Djur med smarta taktiker dominerar i polarkylan

På sommaren är fjällräven ganska anonym. Den är liten och smal med kort, tunn gråblå päls. Den har bleka öron och en lång, tunn, nästan naken svans.

Detta förändras när sommaren går mot sitt slut och det är dags för vinterpälsen: Långa, vita hårstrån växer ut mellan de grå. Svansen blir tjockare och det växer fram päls även mellan och under tassarna.

När vintern kommer är pälsen mer än tre gånger så lång och tät som under sommaren och det skyddar räven mot extrem kyla. Den långa pälsen på fötterna fungerar isolerande mot köld från marken och den tjocka svansen kan användas som en värmande filt.

Temperaturen ska förmodligen ner till under -40 °C innan en fjällräv tycker att det är kallt.

BERGSFÅGEL LETAR FRAM TERMOSTRUMPORNA

Fjällripan är en kraftig bergsfågel som trivs hela året i bergsområden långt norr ut. Fjäderdräkten är tät året runt och skyddar mot det hårda klimatet.

Under sommaren blir den dock lite tunnare jämfört med på vintern då den är tjock, extra tät och vit.

För att inte frysa om fötterna utvecklar fåglarna ett lager av tjocka vita fjädrar på benen och fötterna – fågelvärldens svar på isolerande moonboots. På så sätt blir varken 20, 30 eller 40 minusgrader något problem.

2. Både stora och små går i ide och väntar på värmen

BJÖRNEN ÖKAR 200 KILO I VIKT

Ett av de djur som förbereder sig mest noggrant inför vinterns påfrestningar och matbrist är brunbjörnen. I slutet av sommaren och början av hösten släpper björnen på all aptitreglering och ger sig istället i kast med en matorgie utan dess like.

Under sensommaren och hösten är björnen i princip omättlig och äter 40-50 kilo föda varje dag. När vintern till slut kommer har björnen fördubblat sin vikt – från cirka 200 kilo på våren till 400 kilo precis innan vintern. För att hushålla med energin går björnen också i ide.

Den går inte i riktig dvala – björnen sover bara, men det räcker för att spara extra mycket energi. Precis som björnar är det också en del små gnagare som gör vad de kan för att öka i vikt under sommaren för att ha något att ta av under de matfattiga vintermånaderna.

De små djuren kan fördubbla sin vikt på två till tre månader.

IGELKOTTEN DRAR NED PÅ LIVET

Vissa djur går i vinterdvala för att spara energi. De drar ned på ämnesomsättningen så till den grad att kroppstemperaturen faller till 4-6 °C och hjärtrytmen dalar från 200-300 slag i minuten till cirka fem.

Bland igelkottar är det också vanligt att djuret inte andas på 50-55 minuter för att därefter andas cirka 50 gånger de kommande fem minuterna och sedan helt upphöra igen.

SKOGSGRODAN BLIR STEL SOM EN ISGLASS

De flesta djur tål inte nedfrysning. När vattnet i cellerna fryser till is bildar det långa, spetsiga nålar som gör sönder cellerna och förstör organen. Därför måste djur utveckla en teknik som förhindrar frostskador. Den absoluta experten är skogsgrodan - den tål att bli stelfrusen.

En vanlig vinter fryser upp till två tredjedelar av grodans kroppsvätska till is och både dess hjärtslag och andning upphör. Dessutom tål grodan att tinas upp och frysas ned 10-15 gånger varje vinter innan våren slutligen stabiliserar temperaturen över fryspunkten.

Fenomenet beror på ett extremt högt innehåll av socker och urinämnen i grodans celler, som skyddar så pass effektivt mot frostskador att djuret klarar sig helt utan men.

3. Rovdjur utnyttjar snö och is under jakten

FJÄLLUGGLAN DYKER NER LJUDLÖST FRÅN HIMLEN

Fjällugglan är en av världens nordligast levande ugglor och specialiserad på att fånga möss och lämlar som lever under snötäcket. Liksom övriga ugglor har fjällugglan utmärkt hörsel. Öronen är riktade åt olika håll vilket gör att ljuden når dem med en liten förskjutning.

Den förskjutningen använder ugglan för att registrera exakt var bytet gömmer sig under snön. Dessutom är ugglans flygning genom luften ljudlös, inget ljud från vingarna stör hörseln.

Fjällugglan är ingen tung fågel, därför måste den störtdyka för att få tillräckligt med kraft för att bryta genom snötäcket. Precis innan landning svingar ugglan fram sina långa ben, borrar ned dem i snön och griper tag i bytet med de långa, böjda klorna.

RÄVEN HOPPAR MED HÖG PRECISION

När räven med hjälp av sin skarpa hörsel har lyssnat sig fram till en mus som befinner sig under snön, gör den sig redo för den oväntade överraskningsattacken: Räven hoppar lodrätt upp i luften och far med huvudet först genom snölagret.

Hoppet är så precist att räven landar med framtassarna på musen och fångar den.

ISBJÖRNEN BRILJERAR MED TRE JAKTMETODER

Isbjörnen är expert på säljakt. Världens största landrovdjur har en bred repertoar av fångsttekniker beroende på när på året den jagar och vilka förhållanden den möter.

1. SMYGJAKT

Ibland behöver sälar känna fast mark under sina fenor för att kunna vila eller sova. Då har isbjörnen sin chans att smyga sig på dem. En krävande uppgift i ett landskap som i princip saknar gömställen.

Centimeter för centimeter smyger sig isbjörnen närmare utan att sälen varken ser, hör eller känner doften av isbjörnen innan det är för sent.

2. ANDNINGSHÅLSJAKT

Om en isbjörn upptäcker ett andningshål i isen beväpnar den sig med tålamod. Sälar har många andningshål och det kan gå flera dagar innan de återvänder till ett visst hål.

Isbjörnen måste vara vaksam hela tiden, för sälen kommer bara upp till ytan en kort stund. Då ska isbjörnen hinna slå hål på isen och sätta klorna i bytet.

3. GROTTJAKT

När sälen ska få ungar gör den en grotta under havsisens snölager med ett hål ned i vattnet. Där ligger ungen gömd medan modern är ute och letar efter mat. Får isbjörnen vittring på grottan påbörjas rivningsarbetet.

Björnen använder hela sin vikt för att slå sig igenom grottans tak av is för att på så sätt nå ned till sälungen.