Frågan om hur giraffen har fått sin långa hals har länge varit ett mysterium för forskare i hela världen.
Sedan Charles Darwins tid har den förhärskande teorin varit att giraffen utvecklade sin långa hals i jakten på föda högt uppe i trädkronorna.
Darwins teori har dock länge utmanats av idén om att halsens längd är resultatet av giraffhanarnas kamp om honornas välvilja.
Förfäder skallade varandra
Det är normalt att giraffhanar kämpar om honorna. Då svänger de sina två till tre meter långa halsar mot varandra, och med de bepälsade hornen på huvudet kan de orsaka varandra stor skada.
Ju längre hals, desto större chans att skada sin motståndare.
Teorin blir nu bättre underbyggd sedan det har gjorts ett antal fossilfynd av en förfader som delade ut danska skallar.
Det är en cool historia om ett fantastiskt sexvapen Ted Stankowich, evolutionsforskare vid California State University, Long Beach
De första fossilerna upptäcktes redan 1996 i Xinjiang-regionen i norra Kina, men då visste inte forskarna vad de hade hittat.
De trodde först att de hade hittat en avlägsen släkting till kor eller får. Efter nya fynd och CT-skanningar har forskarna kommit fram till att detta däggdjur är besläktat med giraffen.
Stor som ett får med extrema halskotor
Arten levde för drygt 17 miljoner år sedan och den har fått namnet discokeryx xiezhi efter en mytologisk enhornad varelse från Kina.
Till skillnad från nu levande giraffer hade discokeryx xiezhi en kort hals, och dessutom en hård, utbuktande platta, som den använde när den slogs med andra hanar i striden om honornas gunst.
Illustrationen visar giraffhanar i strid om honornas gunst. I förgrunden slåss två discokeryx xiezhi, medan dagens igenkännliga, långhalsade giraffer slåss i bakgrunden. De vildsinta huvudkastningarna har under mer än två miljoner år hjälpt till att utveckla den långa halsen.
Minigiraffen var stor som ett får. Därför är det mycket ovanligt att dess kranium kunde uppnå en tjocklek på 2,5 centimeter, vilket har gjort huvudet idealiskt i strider.
Samtidigt är halskotorna extremt kraftiga, så att discokeryx xiezhi har kunnat motstå de kraftiga stötarna när huvudena har slagits mot varandra.
Lederna mellan huvudet och halsen, samt nackkotorna är faktiskt de mest komplexa man någonsin har sett hos ett däggdjur.
En rekonstruktion av discokeryx xiezhis 2,5 centimeter tjocka kranium och de extremt starka ryggkotorna. Girafförfadern var som gjord för att strida med huvudet.
Den långa halsen beror på två miljoner års huvudkastningar
På discokeryx xiezhis tid var jorden varm och täckt av tät skog, men i Xinjiang-regionen, där arten levde, var marken torrare och kargare.
Efter att ha analyserat discokeryx xiezhis tandemalj kom forskarna fram till att minigiraffen har levt på öppna gräsområden och migrerat beroende på säsong. I takt med att klimatet bidrog med allt mindre föda har kampen om överlevnad och fortplantning blivit svårare och striderna mellan hanarna mer intensiva.
Den giraffart vi känner till i dag genomgick något liknande. För omkring sju miljoner år sedan förändrades klimatet i Östafrika från skog till gräsmarker.
Medan discokeryx xiezhi god ut, fortsatte den moderna giraffen att utveckla sin långa hals genom att kasta med nacke och huvud i striden om honorna.
Genom intensiva halskastningar och genetisk överföring till nya generationer under två miljoner år utvecklade giraffen den långa hals vi ser i dag.
En bieffekt av evolutionen blev att giraffen nu också kunde nå föda högre upp i träden, förklarar forskarna.
Men kampen om föda var inte själva drivkraften bakom de långa halsarna. Det var sex.