Broken Equipment

Apollo 13: Rymdskepp på sparlåga

Knappt 330000 kilometer från jorden hörs ett öronbedövande brak i Apollo 13. En explosion utlöser ett drama på liv och död ombord på farkosten, som snabbt förlorar både syre och ström. De tre astronauterna spås endast små chanser att vid liv nå hem till jorden.

12 oktober 2009 av Stine Overbye

Kapten Jim Lovell är världens mest bereste man. Under sina tre rymdresor har den 42-årige astronauten tillryggalagt cirka elva miljoner kilometer och vistats sammanlagt 572 timmar i rymden. Denna vårkväll 1970 är han på väg ut på en fjärde och – har han efter noggrant övervägande beslutat – sista färd, som skall fullända hans karriär som astronaut: historiens tredje landning på månen.

Inför resan har journalisterna oupphörligen frågat honom vad han anser om att Apollouppdraget har nummer 13. Lovell har bara lett överseende och svarat att hans italienska vänner betraktar 13 som ett lyckotal, men tanken har slagit honom att han utmanar ödet genom att ge sig av. Lovell är inte vidskeplig, men han inser att om olyckan skulle vara framme, så talar sannolikheten för att just han, NASA:s mest erfarne rymd-resenär, kommer att råka illa ut. Arbetet som astronaut är livsfarligt, och för varje uppdrag som gått bra känns det som om risken för en olycka kommer ett steg närmare.

Perfekt uppskjutning

Denna perfekta kväll i april – den 13:e – har Lovell dock inte minsta anledning att frukta att oddsen inte skulle vara på hans sida. Från markkontrollen i Houston hörs nämligen:

”Farkosten är i riktigt fin form, så vitt vi kan bedöma. Vi är uttråkade här nere.” Uppskjutningen har också gått helt enligt planerna och nu, med jorden knappt 330000 kilometer och drygt 56 timmar bakom sig, har Jim Lovell, Jack Swigert och Fred Haise just avslutat en TV-sändning, under vilken de med sprudlande humör guidat tittarna runt, bland annat i månlandaren Aquarius, den bakre av de tre sektionerna i skeppet.

Tillbaka i kommandomodulen Odyssey fortsätter Lovell rollen som konferencier på slak lina. ”Vi kan visa er ett snabbt klipp av underhållningen ombord på rymdskeppet”, säger han och sätter igång en bandspelare. Ut strömmar ledmotivet till Stanley Kubricks science fiction-film från 1968: ”2001 – A Space Odyssey” (”2001 – ett rymdäventyr”).

”Naturligtvis skulle vår samling av band inte vara komplett utan Aquarius (en populär låt från Broadwaymusikalen Hair, red)”, tillfogar han, innan han avslutar sändningen genom att önska alla på jorden en god kväll.

Fem minuter senare aktiverar kommandomodulens pilot Jack Swigert på Houstons anmodan den motor som skall röra om i servicemodulens tankar med flytande väte och syre, bränslet till far-tygets tre bränsleceller. Kort därpå hörs ett brak, och hela rymdskeppet skakar.

”Fred, vet du vad det var för ett ljud”, frågar Lovell och tittar anklagande på sin kollega. Tidigare har Fred Haise skrämt livet ur sina kollegor, då han öppnade en tryckventil som lät på samma sätt, och Lovell misstänker honom för att ha upprepat skämtet. Haise tittar dock bara gravallvarligt på Lovell och skakar på huvudet.

Syret strömmar ut ur rymdskeppet

Samtidigt ljuder ett larm i astronauternas hörlurar. Oroligt studerar Swigert kontrollpanelen och ser att en varningslampa lyser rött. Trycket i en av syretankarna faller, och kommandomodulens strömförsörjning sviktar, konstaterar han.

”Okay, Houston, vi har ett problem”, rapporterar han över radion. ”Vänligen upprepa”, hörs det från Houston.

”Houston, vi har ett problem. Vi har strömsvikt på B”, förtydligar Lovell.

”Uppfattat, strömsvikt på B”, svarar flygledningen i Houston och tillfogar efter en kort paus: ”Okay, vänta lite, 13. Vi tittar på det.” Medan teknikerna i Houston arbetar med att ta reda på vad som har hänt, kämpar astronauterna för att få en överblick över skadans omfattning.

Något är fel, det är klart – den ena av servicemodulens två syretankar är tom, den andra läcker och två av de tre bränslecellerna är döda på grund av bristande syretillförsel. Allt i farkosten, från mätinstrument till dator, drivs av ström från bränslecellerna i servicemodulen, och säkerhetsreglerna tillåter ingen månlandning om inte alla celler fungerar.

Hemsk situation

Astronauternas första reaktion är besvikelse, men snabbt inser de att de kan skatta sig lyckliga om de överhuvudtaget kommer tillbaka till jorden. För varje minut förvärras krisen, och aldrig har besättningen sett så många funktionsfel på en gång. Servicemodulens styrraketer fungerar inte heller, och den enda aktiva bränslecellen tappar spänning.

Inte ens i det värsta skräckscenario som astronauterna har gått igenom under träningen har de hamnat i en så djävulsk situation som denna. Det ohyggligaste av allt är att de inte befinner sig i en simulator utan ombord på ett rymdskepp, som far fram mot månen. Efter explosionen har Apollo 13 börjat slingra från sida till sida. Samtidigt som Lovell desperat försöker stabilisera farkosten, kastar han en snabb blick ut genom det lilla fönstret.

Han upptäcker att det forsar ut gas från sidan av servicemodulen, hela moln av gas som dansar likt cigarettrök i det skarpa solljuset.

”Det ser ut som om något strömmar ut. Något strömmar ut i rymden”, meddelar han markkontrollen.

Lovell och hans kollegor vågar inte gissa på vad som hänt, och egentligen bryr de sig inte heller om det. Det enda som upptar dem är vetskapen om att servicemodulen är förstörd, och att det bara är en fråga om tid innan Odyssey är utan ström och syre.

Astronauterna kan inte göra en U-sväng och styra tillbaka mot jorden. Även om servicemodulens motorer mot förväntan skulle visa sig vara oskadda, finns det inte tillräckligt med ström för den manövern. Apollo 13 är tvungen att fortsätta till månen – eller rättare sagt i en bana bakom den och tillbaka mot jorden igen. Frågan är om astronauterna överhuvudtaget kommer att överleva så länge. En och en halv timme efter explosionen återkommer NASA med en nödplan:

”Vi tänker oss månlandaren som en räddningsbåt”, meddelar man från Houston.

I en kamp mot klockan börjar astronauterna aktivera systemen i månlandaren Aquarius, och strax före midnatt måndagen den 13 april, knappt tre timmar efter explosionen, ropar Lovell upp genom tunneln till Swigert:

”Stäng ned henne”. Swigert slår ifrån strömmen i Odyssey. Den smula ström som finns kvar skall sparas till landningen. Nu måste astronauterna krypa ihop i Aquarius trånga kabin, den enda driftsäkra delen av Apollo 13.

Röda hund

Ett oväntat utbrott av barnsjukdomen röda hund i astronautkåren kostade tre dagar före uppskjutningen av Apollo 13 den 34-årige Ken Mattingly en plats i gruppen. I nio månader hade han tränat för uppdraget med Lovell och Haise, men NASA:s läkare bedömde att Mattingly som den ende kunde vara smittad. De båda andra var immuna, eftersom de hade haft röda hund som barn.

eftersom sjukdomen kunde bryta ut under resans gång, var Mattingly tvungen att stanna hemma. I stället blev det reserven Jack Swigert som fick ta över som pilot på kommandomodulen.

Hjärnan bakom framgången

Mattingly fick inte röda hund. I stället blev han en av hjärnorna bakom utarbetandet av de procedure

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: