Cernan on mooncar

Apollo 17: Den sista månresan slog rekord

I december 1972 ger sig tre män iväg på människans hittills sista resa till månen. Apollo 17 kommer att slå alla rekord.

12 oktober 2009 av Stine Overbye

Ett öronbedövande dån och ett vitglödande moln av gas och flammor markerar starten på Apolloprogrammets stora final. Klockan är 00.33 då en Saturn V-raket den 7 december 1972 för första gången släpper loss sina enorma krafter i nattens mörker. En fantastisk syn för åskådarna och det stora ögonblicket för de tre astronauterna ombord.

Gene Cernan, Ron Evans och Harrison Schmitt är utvalda att vara den trio som skall avlägga det sista planerade besöket hos jordens närmaste granne. I synnerhet för geologen Harrison Schmitt står stora ting på spel. Sedan han 1965 kom med i NASA:s första grupp av forskarastronauter har han tränat astronauterna i geologiskt fältarbete. Egentligen var planen att han som den förste utbildade forskaren skulle ha varit med på Apollo 18.

Då denna månlandning ställdes in på grund av nedskärningar, valdes han i stället ut att ersätta astronauten Joe Engle på Apollo 17. Detta beslut kom som en trevlig men oväntad överraskning för Schmitt, som i augusti 1971 mottog nyheten per telefon av Deke Slayton, chefen för NASA:s astronautkontor.

”Yes, sir, jag skall göra så gott jag kan”, sade Schmitt innan han lade på och omedelbart därpå firade utnämningen till månlandarpilot genom att dricka tre små whiskeys.

Den sista skall vara den bästa

Medan Apollo 17 lägger jorden bakom sig, är Harrison Schmitt fast besluten att hålla sitt löfte till Slayton. Tillsammans med Gene Cernan vill han göra den sista månlandningen till den bästa – han och kollegan skall uppehålla sig längre på ytan än sina föregångare, samla fler prover, ta fler bilder – på det hela taget ”stänga och släcka” med stil. Framför allt skall Schmitt bevisa att forskarsatsningen är viktig, för han är väl medveten om sin roll som försökskanin. Gör han sitt arbete bra, kan han bana väg för andra forskare som väntar på att få delta i NASA:s kommande rymdflygningar. Misslyckas han, kan han riskera att bli både den förste och den siste vetenskapsmannen som lämnar jorden.

Innan Harrison Schmitt kan spela sin roll som forskaren som skall bidra till att klarlägga månens geologiska historia, skall han dock vara astronaut, eller mer exakt pilot, på månlandaren Challenger. Då farkosten måndagen den 11 december förbereds för nedstigning i Taurus-Littrow, en flatbottnad dal omgiven av berg, ser Schmitt inte det främmande landskapet under sig utan uteslutande Challengers instrument. Koncentrerat avläser han höjd- och bränslemätarna, medan Gene Cernan tar över den manuella styrningen och dirigerar farkosten ned i måndammet. Först då Cernan meddelar Houston att ”the Challenger has landed”, lyfter Schmitt blicken och tittar ut över det kala klotet. Det är som om han har gått miste om hela landningen, men det kan han leva med, för om fyra timmar skall han ut på fältet i en terräng, som han hittills bara har iakttagit på 400000 kilometers avstånd.

Jordklotet imponerar inte på Schmitt

”Hallå där, vem har gjort spår i min månyta?”, frågar Harisson Schmitt, då han klättrar nedför stegen på Challenger. Den skyldige är Cernan, som några minuter tidigare har stigit ned på månen och nu står och betraktar sin kollega komma samma väg. ”Grabben, du ser ut som om du precis har ...”, säger Cernan. ”Gått på månen”, avslutar Schmitt meningen.

Fascinerade ser sig astronauterna omkring. I synnerhet Schmitt, bland sina kollegor känd som ”Dr Rock”, är betagen av det livlösa landskapet, som är så olikt något han har sett på jorden. Framför hans fötter glimmar stenar i det skarpa solljuset, i den mörka, kraterspäckade dalen ligger stenblock som verkar ha rullat ned från de omgivande bergen och på sidorna tronar branta dalsluttningar likt pyramider mot himlen. ”Inget mindre än ett geologiskt paradis”, slår Schmitt fast. Han sätter strax igång att undersöka omgivningarna, medan Cernan gör månbilen klar för resans första exkursion.

Mitt i sina sysslor stannar Cernan plötsligt upp, för att han har fått syn på jorden, som hänger som en blinkande blåvit lampa över månbergen i fjärran. ”Men Jack! Kolla där!”, säger han och fortsätter: ”Du borde unna dig själv trettio sekunder för att titta upp över South Massif och se jorden.” ”Vad? Se jorden?”, svarar Schmitt. ”Bara titta upp”, uppmanar Cernan. ”Äh, när du har sett en jord så har du sett dem alla”, skämtar Schmitt.

Orange jord lurar de båda astronauterna

Medan den första exkursionen framför allt är inriktad på borrprover och experiment, bjuder utflykt nummer två på den hittills längsta körturen i Apollos historia. Cernan och Schmitt ska tillryggalägga drygt nio kilometer i rovern för att nå bergsmassivet South Massif, en tur som är beräknad till en timme. Så lång tid har inga astronauter tidigare lagt enbart på att nå från en punkt till en annan, men både geologerna på jorden och männen på månen bedömer att det definitivt skulle vara värt besväret.

Denna förväntning visar sig bli uppfylld: South Massif är en skattkammare av olika mineral. Medan Schmitt med geologens tränade blick pekar ut de intressanta stenarna, träder Cernan in i rollen som hans assistent, som hackar loss månprover och fyller den ena påsen efter den andra, tillräckligt för att hålla NASA:s geologer sysselsatta i åratal. Bland fynden finns ett vitt stenfragment, som med en ålder på nästan 4,5 miljarder år skall visa sig vara en av de äldsta stenar som hämtats från månen.

På vägen tillbaka stannar astronauterna vid en meteoritkrater, Shorty, där Schmitt instinktivt skannar marken och får syn på ett färgat område, som avviker från omgivningarna. Han lyfter det yttersta visiret på sin hjälm för att granska den märkliga fläcken. ”Det är orange jord”, utbrister han.

”Rör dig inte förrän jag sett den”, befaller Cernan, som för ett kort ögonblick överväger om kollegan har fått solsting. Då han kommer närmare måste han emellertid hålla med Schmitt. ”Hur kan det finnas orange jord på månen?”, frågar han förundrat. Astronauterna enas om att den orange fläcken måste vara ett sedan länge eftersökt tecken på vulkanisk aktivitet. Efter hemkomsten skall det dock visa sig att de tar fel: det är frågan om mycket små naturligt förekommande glasbitar, som avtäcktes då ett meteoritnedslag på sin tid bildade Shortykratern.

Historisk håndtryk

I maj 1972 ingick Sovjetunionen och USA ett avtal om att framöver samarbeta i rymden.

Ett möte mellan ett Apollo- och ett Soyuzrymdskepp skulle symbolisera islossningen. Medan astronauter i öst och väst satte igång med intensiva språkkurser, kastade sig ingenjörerna över en ännu större uppgift: att utveckla en hopkopplingsmodul som kunde förbinda de två olika rymdskeppen och samtidigt fungera som luftsluss mellan Soyuz blandning av syre och kväve och Apollos atmosfär av rent syre.

Med sju timmars intervall lyfte först Soyuz 19 och sedan Apollo 18 den 15 juli 1975.

Två dagar senare kunde befälhavarna Stafford och Leonov utväxla sitt historiska handslag. Även om uppdraget primärt hade ett politiskt syfte, inledde det ett samarbete som i dag har banat väg

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: