Charles M. Duke Apollo 16

Apollo 16: Kampen mot klockan

Apollo 16 försenas av att ett reservsystem sviktar. I timmar svävar astronauterna i osäkerhet, och då Houston slutligen ger grönt ljus för landning på månen har uppdraget kortats av med en hel dag.

13 oktober 2009 av Stine Overbye

Det är dåliga nyheter som NASA:s läkare i april 1972 ger 36-årige Kenneth Mattingly. I ett blodprov från den blivande astronauten har de funnit en ökad mängd gallfärgämne – ett tecken på att han kan vara hepatitsmittad.

Med endast ett par veckor kvar till lift-off är det ett illavarslande besked, och för andra gången på bara två år slås Mattinglys liv i spillror. Våren 1970 var han tvungen att avstå en plats i Apollo 13-teamet endast tre dagar före uppskjutningen, då läkarna fruktade att han var smittad med röda hund.

Nu hänger Mattinglys astronautkarriär än en gång i en tunn tråd – nästan tre års träning kan visa sig vara bortkastad och värst av allt: med endast två Apollouppdrag kvar finns det ingen chans att Mattingly någonsin igen kommer att få tillfälle att resa till månen. Då läkarna efter fyra dagar förklarar faran över, är han så lättad att han knappt behöver en raket för att lyfta från jorden.

Glädjen blir dock kortvarig. Den 20 april, fyra dygn efter uppskjutningen av Apollo 16, får Mattingly problem efter frånkopplingen av månlandaren Orion, som har John Young och Charles Duke ombord. Kommandomodulen Casper, på vilken Mattingly är pilot, kretsar i en elliptisk bana mellan 15 och 111 kilometer över månen, och medan Orion flyger mot landningsplatsen är planen att Mattingly skall placera Casper i en cirkulär omloppsbana cirka 111 kilometer över månen.

Månlandningen skjuts upp

När han rutinmässigt testar reservsystemen för styrning av raketmotorn upptäcker han ett fel. Varje gång han aktiverar systemet börjar Casper skaka och vingla. ”Det fungerar inte”, konstaterar han högt för sig själv. Över radion inviger han befälhavaren John Young i problemen, men trots att denne med sina nu sammanlagt fyra rymdflygningar är en av de mest garvade i astronautstyrkan har han inget förslag på en lösning. Inte heller Charles Duke, som liksom Mattingly är förstagångsastronaut, kan hjälpa till.

Nu gruvar de sig alla tre för att markkontrollen skall kräva att uppdraget avbryts redan innan det kommit igång på allvar. I Houston försöker man få grepp om problemets omfattning, väl medveten om att man måste fatta ett snabbt beslut.

Skulle Mattingly av en eller annan anledning bli tvungen att använda reservsystemet till raketmotorn, och detta då inte fungerar, kan astronauterna hamna i en obehaglig situation, i vilken de liksom Apollo 13-besättningen måste använda månlandaren som räddningsfarkost. Tills problemet är genomanalyserat undviker markkontrollen dock att måla fan på väggen. En sak står emellertid klar: månlandningen måste skjutas upp några timmar till.

Kanske hinner astronauterna inte landa

I timmar kretsar Casper och Orion avvaktande i formation runt månen, medan ingenjörerna på jorden granskar den ström av data som strömmar in från Casper. Allteftersom tiden går, blir astronauterna alltmer spända. Solen är på väg upp över Descarteshöglandet där Orion skall landa, men redan dagen därpå kommer ljusförhållandena i området att vara otillräckliga för en landning.

Ju längre avgörandets timme dröjer, desto mindre sannolikt är det att John Young och Charles Duke hinner landa på månen. Kockan 17.55 – fyra timmar och 28 minuter efter Mattinglys felmed- delande – har Houston kommit till ett avgörande. Beräkningarna visar att reservsystemet faktiskt fungerar.

Styrsignalerna tränger väl igenom till raketmotorn, och även om motorn eventuellt skulle börja skaka, bör detta inte vara omöjligt att kontrollera. Uppdraget kan fortsätta, lyder beslutet.

Ankomst till det mystiska höglandet

”Waaau! Whoa, man! Äntligen är gamle Orion framme, Houston. Fantastiskt!”, rapporterar månlandarpiloten Charles Duke, då Orion slutligen, nästan sex timmar försenad, står stadigt i måndammet mellan två berg. ”Bra. Vi behöver inte gå särskilt långt för att samla in sten, Houston. Vi befinner oss mitt ibland dem”, tillfogar kapten John Young.

Efter den ansträngande turen skulle paret behöva en paus, men 14 timmar efter landningen är de så inriktade på den första av de tre planerade månpromenaderna att de knappt kan vänta på att få klättra nedför stegen från Orion. ”Skynda dig nu John”, kommenderar Duke.

”Jag skyndar mig”, svarar Young. Ögonblicket efter står han badande i solljus på månytan med armarna höjda i triumf. ”Där är du, vårt mystiska och okända Descarteshögland. Apollo 16 kommer att förändra din image.”

Ännu anar John Young inte hur väl valda hans ord är. Hemma på jorden har forskarna förutsagt att Descartesplatån är av en helt annan geologisk beskaffenhet än de låglänta, platta och mörka hav som de tidigare Apollofarkosterna landat på eller i närheten av.

Antagandet är att höglandet bildats genom vulkanisk aktivitet i motsats till haven, som utgörs av urgamla jättemeteorkratrar. Dessa har omedelbart efter nedslagen fyllts med lava och jämnats ut. I Houston är NASA:s geologer spända på om de skall få sina antaganden bekräftade, men innan astronauterna ger sig ut för att samla in vetenskapliga prover har de några andra arbetsuppgifter nära Orion.

”Hot dawg, is this great! Detta första steg på månytan är super”, jublar Duke, då han stigit ned på ytan. Han tittar på Young, som redan arbetar på det första projektet: att montera en kamera som skall fotografera UV-strålning från stjärnorna.

Under träningen har den tunga och ohanterliga kameran vållat John Young stora besvär, men i månens svaga tyngdkraft är det ett nöje att jonglera med den. ”Titta här, Charlie. Se, hur jag bär den! Jag bär den över axeln! Ha ha ha”, skrattar Young.

Dukes uppgift är att borra hål för en termometer, som skall mäta värmetransporten från månens inre, men precis när han är färdig med arbetet råkar Young snubbla på den kabel som förbinder termometern med mätstationen ALSEP (Apollo Lunar Surface Experiments Package).

”Något hände”, meddelar han Duke. ”Vad hände?”, frågar Duke. ”Jag vet inte. Det är en kabel som har slitits loss”, säger Young. ”Det är värmetransportkabeln. Du har ryckt loss den”, konstaterar Duke.

”Gud, jag är hemskt ledsen för det”, ursäktar sig Young. Kabeln har gått av, och på grund av förseningen på vägen upp är tiden för dyrbar för reparationer. Duke grämer sig å forskarnas vägnar. De har sett fram emot dessa mätningar i åratal.

Big Muley på släp

Nu väntar expeditionens första utflykt i månbilen, en färd som NASA:s geologer också har stora förväntningar på.

”Har ni sett några klippor som ni är säkra på inte är breccia?”, frågar chefsgeologen William Muehlberger förhoppningsfullt, när astronauterna strax därpå är på väg västerut mot Plumkratern. ”Negative”, säger Duke. Svaret förvånar Muehlberger och hans tem, som följer med på en TV-skärm.

Eftersom Descarteshöglandet enligt deras hypoteser är en produkt av vulkanisk aktivitet, borde det finnas massvis av vulkaniskt berg i området. Hittills har astronauterna endast funnit breccia, det vill säga bergarter som är påverkade och förändrade av meteornedslag.

Vid Plumkraterns östra kant får Muehlbergers team syn på en stor sten som glimmar som en kristall genom ett tjockt lager damm. Av dess kristalliniska utseende att döma kan den visa sig vara vulkanisk, menar geologerna, som ber astronauterna att ta den dem hem.

Varken Young eller Duke kan omedelbart genomskåda vilken typ av bergart det rör sig om, men Duke förmodar att det bara är ännu en typ av breccia. Han väljer dock att tiga.

”Är ni säkra på att ni vill ha en så stor sten, Houston?”, frågar Young förvånat. ”Det här är en tiokilosklump”, är hans bedömning av den sten som senare får namnet Big Muley efter William Muehlberger. Den är med sin exakta vikt på 11,7 kilo den största månsten som någonsin har förts hem till jorden.

Tillbaka ombord på Orion är det inte bristen på vulkaniska bergarter som bekymrar besättningen utan snarare den kaliumberikade apelsinjuice som astronauterna har fått order om att inta i rikliga mängder under expeditionen.

Drycken skall förhindra att Young, Duke och Mattingly drabbas av hjärtarytmier, vilket hände med Apollo 15-astronauterna, men juicen är en konstant källa till irritation. Under inflygningen till månen hade påsen med juice läckt i Dukes hjälm, så att håret blev genomblött och klibbigt, men värre ändå var vätskans biverkningar.

Juicen svider i magen, så då Houston för Gud vet vilken gång i ordningen uppmanar Duke och Young att dricka mer, svarar Young:

”Jag blir förvandlad till en citrusprodukt, det är vad som händer. Jag tror jag har ett pH-värde på omkring tre just nu.”

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: