De är ett av världens minsta flercelliga djur och ser ut som små vingummibjörnar på villovägar, där de mödosamt vaggar fram. Men underskatta inte björndjuren.
Precis som fiktionens superhjältar gömmer de sig bakom ett diskret yttre, men besitter närmast övernaturliga förmågor.
Björndjur är mästare på överlevnad
Björndjur, trögkrypare eller tardigrada, som de också kallas, är världens tåligaste djur
De kan överleva utan vatten i åtskilliga år, nedfrysning till minus 272 grader, uppvärmning till 151 grader, 1 000 gånger större dos radioaktivitet än människor, samt vakuum och tryck som är 6 000 gånger större än på land.
Björndjurens osårbarhet beror på förmågan att gå ned i en extrem dvala, då de torkar ut helt och pausar alla livsprocesser.
På så sätt kan de tillbringa upp till 90 procent av sina liv som levande döda.
Björndjurens förmåga att gå i dvala gör att de kan överleva nästan allt.
Fakta om björndjur
- De blir maximalt 1,5 millimeter långa.
- De lever av att suga näring från växt- och djurceller.
- De lever nära vatten: Vid havsytan, på bottnen av oceanerna och i vattenhinnan runt mossor och lavar.
- De kan överleva i extrema temperaturer. Från 272 minusgrader till 151 plusgrader.
- De kan överleva i upp till nio år i dvala.
- Deras celler delar sig inte, utan växer.
Björndjurens anatomi
De flesta har aldrig sett ett björndjur, eftersom det kräver ett mikroskop.
De minsta av de omkring 1 000 kända arterna av björndjur blir bara 0,05 millimeter långa, medan “bjässarna” uppnår en maxlängd på 1,5 millimeter.
Björndjuren tillhör dessutom de minsta flercelliga djuren på jorden.
De är så små att de inte behöver några speciella organ för att transportera runt syre i kroppen, utan kan förse cellerna med syre enbart genom att låta det tränga in genom huden.
Vill du veta mer om djur? Då ska du läsa vår artikel om världens farligaste djur eller världens giftigaste spindlar.
Björndjur har ingen celldelning
När björndjur växer genomgår de upp till tolv hudbyten för att få plats i sin hud.
Till skillnad från de allra flesta andra flercelliga djur växer björndjur inte genom att bilda fler celler, utan genom att de enskilda cellerna i kroppen växer sig större.
Varje björndjursart består alltså av ett förutbestämt antal celler, vanligtvis omkring 40 000.
De 40 000 cellerna används dock otroligt effektivt, för björndjur har en komplicerad anatomi. Det är imponerande hur många biologiska funktioner som har pressats in i de små, hoptryckta kropparna.
Björndjurens nervsystem består av en stor tredelad hjärna och åtta nervknippen.
En del arter har ögon som har sjunkit in i framhjärnan och består av en kropp med ljusregistrerande pigment.
Björndjurens mundelar är också mycket speciella.
Björndjurets mun är förvillande lik en dammsugarpåse och används också till att suga till sig näring.
De är omvandlade till sylvassa stiletter som björndjuret skjuter ut ur munnen för att borra hål på växt- eller bakterieceller och suga ned innehållet i svalget.
VIDEO: Se björndjur äta cell
Precis som mundelarna kan björndjurens ben dras ut och in. Djuren är utrustade med både en framväxel och en backväxel, eftersom det finns en tydlig arbetsfördelning mellan de fyra benparen.
Björndjuret använder de tre främsta paren till att förflytta sig framåt, medan det bakre fungerar som backväxel och broms.
Björndjurens fortplantning
Hos de flesta björndjursarter behöver hanen inte söka länge efter en partner. Det kan nämligen leva upp till 20 000 björndjur i ett enda gram mossa och av dem är de flesta honor.
Hanen attraherar honan med känselspröt
Hanen måste dock visa sig från sin bästa sida och vidröra honan med sina långa känselspröt ganska länge innan den utvalda går med på att para sig.
Resultatet av hans ansträngningar visar sig två veckor senare, när honan lägger 1-30 ägg.
På bilden ser du ett björndjur med ägg.
Två veckor senare bryter sig de små, nya björndjuren ut ur äggen genom att göra hål i skalet med sina spetsiga munstiletter.
Äggets yttre skal har ofta fint arrangerade utväxter. Kanske säkrar de en effektiv syretillförsel till fostret när äggen ligger tätt tillsammans bland exempelvis döda blad, där det lätt uppstår syrebrist.
Ytstrukturen är emellertid inte bara viktig för fostrens överlevnad, utan även för biologerna när de ska artbestämma ett björndjur.
I en del fall kan det vara speciellt svårt att artbestämma ett björndjur utan att noggrant studera dess ägg och dess artspecifika struktur.
Björndjurens dvala
Överallt lullar det runt björndjur.
De har hittats i djuphavet och på tio kilometers höjd i atmosfären, på Mount Everest, långt inne i Antarktis, under stenar i Namiböknen, i uttorkade saltsjöar i Sahara och djupt nere i Grönlands inlandsis.
Det finns till synes inga gränser för var björndjur kan leva och extrema livsvillkor kan dessutom ge björndjuren en konkurrensfördel över andra smådjur.
Björndjuret ser klent ut, men det lilla djuret är näst intill osårbart.
Osårbarheten beror på björndjurens förmåga att torka ut, eftersom uttorkade björndjur tål extrema temperaturer, radioaktiv strålning, vakuum samt bad i eter och ren alkohol.
Syre får björndjur i dvala att ”rosta”
Under uttorkningen befinner sig djuren i ett extremt dvaltillstånd, kryptobios, i vilket livsprocesserna har avstannat och björndjuret närmast upphör att vara en levande organism.
De har troligen ingen ämnesomsättning, eftersom det inte finns fritt vatten i cellerna och björndjur i kryptobios i realiteten är levande döda.
De flesta björndjur har ett aktivt liv på mellan 3 och 30 månader, men zoologerna vet inte hur länge björndjur kan ligga i dvala och därmed inte heller deras verkliga livslängd.
I en normal atmosfär med syre är rekordet nio års dvala, men sannolikt kan björndjuret klara sig längre i frysbox eller vakuum, där de inte skadas av syre.
VIDEO: Se björndjuret gå i dvala
Ett björndjur känner att en torka är på väg och går i dvala.
Problemet med syre är att björndjuren ”rostar”. Syre i kroppen bildar radikaler som kan förstöra dna och enzymer. Och när kroppens livsfunktioner avstannar under dvalan, upphör även dess förmåga att reparera skadorna.
I en syrefattig miljö är djuren däremot närmast osårbara. När biologerna undersöker björndjurens överlevnadsförmåga är det stor skillnad mellan att arbeta med aktiva djur eller djur i dvala.
Aktiva djur är mer sårbara för plötsliga förändringar i miljön. De aktiva djuren dör oftare, eftersom det tar dem lång tid att anpassa sig efter nya livsvillkor.
Medan björndjur i dvala tål en temperatur nära den absoluta nollpunkten, så dör aktiva björndjur redan vid långt mindre extrema temperaturer.
Björndjur följde med ut i rymden
Det ultimata testet av björndjurens tålighet var en tripp ut i världsrymden.
På hösten 2007 skickade forskare med två arter av uttorkade björndjur på ett Mission Impossible i en container på utsidan av en rysk satellit.
På 258-281 kilometers höjd över jorden svävade djuren i vakuum, indelade i tre grupper. De tre grupperna utsattes för ingen UV-strålning, långvågig strålning respektive ett brett spektrum av UV-strålar.
Tillbaka på jorden visade det sig att de allra flesta djuren hade överlevt i vakuum, men att UV-strålarna hade blivit för mycket för dem.
Långvågiga UV-strålar dödade så gott som samtliga individer av den ena arten, medan ett brett spektrum av UV-strålar även dödade den tåligare arten, av vilken bara tre individer överlevde.
Biologer har genomfört flera försök för att ta reda på vilka mekanismer som ligger bakom björndjurens extrema osårbarhet.
LÄS ÄVEN:De farligaste djuren i Sverige