3 myter om djur

1. Opossumar hänger i svansen när de sover

När den engelske upptäcktsresanden John Smith (som är mest känd för sitt förhållande med indianprinsessan Pocahontas) kom hem från sin första resa till Nya världen i början av 1600-talet, berättade han om ett märkligt djur, som hade huvud som ett svin och svans som en råtta De lokala Algonquin-indianerna kallade djuret för "apasum", vilket betyder "med vitt huvud", men för John Smith lät det som "opossum", och det har djuret hetat sedan dess.

Smith berättade många historier om opossumar och deras märkliga egenskaper. Han talade om deras enorma glupskhet och deras märkliga förmåga att spela döda. Dessutom kunde de enligt vad som berättades sova hängande i svansen från trädgrenarna.

Välutvecklad gripsvans

Sedan John Smiths första berättelser har många människor studerat opossumarnas liv och leverne, och historien om deras märkliga sovvanor har återberättats gång efter annan. Sovande opossumar som hänger i svansen har ritats och målats i gamla djurböcker, och de har till och med blivit seriefigurer. Det är dock fortfarande ingen som verkligen har sett dem göra det. Troligen beror detta helt enkelt på att de aldrig skuille komma på tanken att hänga i svansen.

När man ser opossumar klättra runt i träden är det påtgaligt att de har en välutvecklad gripsvans. Svanspetsen är alltid snodd runt en gren, och djuret söker och hittar hela tiden nya ställen att hålla sig fast i, när det snokar runt efter föda. Ungarna, som under den första tiden av sitt liv bärs runt på en vuxens rygg, kan vira sina egna små gripsvansar runt varandra eller om den vuxnes svans, om det finns någon möjlighet till det.

Sover i trädstammar

De allra flesta av dåtidens tecknare såg troligen aldrig de djur de arbetade med i levande livet, varför de tvingades utgå från beskrivningar som John Smiths historier, när de ritade. På så sätt kom de att hålla liv i en falsk myt. När opossumar skall sova letar de upp en ihålig trädstam, ett hål i marken eller någon liknande plats. Der virar inte svansen om någonting alls!

2. Pingviner trillar omkull när de ser ett flygplan

När tidningarna saknar stoff att skriva om, kan man med jämna mellanrum få läsa artiklar om det så kallade fallande pingvin-syndromet. Fenomenet sägs bero på den starkt ökande flygtrafiken över de områden där pingvinerna häckar. Det som händer beskrivs helt enkelt så att när ett flygplan passerar på låg höjd över en pingvinkoloni, följer alla fåglarna det med ögonen, tills de trillar baklänges. En pingvin kan inte resa sig från denna ställning, och därför kan en enda oförsiktig pilot utrota en hel pingvinkoloni.

Pingvin-strike

Historien cirkulerade första gången 1985, och sedan mitten av 1990-talet har den varit ett ständigt inslag i nätets bestånd av märkliga historier. Det sägs att fenomenet uppstod under Falklandskriget i början av 1980-talet. Engelska piloter som hade tråkigt upptäckte att fåglarna i de pingvinkolonier de passerade över följde dem med blicken, när de flög över dem. I ett försök att få lite spänning i vardagstillvaron började de flyga fram och tillbaka över kolonin tills alla fåglarna vält som käglorna på en bowlingbana – en pingvin-strike, enligt piloterna.

Vandringssägen

Om man försöker hitta konkreta exempel på fallande pingviner, går man dock bet. Spåren rinner alltid ut i sanden. Många känner till fenomenet, men de har alltid hört om det av någon annan. Allt är klassiska symptom på en vandringssägen.

År 2000 hade saken emellertid väckt så stort intresse att forskarna, när British Antarctic Survey skulle genomföra en expedition till Antarktis ombord på HMS Endeavour, lovade att studera fenomenet, även om de redan då var säkra på att det inte fanns någon substans i ryktena. Det visade sig också snabbt att pingviner absolut inte bryr sig om att titta efter flygplan. Om ett plan närmar sig, följer de inte detta med blicken utan sänker snarare huvudet och försöker i görligaste mån att komma bort från oljudet.

3. Om man klipper morrhåren av en katt, kan den inte hålla balansen

Under de senaste 30–40 åren har det uppstått en myt om att kattens morrhår spelar en avgörande roll för deras välbefinnande, och att djuret tappar orienteringen, inte kan hålla balansen och helt enkelt blir sjukt, om man klipper av morrhåren. Från England finns det till och med exempel på att människor anklagats för djurplågeri för att deras barn på skoj eller lek klippt av morrhåren eller ögonbrynen på en katt. Det har i det sammanhanget påståtts att morrhåren är fulla med nerver, och att det därför måste ha varit mycket plågsamt för djuret att bli av med dem.

Morrhår är bara hår

Historien om morrhåren är ett bra exempel på en myt, som för det första inte har så mycket med verkligheten att göra, och för det andra växer hela tiden, eftersom ingen tar sig tid att kontrollera den. Till att börja med är det viktigt att understryka att morrhår förvisso är känsliga, men det är för att de är fästa i ett område med många nervceller. I sig själva är de inte ett dugg annorlunda än andra hår. De är lite längre och styvare än håren i kattens päls, men de består av samma döda ämne – keratin. Det finns inga nerver i dem, och det gör inte ont om de klipps eller kanske till och med bränns av.

Morrhåren spelar stor roll för kattens orientering. De når i typiska fall lika långt ut åt sidorna som kattens kropp är bred, och det betyder till exempel att en katt bara genom att sticka in nosen i ett hål märker, om resten av den också kan komma igenom. Morrhåren är också känsliga nog för att kunna uppfatta luftströmningar runt hinder och därmed hjälpa katten att ta sig fram i mörker. Somliga anser att morrhåren också hjälper en katt att bedöma avstånd vid hopp och i när den skall ta ett byte.

Slitna morrhår ersätts

En sak är dock helt säker. Kattens balans sköts av balansorganen i innerörat. De är inte på något sätt sammankopplade med morrhåren, så en katt utan morrhår kan mycket väl hålla balansen. Morrhåren är dessutom inte oersättliga. Slitna morrhår fälls med jämna mellanrum och byts ut mot nya, som växer ut lika lätt och snabbt som alla andra hår.