre personbil.
Fåglar har ett relativt litet men också mycket muskulöst och effektivt hjärta. Detsamma gäller kräldjur. Hos groddjur och fiskar är hjärtat enklare uppbyggt och inte så kraftigt. Många av dessa djur har också en lägre ämnesomsättning, så de behöver inte en så effektiv pump. Bland de ryggradslösa djuren har utvecklingen av hjärtat inte kommit så långt. Många har helt enkelt inte något hjärta alls, speciellt mikroskopiska djur.
Hos blötdjur, ringmaskar och leddjur (insekter, kräftdjur och liknande) hittar man dock ofta en eller annan form av hjärta. Hos dessa djur kan ibland ett av de större blodkärlen dra ihop sig och fungera som en form av hjärta. Systemet kompletteras även med ett eller flera mindre hjärtan.
Det finns också enstaka djur som har extrahjärtan. Så är till exempel fallet med bläckfiskar, vars gälhjärta ser till att blodet kommer snabbt ut ur och in i gälarna. Daggmaskar har inte ett utan flera små hjärtan, normalt fem, men vissa arter kan ha upp till åtta. Det garanterar framför allt en jämn blodförsörjning till alla delar av framkroppen, som innehåller de viktiga könsorganen.