Irwin and Moon Car

Apollo 15: Farlig färd i bergen

Apollo 15-besättningen är den första som landar i ett av månens bergsområden. Där skall den ut på tre expeditioner, som denna gång sker i bil. Att köra på månen är dock ingen söndagsutflykt – framför allt inte när det sker på branta sluttningar.

12 oktober 2009 av Stine Overbye

David Scott kan inte tänka sig någon mer sagolik plats för en månlandning än vid foten av det fyra kilometer höga Mount Hadley.

Redan vid inflygningen över Apenninerbergen har han och hans partner James Irwin gripits av höglandets skönhet, och nu, då han som den sjunde människan i historien gör sig redo att sätta sin fot i månstoftet, överväldigas han än en gång av det på samma gång välkända och ändå helt främmande sceneriet.

Från toppen av stegen på månlandaren Falcon låter Scott blicken panorera över Apenninernas gyllene och mjukt rundade bergstoppar. Då han kliver nedför stegen den 31 juli 1971 är det som om kroppen darrar av förväntan. ”Människan måste utforska, och detta är utforskning när den är som bäst”, säger han profetiskt, då han sätter foten på månen.

Astronauterna är rustade för långfärd

För första gången i Apolloprogrammets historia har astronauterna nu med sig en bil, som de skall transportera sig i, men den eldrivna Lunar Roving Vehicle är långtifrån den enda nyskapelsen på Apollo 15. Utöver en ökad aktionsradie kan astronauterna se fram emot att kunna vistas på månen i hela 67 timmar och utanför månlandaren i upp till sju och en halv timme åt gången. Det är dubbelt så länge som deras föregångare och beror på förbättringar i det så kallade Portable Life Support System – ryggsäcken som rymmer vatten, syre och kylsystem.

Viktigast av allt är att Scott och Irwin är betydligt bättre förberedda för att gå på upptäcktsfärd än någon annan Apollobesättning. De är de första astronauter som före uppdraget genomgått intensiva kurser i geologi och varit på talrika ökenexpeditioner, där de samlat in prover och övat sig på att klassificera och beskriva bergarter. Med denna kunskap i bagaget är de rustade att utföra ett första klassens fältarbete, som skall ge inblickar i månens historia.

David Scott har därför all anledning att vara optimistisk, då han stiger ned på månen och tillsammans med Irwin förbereder frigörandet av bilen från Falcon. Under flygningen har rovern suttit hopfälld på sidan av landningsfarkosten, och med ett blocktyg sänker astronauten ned den till ytan, där hjulen fälls ut och automatiskt låses i rätt läge.

Över gupp och gropar

En dryg halvtimme senare är Scott och Irwin på plats i det tre meter långa fordonet, som liknar en lådbil men i själva verket är ett slags rymdskepp på fyra hjul med ett eget navigations- och kommunikationssystem. Trots att bilen på månen är en lättviktare på bara 35 kilo, skall den bära två astronauter i rymddräkter plus deras redskap och månprover.

Rovern kommer upp i en genomsnittshastighet av cirka tio kilometer i timmen, vilket är helt tillräckligt för astronauterna. Varje gång bilen kör över en bula eller ett hål – och Hadleyslätten består i stort sett inte av annat – lyfter den kortvarigt, och under den första körturen känner i synnerhet Irwin sig som en ryttare på en bångstyrig häst. När Scott styr snävt runt en krater, måste Irwin klamra sig fast vid sätet, och radiotransmissionen till jorden bär också prägel av turbulens.

”Håll dig fast”, varnar Scott gång på gång, medan hans partner svarar med ett nervöst skratt.

Av oförklarlig anledning fungerar inte bilens framhjulsstyrning, och Scott har svårt att vänja sig vid att styra enbart med bakhjulen. Ibland är han nära att tappa kontrollen, och flera gånger måste han i sista sekunden bromsa vid en kraterkant, som plötsligt dyker upp ur tomma intet.

Vid Elbowkratern stannar astronauterna till för att samla in de första månproverna. Sedan fortsätter de uppför en backe mot St George-kratern vid foten av Apenninerna. Utsikten från kratersluttningen är så betagande att Scott knappt finner ord att beskriva den.

”Vi tittar ned i dalen och … det är imponerande”, försöker han, medan han betraktar den så kallade Hadleyfåran, som buktar och slingrar sig genom dalsänkan som ett vittnesbörd om en avlägsen urtid, då strömmar av smält lava flöt på månen Även Houston har utsikt mot den säregna världen, för på månbilen finns en TV-kamera, som sänder live i färg till jorden.

”Fullständigt ojordiskt”, karaktäriserar en av NASA:s flygledare utsikten.

Video

Astronauterna på Apollo 15 hade en videokamera med på resan. Klicka på länken och se och hör hur månlandningen såg ut ur deras synvinkel.

Apollo 15 landing

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: