space debris Earth

Rymdskrot tas bort med metallmoln

Rymden har blivit en soptipp med utbrända satelliter, färgfragment och lösa metallföremål. Nu har en grupp amerikanska forskare fått nog. De vill röja upp ett kilometerbrett bälte – överraskande nog genom att fylla det med tonvis av metallpartiklar.

28 juni 2012 av Jonathan Beard

Sedan Sputnik 1957 sändes iväg i en bana runt jorden har avfall hopats i rymden. Gamla hjälpraketer och använda satelliter utgör en så stor risk att NASA övervakar varenda del varje minut. Vid risk för kollision dirigerar den amerikanska rymdstyrelsen satelliter och rymdfärjor runt om vilsekomna föremål.

Olyckligtvis är det mesta skräpet – allt från färgfragment till metallsplitter – så smått att det inte kan följas på radar. Var gång ett föremål kolliderar med en satellit, sliter det loss små delar och får problemet med lösflygande avfall att växa. Därför har forskare från U.S. Naval Research Laboratory bestämt sig för att röja upp, och lösningen låter som något från en science fiction-film.

30 ton wolfram skall ut i rymden

Forskargruppen har tänkt ut en plan, som innebär att man skall spruta ut tonvis av metallen wolfram i ett bälte runt jorden 900–1100 kilometer upp. Där svävar massor av rymdskrot runt jorden med enorm hastighet. De snabbflygande föremålen rör sig långsamt in mot jordens atmosfär, men det kommer att ta åtskilliga år, innan avfallet kommer in i jordens atmosfär, där det brinner upp.

Planen är att stoftet bland annat skall tvinga ned avfallet i jordens atmosfär. Metoden är inte omöjlig att genomföra, varken ekonomiskt eller tekniskt. Wolfram finns nämligen i stora mängder på jorden och är både billigt och ogiftigt. Tanken är att pulvrisera metallen till partiklar med 30–70 mikrometers diameter. Metallstoftet skall därefter sändas upp i rymden i samband med uppskjutningen av raketer.

Raketerna skall sprida 20–30 ton wolfram omkring 1100 kilometer upp – något högre än rymdskrotsbältet. Därifrån kommer stoftet att sprida sig och skapa ett skal av stoftpartiklar, som tyngdkraften börjar dra allt närmare jorden.

På sin resa nedåt kommer wolframkornen att passera flera gånger genom skrotskiktet. Forskarna anser att stoftet kommer att cirkla runt jorden 5200 varv varje år under de 25 år som det vandrar mot jorden genom skrotbältet. För varje varv kommer varje korn av wolfram att ha möjlighet att krocka med rymdskrotspartiklarna – med våldsamma konsekvenser, anser det amerikanska forskarlagets chef, Gurudas Ganguli.

”En direkt kollision mellan stoftkorn som flyger med 7,5 km/s och en liten bit aluminium, som flyger fram med samma hastighet, kommer att få wolframstoftet att förgasas tillsammans med delar av aluminiumet”, anser Gurudas Ganguli.

Kollisionen kommer inte bara att förstöra en del av rymdskrotet, det kommer även att sänka dess hastighet. Resultatet blir att tyngdkraften drar ned avfallet snabbare i atmosfären. Där kommer såväl skrot som kvarvarande wolframstoft att brinna upp.

En extra vinst med projektet är vad Ganguli kallar ”snöplogseffekten”. Efterhand som wolframkornen faller ned genom skikten av skrot, skapar de ett allt tjockare moln av stoft och långsamt svävande skrotdelar. Det efterföljande stoftet kommer att knuffa molnet framför sig och på så sätt rensa rymden, som en snöplog flyttar snö. Sammanlagt tror forskarna att det kommer att ta 10–15 år att avlägsna det mesta av rymdskrotet.

Lösningen är nära

För att skydda nya satelliter mot skrotmolnet föreslår Ganguli att alla nya satelliter medför extra bränsle för att manövrera runt det sjunkande rymdmolnet. Samtidigt anser han att uppsändandet av molnet kräver ett globalt samarbete, så att metallen kommer på plats snabbt. Varje ny uppskjutning skall helt enkelt bidra med wolfram till projektet.

Risken är självfallet att wolframfragmenten med tiden kommer att samlas till ett stort objekt, som går i en bana runt jorden – lite som Saturnus ringar. Projektet måste därför finjusteras, men Gangulis idé har fortfarande den klara fördelen att den är billig och möjlig. De flesta andra idéer bygger på dyr teknik, som ännu inte är utvecklad. Därutöver kräver molnet inte konstant övervakning, för stoftet behöver bara transporteras ut i rymden och deponeras på plats, och sedan ordnar naturkrafterna resten.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: