1. Penis slungas ut med explosiv kraft
Penis hos den argentinska kopparanden är lika lång som anden själv – den mäter 42,5 centimeter.
Andhannar har en lång, korkskruvsformad penis, som är invikt i kroppen med insidan ut. Den kan mycket snabbt tas i bruk – endast en tredjedels sekund tar det för anddraken att slunga fram sin penis.
Penisens form beror på att han snabbt skall kunna tränga långt in och deponera sin säd så nära honans ägg som möjligt.
Änder bildar normalt par under en säsong, men det hindrar inte andra hannar från att våldta en hona. Dessa hannar blir dock lurade.
Doktor Patricia Brennan vid Yale University i USA har studerat ändernas parningsbeteende. Hon grubblade på varför bara tre procent av andungarna inte kommer från honans make.
Det visade sig att honan har en skruvformad könsgång, som är vriden åt motsatt håll mot penis. Med hjälp av muskler vid könsgången kan hon reglera hur in djupt hannarna tränger och låter endast sin make deponera säd djupt in vid äggcellerna.
2. Argonautabläckfisken offrar en arm för att fixa parningen
När naturforskare på slutet av 1700-talet undersökte den särpräglade argonautabläckfisken fann de ofta något som såg ut som en lång och tunn mask i mantelhålan på honbläckfiskarna.
Masken ansågs vara en parasit och fick namnet Hectocotylus. Sällan har forskarna haft mer fel, för den här masken är i själva verket hanens parningsorgan.
När det är dags för bläckfisken att para sig bryts den särskilda parningsarmen av från hanens kropp och simmar själv iväg för att hitta en hona att para sig med, medan hanen inte alls intresserar sig för själva parningsakten.
3. Förloraren av penisduell uppfostrar ungarna
Plattmaskarna har två penisliknande utväxter. Den första som träffas förlorar duellen och tvingas ta på sig den utmattande uppgiften att fostra nästa generation maskar.
Plattmasken är tvåkönad och när en potentiell partner korsar dess väg har denna art ett ovanligt sätt att avgöra vem som ska vara honan: De börjar fäktas med sina penisliknande utväxter.
Förlorar gör den som först blir genomborrad, och straffet är att bli mamma – en dränerande uppgift som kräver extra energi för att ge näring åt de befruktade äggen.
Det faktum att det kräver energi att vara mamma är anledningen till att de flesta djurs honor är selektiva när en make ska väljas ut. Bara de bästa generna är mödan värd.
Maskarna har två utväxter, som fungerar som sylvassa penisar. Med dessa försöker de sticka motståndaren. Samtidigt försvarar de sig för att inte själva bli träffade.
Plattmaskarna kan attackera och spruta in sperma var som helst på motståndarens kropp. Sperman tränger in under huden och tar sig fram till äggstockarna, där äggen befruktas.
Plattmaskar som är dåliga förlorare smälter den energirika sperman så att de får en gratismåltid i stället för att bli befruktade. Ett nederlag i penisduellen är emellertid inte enbart av ondo.
Den blivande mamman kan ju trösta sig med att avkomman får bra gener från en bevisligen bättre penisfäktare än vad hon själv är.
4. Penis gräver sig fram
Hannen hos flicksländorna har utvecklat en strategi som garanterar att han blir far till alla avkommor: med sin skyffelformade penis gräver han ut andra hannars sperma.
Först till kvarn är som regel taktiken för hannarna, men det finns exempel på att det är en fördel att vara sist.
Det gäller till exempel hos flicksländorna, hos vilka honan förvarar hannens sperma i en särskild ficka – en sädesgömma – och på så sätt kan hålla kvar säd från flera partners, men den som skrattar sist, skrattar bäst.
Hannen har utvecklat ett motdrag, så det är mest gynnsamt för honom att vara den siste att leverera sin sperma.
Flicksländehannens penis har nämligen en utväxt på sidan, så att huvudet liknar en skyffel. Under parningen gräver han ut sperma från tidigare parningar, innan han själv deponerar sin säd i den noggrant rensade sädesgömman.
Vattennymferna kan ofta ses flyga medan de sitter ihop i par, då hannen inte vill släppa sin maka, innan han är helt säker på att äggen är lagda.
5. Hullingar ger sår
De vita områdena på kattdjurens penis – i detta fall en tiger – är taggar, som kommer fram vid parningen.
Det ska göra ont innan det gör gott. Så har det sagts om varför till exempel kattdjurs penisar har en buske av spetsiga, bakåtvända krokar, som skadar honan under parningen.
Forskarna har antagit att denna fysiska kontakt räcker för att frisätta de hormoner som utlöser ägglossning hos djur med så kallad inducerad ägglossning. Det gäller till exempel katter, kaniner, lamadjur och kameler, som får ägglossning när de parar sig och inte vid en viss tidpunkt i en cykel.
Nu har Gregg Adams vid University of Saskatchewan i Kanada en ny förklaring. I lamadjurs sädesvätska har han hittat ett ämne – en så kallad nervtillväxtfaktor, NGF.
Ämnet får troligen hypotalamus och hypofysen i hjärnan att frisätta hormoner, som utlöser ägglossningen. Forskarna menar därför att de vassa penistaggarnas funktion är att göra rispor i honan, så att NGF effektivt överförs till hennes blodbana.
6. Avgnagd penis lämnas kvar
Hannen lämnar kvar sin penis i honan och blockerar ingången för andra.
Vissa hannar satsar allt på ett kort. De kastrerar sig själva och lämnar sin penis inne i partnern. Det gäller till exempel den gula banansniglen. Han biter ibland av penis under parningen och blockerar därmed ingången för konkurrenter.
Hos spindelarten Nephilengys malabarensis är honan extremt aggressiv, och hannen har så fullt upp med att komma undan att hans penis – två specialiserade ben kallade palper – bryts av tillsammans med hela testikeln.
Biologen Daiqin Li vid National University of Singapore har avslöjat att hannen bara hinner överföra en tredjedel av säden, innan han lämnar den aggressiva honan.
Smart nog fortsätter penis dock själv att pumpa in sperma och till på köpet snabbare än innan den bröts av.
Daiqin Li har dessutom kommit fram till att hannar som blivit av med palper och testikel har 80 procent mer uthållighet i strider mot andra hannar.
Förlusten av båda palperna befriar dem från 9 procents vikt, så att de blir snabbre och spänstigare och kan jaga undan andra och större hannar.
7. Insekt borrar hål i partnern
Vägglushannens penis är formad som ett spjut, som borras rakt in i honans kropp.
Vägglushannen borrar med sin penis ett hål rakt in i honans kropp. Fenomenet kallas traumatisk inseminering och är utbrett bland flera insektsarter.
När säden sprutas rakt in i honans kropp, kan den själv hitta äggen via blodet och garantera hannen att han är längst fram i kön. På det vanliga sättet, genom honans könsöppning, kommer säden att hamna i en sädeskammare och vänta på att honan befruktar sina ägg.
Här kan säden bli liggande ganska länge och därmed riskera att bli utkonkurrerad av en annan hannes. Vägglushonan lurar emellertid hannen.
Hon har nämligen utvecklat nya sädeskammare precis där hannen vanligtvis sticker. Det betyder att hon ändå har kontroll över vilken hanne som befruktar hennes ägg.
8. Han levererar en miljard sädesceller
Schimpansens enorma testiklar och stora penis speglar att han är i hård konkurrens med andra hannar om att föra sina gener vidare.
Livsstilen bestämmer penis form. Hos vår närmaste släkting, schimpansen, lever många parningsvilliga hannar i samma flock. Här har hannarna en stor penis och enorma testiklar, som utgör 0,3 procent av deras kroppsvikt.
Gorillahannen, som närmast är envåldshärskare över ett harem av honor, har i stort sett ingen konkurrens och en liten penis. I förhållande till kroppsvikten ligger människan ungefär mitt emellan de två.
Schimpanshannen producerar över en miljard sädesceller per sädesavgång, vilket är 4 gånger mer än en man. De har 10 gånger oftare sädesavgång, och sädeskvaliteten överträffar vida mannens.
Som jämförelse producerar gorillan 65 miljoner sädesceller.
Människan har den enklaste penisen av alla apor, medan schimpansens penis är räfflad med penistaggar, som tillsammans med den enorma sädesmängden både skrapar och spolar ut konkurrenternas säd ur honans könsgång.
Räfflorna stimulerar hannen, så att han får en blixtsnabb sädesavgång. Schimpansens sädesceller kan dessutom koagulera, så att de bildar geléaktiga proppar, som hindrar andra hannars sädesceller från att tränga in i honan.