Dödens dockförare gör oss till slavar

När Toxoplasma gondii hamnar i människan, påverkar den vårt beteende. Parasiten måste dock ta sig genom en katt för att genomföra sin livscykel.

Den har inte något att göra i människan. Parasiten Toxoplasma gondiis livscykel utspelar sig nämligen i möss och katter. Mössen äter kattens avföring, och på så sätt smittas de med parasiten.

Den sätter sig i hjärnans känslocentrum och får mössen att förlora sin rädsla för katter, vilket gör dem till en lätt måltid för katterna – och därmed kan parasitens cykel börja.

När parasiten slutar i människan är det en återvändsgränd, men den ändrar ändå vårt beteende och påverkar oss möjligen till att begå självmord.

Efter att ha ätit av värdens inre spinner stekellarven en puppa mellan djurets ben och förvandlar nyckelpigan till en viljelös livvakt.
Ett förlamande stick från stekeln förvandlar nyckelpigan till en viljelös slav. Efter att ha bedövat sitt offer lägger stekeln ett ägg inne i nyckelpigans kropp.

Ägget kläcks och blir till en glupsk larv som stillar sin aptit genom att äta av nyckelpigan inifrån. Larven väljer emellertid sin meny med omsorg.

För att säkra sin framtid måste larven hålla värden vid liv, så den håller sig borta från vitala organ. I stället mumsar den i sig fett.

När larven har ätit tillräckligt för att kunna förpuppas tuggar den sig ut genom nyckel­pigans buk. Där spinner den en silkespuppa mellan nyckelpigans ben och slår sig till ro.

Ifall nyckelpigan tillhör de 30–40 procent av värddjuren som överlever parasitens behandling fungerar den som en livvakt som avvärjer fiender med benen.

Förutom ägget har stekeln nämligen fört in ett virus i nyckelpigan som ger larven kontroll över värddjurets hjärna och ben.

Studier har visat att larven har betydligt större chans att överleva till vuxenstadiet om den har en levande livvakt.

Syrsan kan inte simma men med en tagelmask som herre manipuleras den till att hoppa i närmaste vattenpöl.

Larver från tagelmasken Paragordius varius trivs bra inne i en syrsas varma kropp. Men den fullvuxna tagelmasken behöver vatten för att kunna fortplanta sig.

Därför manipulerar den sin värd till att dränka sig. Tagelmaskslarven tar sig in i värddjurets kropp via döda insekter som syrsan äter.

Väl inne i värden ger parasiten ifrån sig ämnen som gör att syrsans hjärna attraheras av ljus. På natten reflekteras månens sken i sjöar, åar och vattenpölar, och i sitt viljelösa tillstånd vadar syrsan ut i vattnet.

Vattnet är maskens tecken på att det är dags att ta sig ut ur värden, som tvingas genomlida drunkningsdöden.

Med tentakler infekterade av plattmaskar hamnar snäckor i rovdjurens gap.

Sett med en fågels ögon ser det ut som två larver. Fågeln smaskar i sig dem, men blir lurad. Det som såg ut att vara larver var i själva verket ett par infekterade tentakler – en snäckas ögon.

För plattmasken Leucochloridium para­doxum, som har tagit sig in i snäckans tentakler, är uppdraget därmed slutfört.

Snäckor äter fågelspillning som innehåller plattmaskens ägg. När de kläcks sprider sig ynglen till tentaklerna som förvandlas till färggranna, larvliknande utväxter.

Samtidigt manipuleras snäckan till att ta sig ut i ljuset, där den lockar till sig fåglar.

Resten av sitt liv lever plattmasken i fågelns tarmsystem. Och för att fortplanta sig lägger den ägg – som når nya sniglar i form av fågelspillning.

Ett angrepp av parasitsvampen Ophiocordyceps unilateralis kan blir förödande för en myrkoloni. Svampen förvandlar myrorna till zombier innan de dör, och från myrans grav sprider Ophiocordyceps unilateralis sina sporer. Men en annan svamp, en så kallad hyperparasit, kommer till undsättning.

Svampen Ophiocordyceps unilateralis infekterar myror och bryter ned myrans organ utan att skada den. När svampen är könsmogen, friger den ett LSD-liknande gift i myrans hjärna och övertar kontrollen av myrans vilja.

Zombiemyran lämnar sitt bo och biter sig fast i ett blad 25 centimeter över marken på en plats, dit stackens myror ofta kommer.

Det enda som är kvar av myran är nu det yttre skalet samt käkmusklerna, som håller fast myran i bladet.

Några dagar därefter skjuter svampens fortplantningsorgan ut ur myrans huvud, och sporerna dråsar ned på förbiilande och intet ont anande myror på marken.

Myran bär på en parasitsvamp som blir myrkolonins räddning. När parasit-svampen tar sig ut genom huvudet på den döda myran är svampen redo för en mot-attack.

Den kastrerar parasitsvampen, så att bara 6,5 procent av dess spororgan överlever. Därför sprider den inte sina sporer särskilt effektivt. Den infekterade myran är död, men kolonin klarar sig och utrotas inte.

Hyperparasitens motattack kommer faktiskt Ophiocordyceps unilateralis till godo, vilket kanske är avgörande för dess överlevnad.

När hyperparasiten förhindrar att hela myrkolonin dör skapar den samtidigt en balans, så att Ophiocordyceps unilateralis fortfarande har värddjur att bosätta sig i. Utan myror skulle det inte finnas någon svamp.

Kålfjärilslarven skyddar stekelns puppor med sitt liv.

Stekelarten Cotesia glomerata lägger sina ägg i kålfjärilslarven, där de så småningom kläcks. När de många parasiterna har ätit sig så feta på larvfett att de är stora som riskorn, tuggar de sig ut genom larvens hud.

Dessförinnan har de manipulerat värddjurets hjärna. Ynglen spinner sina puppor, men för att få ytterligare skydd förmår de larven att spinna silke över dem.

Larven sätter sig på pupporna med höjt huvud, beredd att jaga bort fiender. Utmattad av arbetet som vakt kollapsar slutligen kålfjärilslarven och svälter ihjäl.

Ingen är bättre på att sprida ägg från rundmaskar än fåglar. Tricket till att ta sig in i en fågels mage är att krypa in i en myra och få den att se ut som fågelmat.

Fågelbajs är en utsökt måltid för en myra. Men måltiden kan visa sig bli ödesdiger. Innehållet i fågelns avföring får myrans bakkropp att svälla upp och bli röd, så att den ser ut som de saftiga, röda bären som växer högt upp i träden där myrorna bor.

Samtidigt sticker bakkroppen upp i luften. Förvandlingen fungerar som lockbete för djungelns fåglar, som normalt inte äter myror men som gärna äter bär.

Fågelbajset innehåller rundmasken Myrmeconema neotropicums avkomma, som trivs bäst i fåglar.

När myran äter avkomman lägger parasiten ägg inne i myrans kropp. De hundratals äggen samlas i bakkroppen och får den att svälla, så att parasiten kan komma tillbaka till en fågelkropp.

Med hjälp av en särskild kemisk cocktail använder stekellarver spindlar som värdar, som spinner ett bra gömställe åt dem.

När en spindel hittar en till synes död stekel och därmed en måltid i sitt nät kan den få en obehaglig överraskning.

Måltiden kan visa sig vara en levande stekelhona av arten Hymenoepimecis argyraphaga, som sover med ena ögat öppet.

I ett överraskningsanfall genomborrar stekeln spindeln med sin gadd och förlamar den i upp till tio minuter. Det ger stekeln gott om tid att klistra fast sitt ägg på spindeln, som sedan går ett öde som slav till mötes.

Efter några dagar kläcks ägget, varefter den hungriga ungen tuggar hål på spindeln – och äter sig mätt på dess blod.

När spindeln blev stucken sprutade stekeln även in ett gift i dess kropp, ett ämne som tar kontroll över spindeln när det är dags för larven att förpuppas.

Spindeln sliter då sönder sitt eget nät och spinner ett nät som passar att fästa en stekelpuppa i. Värden faller sedan död till marken.

Larven mumsar i sig en sista ­måltid innan den förpuppas – hängande i nätet, långt från alla hungriga rovdjur.

Varje år dör 59 000 personer av rabies. Av dem smittas 99 procent av hundar infekterade med rabiesvirus.

Precis innan hunden dör, går viruset från nervsystemet till spottkörtlarna och ändrar samtidigt hundens beteende. Även fredliga djur kastas plötsligt ut i skummande raseri och angriper.

Deras saliv är fylld med viruspartiklar, som garanterar en effektiv infektion av offret. Rabies i utbrott kan inte botas.

Sjukdomen förstör nervsystemet och innebär en smärtsam död.