Allt för ungarna

Kravlar sig ur moderns rygg

Den stora, platta pipagrodan lever i dammar i de tropiska delarna av Sydamerika. Efter parningen klistrar honan fast sina ägg på ryggen i täta rader så att det ser ut som om hon bär ett lager av stenar i mosaik.

Därefter svullnar huden på ryggen upp och omsluter äggen på alla sidor.

Så småningom bildas ett litet, transparent lock över varje ägg, så att det är skyddat i sitt eget lilla akvarium. De små grodorna går igenom hela sin utveckling, från ägg till grodyngel till färdiga paddor, inne i honans rygg.

När de är fullt utvecklade lossnar locket till varje litet rum och ungarna kan kravla ut.

VIDEO: Se grodorna kravla sig ut i det fria:

Far jobbar hårt med ruvningen

Malleehönan har utvecklat ett av det mest komplicerade och arbetskrävande sättet att ruva sina ägg på. De anlägger enorma
ruvhögar av sand, jord och växtdelar, med en omkrets på 22 meter.

Honan lägger äggen i fördjupningar i högen och därefter ruvas de av värmen från de förmultnande växtdelarna.

Ruvhögen byggs och passas i stor utsträckning av hanen, som jobbar hårt oavbrutet under åtta till tio månader om året.

När äggen är lagda tar han hjälp av temperatur­känsliga celler runt näbben för att registrera om äggen har det för varmt eller för kallt.

Om det är för varmt måste han ta bort sand, och om det är för kallt: ösa på mer. Vinsten med det enorma slitet är att ungarna är skyddade under ruvningen och i stort sett kan klara sig själva när de kläckts.

Involverar moderns och faderns nattsömn

Alla föräldrar vet att småbarn påverkar nattsömnen. Det har uppskattats att föräldrarna har 1 000 timmar innestående på sömnbanken när barnet fyller två år. Men vi människor ska inte klaga.

Ungar till späckhuggare och flasknosdelfiner sover överhuvudtaget inte den första månaden av sitt liv. Eftersom de ännu inte kan klara sig själva är deras föräldrar även tvungna att vara vakna – hela tiden.

Fenomenet är ännu inte helt klarlagt. Biologerna räknar oftast med att djurungar behöver stora mängder sömn den första tiden för att starta sina utvecklings- och tillväxtprocesser på rätt sätt.

Valar är i allmänhet ganska speciella när det gäller vila. De sover nämligen aldrig riktigt. Ett skäl är att deras andning är en medveten handling och inte automatisk som hos andra djur. När delfiner och späckhuggare sover växlar de två hjärnhalvorna mellan att vila.

Kiwifågeln vaggar runt med jätteägg i buken

Den nyzeeländska kiwifågeln lägger bara ett ägg åt gången. I gengäld offrar föräldrarna enormt mycket tid och kraft på det.

Ägget kan väga ända upp till en fjärdedel av honans vikt och tar så mycket plats att alla hennes organ pressas ihop överst i bukhålan,
vilket gör att hon i princip inte kan äta.

De sista dagarna innan ägget läggs har hon svårt att gå och tillbringar tiden med att kyla buken i vattenpölar.

Efter äggläggningen behöver honan återhämta sig. Ruvningen som tar upp till tre månader överlämnas därför till hanen.

Belöningen för föräldrarnas hårda slit är att ungen är välutvecklad när den kommer ut ur ägget, och i stort sett klarar sig själv.

Barnpassning tar livet av modern

Den åttaarmade jättebläckfisken i Stilla havet lever ett kort och hektiskt liv.

Även om den kan uppnå en vikt på 50 kilo och en armlängd på åtta–nio meter, blir den sällan mer än fyra år gammal.

Hanens liv slutar strax efter parningen, medan honan fortfarande har en sista plikt att utföra.

Först hittar hon en grotta där hon lägger upp till 100 000 ägg, sedan lägger hon all sin tid på att tillföra färskt syrerikt vatten över äggen.

Försök har visat att i princip inga ägg kläcks utan bläckfiskens omsorgsfulla passning.

Men det har sitt pris. Honan kan inte lämna sin post vid något tillfälle och dör till följd av svält.

Tjocka mödrar ger friska ungar

Honorna bland marina däggdjur går upp flera hundra kilo innan parningen. Den extra vikten gör att honan kan pumpa ut fet mjölk till ungen, utan att modern själv behöver äta.

Det krävs mycket av en moder som ska amma sina ungar. Hon ska inte bara ha tillräckligt med näring till sig själv – hon ska även kunna bilda tillräckligt mycket mjölk till sina ungar.

När det gäller marina däggdjur, ska honan producera mjölk i enorma mängder. Ungarna måste så snabbt som möjligt bilda ett tjockt späcklager så att de kan hålla värmen i det kalla vattnet.

Oftast är ungarna också så hjälplösa att de vuxna inte kan lämna dem under den period de växer upp.

Föräldrarna har inte tid att hitta föda. Därför måste de fram till dess att ungen föds äta sig så tjocka och feta, som det krävs för att de ska klara sig utan att äta under flera månader.

Isbjörnshonan måste exempelvis helst gå upp runt 100–200 kilo innan den överhuvudtaget kan fundera på att para sig.

Sjöelefanter bör helst lägga på sig cirka 300–400 kilo fett kring midjan innan ungarna kommer, medan stora valar ökar flera ton för att kunna ge sina ungar över hundra liter mjölk om dagen.

De marina däggdjurens mjölk är mycket fet då ungarna ska växa så snabbt som möjligt.

Fettprocenten ligger på 30 och får valrossens ungar att öka med upp till ett kilo om dagen. En nyfödd valross väger 45–75 kilo, men efter ett år med modersmjölk väger den runt 400 kilo.

Diskusfiskar ammar ungarna med hela kroppen

De tropiska diskusfiskarna, som är populära i akvarier, tillhör en av få fiskarter som aktivt matar sina avkommor.

Utfodringen sker inte genom att föräldrarna fångar byten och ger dem till ungarna. Istället utsöndrar de ett näringsrikt slemlager över hela kroppen som ungarna gnager i sig.

Även om det inte är mjölk de utsöndrar, kan man med viss rätt säga att de vuxna fiskarna ammar sina ungar.

Undersökningar av slemmet har visat att den näringsmässiga och immunologiska sammansättning ändrar sig i takt med att ungarna blir större. Ungarna gnager av de vuxnas slemlager under två–tre veckor.

Därefter börjar de vuxna dra sig undan från ungarna och under den fjärde veckan sticker de aktivt iväg, så ungarna blir avvända från amningen och själva måste söka föda.

Sylvassa babytänder gnager i moderns skinn

Vad gör en moder som inte kan lämna sina ungar för att söka föda till dem, och som inte heller kan bilda mjölk som de kan leva av?

Hon låter ungarna äta av henne. Den tekniken används av en rad maskgroddjur – medlemmar av den mest ovanliga gruppen av amfibier. Maskgrod-djurens ungar lever i början av de vuxnas skinn.

Några arter låter sina ungar äta ömsade strimlor av skinnet, medan andra utvecklar ett speciellt tjockt skinnlager i samband med ungarnas ankomst.

Ungarna är samtidigt utrustade med mycket vassa tänder, som lämpar sig för att lossa hudflagor.

När ungarna är stora nog att själv söka föda, tappar de gnagtänderna och föräldrarnas rispade kroppar läks.

Spindlar provocerar fram ungarnas jaktinstinkt

En rad insekter och spindlar gör den yttersta uppoffringen för nästa generation. De hittar en skyddande håla eller ett hålrum i exempelvis ett gammalt träd där de lägger sina ägg i skydd mot rovdjur.

Samtidigt ser de till att ungarna kan få mat när de kommer ut ur äggen. Modern dör ungefär vid den tidpunkten, så att ungarna kan börja tillvaron med en stor och näringsrik måltid.

Andra arter är fortfarande vid liv när ungarna går till attack. På det sättet är de med och provocerar fram ungarnas rovdjursdrift.

Munnen full av ungar

En del fiskar tar hand om sina ungar med mycket stor omsorg – speciellt mun­ruvarens olika arter. Begreppet innefattar ett flertal arter som har utvecklat tekniken oberoende av varandra.

När honans ägg har blivit befruktade, fyller hanen sin mun med äggen och simmar runt med dem tills de kläcks.

På så ätt är äggen väl skyddade, men hanen måste i gengäld låta bli att äta. En del arter tar dessutom tekniken ett steg vidare. De passar sina småfiskar på liknande sätt, så att fiskarna kan söka sin tillflykt i pappas mun om de känner sig hotade.

Det utvidgade beskyddet förlänger hanens faste­period, men säkrar att flest möjliga antal ungar över­lever den första försvarslösa perioden.

Försvaret har dock sina nackdelar, såsom att han-fisken kan råka sluka några av sina ungar – speciellt om en attraktiv, parningsvillig hona passerar förbi.

Silvertärna ger sig på allt och alla

Silvertärnan häckar i stora kolonier på den norra hemisfären. De bygger inte några bon utan lägger sina ägg och passar sina ungar direkt på marken.

Det verkar vara en riskfylld strategi. Men silvertärnan är orädd och de vuxna fåglarna har ett nära samarbete för att hålla oönskat besök på avstånd.

Om ett inkräktande djur närmar sig kolonin går de vuxna fåglarna till angrepp genom snabba och våldsamma störtdykningar. Detta oavsett om inkräktaren är en räv eller en myskoxe.

Silvertärnan är en utmärkt flygare och dyker med stor precision nära fiendens huvud. Om detta inte får rovdjuret att fly kan tärnan även hugga efter inkräktaren.

Även stora djur kan känna av ett tärnhack, som levereras i en hastighet av 40–50 kilometer i timmen.

Pungmesens bo har hemligt rum

Den afrikanska pungmesen bygger ett stort, droppformat, hängande rede, som flätas ihop av långa strimlor av gräs.

Boet har en tydlig öppning i sidan som leder in till en stor, rymlig kammare med flätad botten.

Ungarna befinner sig dock inte här. Både ingången och kammaren är byggda för att lura rovdjur att tro att boet är tomt.

Den riktiga barnkammaren ligger innanför och har en kamouflerad ingång. Den stängs med ett slags kardborreblixtlås av spindelnät som föräldrarna är mycket noga med att stänga varje gång de passerar igenom.

Ungarna gör också sitt yttersta för att överleva: Vanligtvis kvittrar fågelungar om de märker att något landat på deras rede, men pungmesungarna är tysta som i graven om de märker av aktivitet i boet.

Bärfisen vårdar sin avkomma

Vanligtvis håller insekter inte på med föräldraomsorg. Men hos fästingar kan man hitta en rad uppmärksamma och omsorgsfulla mödrar. Bärfisar lägger gärna sina ägg i täta kluster på bladen av de växter som utför deras föda.

Honorna vaktar äggen noga och försvarar dem mot rovdjur. När ungarna kläcks håller de tätt ihop, medan modern vakar över dem och utan att tveka går till attack mot getingar och andra insekter som kommer för nära.

Det lämnar inte mycket tid över för henne till vila eller matletande, men ungarna växer snabbt och börjar snart att sprida på sig.

Blir förhållandena dåliga på grund av rovdjur eller brist på förda, kravlar ungarna sig dock upp på moderns rygg som transporterar
hela flocken till nya, färska blad.