Antares

Apollo 14: Hög puls i rymden

Efter Apollo 13 har NASA inte råd med ett nytt fiasko, så trycket på Apollo 14:s astronauter är enormt.

12 oktober 2009 av Stine Overbye

Att övning ger färdighet är Stuart Roosa ett lysande exempel på. I 19 långa månader har han i en simulator tränat sammankopplingen mellan Apollos kommandomodul och månlandningsfarkosten. Denna manöver sitter efterhand så bra i ryggraden att han kan genomföra den med rekordlåg bränsleförbrukning. I alla fall på jorden.

Roosa hoppas att han skall kunna upprepa konststycket i rymden, och drygt fyra och en halv timme efter ”lift off” från Florida ser det lovande ut. Söndagen den 31 januari 1971 klockan 19.41 ligger Apollo 14:s kommandomodul Kitty Hawk perfekt till för att docka med Antares, som sitter på lyftraketens tredje steg. Genom sitt fönster kan kapten Alan Shepard se månlandaren rakt framför sig, och uppmuntrande säger han till Roosa: ”Du slår rekord, grabben.”

Då farkosterna ögonblicket därpå möts händer ingenting. Medan Kitty Hawk och Antares driver isär igen, säger Roosa för sig själv att Kitty Hawk haft för låg hastighet för att kunna utlösa hopkopplingsmekanismen – alltså måste han backa och försöka igen med högre hastighet, trots att det kommer att kosta extra bränsle. ”Där rök det rekordet”, mumlar han, medan han förbereder ett nytt försök.

>> Följ med på en unik resa till astronomins mest spektakulära show när en total solförmörkelse inträffar i USA i sommar. 

Problem med sammankopplingen

Inte heller andra gången lyckas sammankopplingen, och då Roosa en och en halv timme senare har gjort ytterligare tre misslyckade försök, har han och hans två partners för länge sedan glömt allt om att slå rekord. Redan innan uppdraget har satt i gång på allvar verkar det som om det måste skjutas upp. Utan sammankoppling ingen månlandning – ett förödande slag för NASA, som redan dessförinnan har ett skamfilat rykte på grund av den katastrof som nästan inträffade med Apollo 13 i april 1970.

”Hey Stuart, det är Geno”, hörs flygledare Gene Cernans röst över radion från markkontrollen i Houston. ”Vi har fått en idé härnere.”

Strax därefter inleder Roosa ett sjätte försök, under vilket han till punkt och pricka följer Cernans anvisningar. Det verkar dock inte vara hans dag.

”Ingenting händer”, säger Shepard, då farkosterna har fått närkontakt.

”Ingenting”, frågar Roosa bekymrat, men sekunden därpå hör astronauterna slutligen en serie högljudda klick från kopplingsmekanismen. Sjätte gången var turen på hans sida: Kitty Hawk och Antares är redo att tillsammans fortsätta resan till månen – och besättningen kan äntligen slappna av, trots en lite för händelserik första arbetsdag i rymden.

Mitchell experimenterar med telepati

Ovana som de är vid tyngdlösheten har astronauterna svårt att somna. Stuart Roosa saknar att kunna luta huvudet mot en kudde, och medan han rastlöst försöker hitta en sovställning, ser han ett ljussken från Mitchells plats. Kanske har han tänt sin lampa för han trasslat in sig i något, tänker Roosa.

Ed Mitchell har dock en helt annan anledning att hålla sig vaken – han håller på med ett hemligt experiment, som varken hans kollegor eller NASA är insatta i. Är det möjligt att överföra tankar flera hundra tusen kilometer genom rymden till jorden?

I lampans sken studerar Mitchell ett papper med slumpvis utvalda siffror. Han väljer ut en siffra och koncentrerar sig intensivt på att överföra den telepatiskt till sina fyra ”kumpaner”, som sitter redo att ta emot i Florida. Flera gånger upprepar han processen, såsom han har planerat att göra en gång dagligen under hela resan både till och från månen.

Kaptenen ger tårarna fritt lopp

Hade Mitchell fyra dagar senare enbart med tankens kraft kunnat sopa problemen under mattan hade han gjort det, för medan Stuart Roosa ensam kretsar runt månen med Kitty Hawk, befinner han och Shepard sig under de tidiga morgontimmarna fredagen den 5 februari i en akut kris ombord på Antares, som närmar sig månen. Landningsradarn fungerar inte.

På nio kilometers höjd borde den börja ge dem data om avståndet till ytan, men ingenting sker. Säkerhetsreglerna förbjuder landning, om inte radarn fungerar, och Mitchell bönfaller den att starta: ”Kom igen, radarn, kom igen.”

På knappt sju kilometers höjd hörs fortfarande ingen signal, och medan Mitchell trycker för fullt på knapparna mässar han otåligt, ”Come on”. På tre kilometers höjd får radarn dock ytkontakt, och signalerna börjar strömma in. Paret i kabinen drar en lättnadens suck – det var på håret.

Astronauterna passerar planenligt på låg höjd över Conekratern, varefter Shepard manövrerar Antares till en mjuk och exakt landning på Fra Mauro-höglandet. Drygt fem timmar senare stiger han ned på månen med de träffande, men inte särskilt historiska orden. ”Det har varit en lång resa, men nu är vi här.”

Mannen som tio år tidigare blev den allra förste amerikanen i rymden, insuper intrycken. Trots att landskapet är ärrat efter miljoner års bombardemang med jättemeteorer, förefaller det majestätiskt i all sin nakna brutalitet. Då Shepard lutar sig tillbaka för att kasta en blick upp på den svarta himlen, upptäcker han ett blå-vitt klot i fjärran, och det är då slussarna öppnar sig. Lättnaden över den lyckade landningen, den betagande synen av jorden, hans livs dröm som har gått i uppfyllelse – allt är så överväldigande att han inte kan hålla tillbaka tårarna. Han står en stund och gråter hejdlöst.

Marsch med släpvagn

”Hörde du det”, viskar Shepard till Mitchell. Efter den första av de två planerade månvandringarna har astronauterna fått sig en välbehövlig tupplur, men ett okänt knakande ljud har gjort dem klarvakna.

”För helvete, ja, jag hörde det”, svarar Mitchell.

”Du tror väl inte att den här förbannade tingesten är på väg att välta?”, frågar Shepard oroligt. De båda männen tittar bekymrat ut genom fönstret, men lugnar sig då de ser att Antares fortfarande står stadigt på ytan. Farkosten vilar på kanten av en krater och har en anings slagsida. Den har glidit en bit i mångruset, men inget tyder på att den är på väg att välta.

På grund av den skrämmande upplevelsen kan männen inte somna om, och klockan två på natten, i den glödande morgonsolen, lämnar de Antares för att ge sig ut på sin andra månvandring. Medan expeditionen föregående dag framför allt handlade om att ställa upp mätutrustning, är det nu geologin som står i fokus. Dagens utflykt går till Conekratern drygt en kilometer från landningsplatsen.

Med sig på historiens hittills längsta månvandring har astronauterna en karta med flygfotografier av de riktmärken som de skall passera under vägen, men i praktiken visar sig kartan inte vara mycket att ha. I det enformiga ökenlandskapet, där den ena sandbanken avlöser den andra och där gigantiska klippblock gång på gång blockerar utsikten, är det nästan helt omöjligt att bedöma avståndet korrekt och överhuvudtaget att orientera sig.

Snabbt utvecklar sig vandringen till en regelrätt straffmarsch, för inte nog med att Shepard och Mitchell har svårt att hitta vägen. Den tvåhjuliga släpvagn som de drar efter sig vållar också problem. Vagnen kör omväxlande fast eller hoppar och studsar i den ojämna terrängen, varvid instrument och redskap ramlar av. Till slut beslutar sig astronauterna för att ta tag i varsin ände och närmast bära den.

”Vänster, höger, vänster, höger”, kommenderar Shepard muntert, medan han och Mitchell släpar vagnen uppför en hög kulle.

”Det sitter ett par killar här som hade räknat ut att det skulle bli så att ni tvingades bära den”, kommenterar flygledaren i Houston. Före resan har två av kollegorna i astronautstyrkan förutsett att Shepard och Mitchell inte skulle kunna nå kratern med vagnen på släp, och de har till och med slagit vad med månvandrarna om en flaska whiskey, men Shepard och Mitchell vägrar ge upp, trots att de svettas och är på väg att bli riktigt trötta.

Tiden rinner ut

I de stela rymddräkterna är varje steg en kraftansträngning, men i stället för att vända om tar männen regelbundna pauser, då de spanar efter kända konturer i landskapet. Sett uppifrån den branta kullen liknar Antares en miniatyrmodell i fjärran, och med så stort avstånd till farkosten känner sig männen övertygade om att de är nära målet.

När astronauterna strax därpå har nått upp på toppen av kullen och fortfarande inte har fått syn på den över 300 meter stora Conekratern, blir de påtagligt besvikna. ”Vi har inte nått kraterkanten ännu”, meddelar Shepard över radion.

”Vi vet inte var vi är”, lägger Mitchell till.

I Houston kan flygledarna höra hur astronauterna flåsar av utmattning, och då Shepards puls når upp till 150 – ungefär dubbelt så mycket som normal vilopuls – beordrar läkaren i mark- kontrollen männen att vila. Shepard är benägen att avbryta projektet, men Mitchell protesterar: ”Vi har förlorat allt om vi inte tar oss dit”.

Efter en vandring genom ännu ett område där klippblock stora som personbilar ligger utströdda tror sig Mitchell plötsligt känna igen en detalj från kartan. ”Al, det här stora klippblocket är mycket större än de andra – vi borde kunna se kratern härifrån”, säger han och pekar ut klippan och kratern på kartan.

Tiden har emellertid runnit från dem, och med meddelandet ”Okay, Ed and Al” sätter Houston slutgiltig punkt för utflykten.

Drygt fyra timmar efter att de har lämnat Antares återvänder astronauterna med en dyrbar last av månprover. Innan Shepard går ombord på månlandningsfarkosten, ställer han sig framför en rullande TV-kamera – han har en överraskning i bakfickan till tittarna på jorden.

”I min vänstra hand har jag ett litet vitt klot, som miljoner amerikaner känner till”, inleder han föreställningen. Med en golfklubba – ett ombyggt geologiskt instrument – försöker han slå till bollen med höger hand, men både det första och det andra golfslaget på månen bli en miss. Tredje gången träffar Shepard, och bollen seglar upp mot en mörk himmel och flera hundra meter över ytan, väl hjälpt av den svaga tyngdkraften.

Besättningen vinner en hel låda whiskey

Då de tre männen åter är samlade i Kitty Hawk och sätter kurs tillbaka mot jorden, kastar Mitchell en sista blick ned på månen. Han vet att han aldrig kommer att återvända, men i stället för med vemod fylls han av en stor, inre tillfredsställelse, som under hemresan växer till munterhet. Då han ser den blå planeten mitt i mörkret komma närmare, får han en känsla av att ha funnit sin plats i ett fantastiskt universum där inget är en slump.

Mitchells glädje blir inte mindre efter hemkomsten, för under den två veckor långa karantänen får besättningen en högst oväntad gåva. Med utgångspunkt i de fotografier som Shepard och Mitchell har tagit på månen har geologerna lyckats kartlägga den rutt som de gick. Analysen visar att männen har stått endast 20 meter från Conekratern – så nära inpå att uppdraget är en otvivelaktig succé.

Shepard och Mitchell har redan skickat en flaska whiskey till de kollegor som hade slagit vad om att de inte skulle nå Conekratern. Nu får Apollo 14-besättningen i gengäld en hel låda whiskey – med vänlig hälsning från geologerna, som kryptiskt säger: ”Ni var inte vilse, och ni visste det inte.”

Apollo 14-astronauterna tillryggalade cirka tre kilometer under sin andra månvandring, men knappt ett halvår senare tar sig deras efterträdare på Apollo 15 mycket längre. Med sig har de nämligen världens första månbil, som kan ta sig fram i 17 kilometer i timmen. Därmed kan de utföra den första expeditionen upp i månens berg.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: