Lightning Apollo 12

Apollo 12: Träffad av blixten

En halv minut efter starten skakar den gigantiska Saturn 5-raketen våldsamt. Inne i kommandomodulen börjar i stort sett alla lampor på kontrollpanelen lysa. NASA:s andra landsättning av människor på månen är nära att vara över, innan den överhuvudtaget har börjat.

12 oktober 2009

Ett hårt novemberregn trummar på Apollo 12-rymdkapseln och skickar floder av vatten över kommandomodulen Yankee Clipper högst upp på Saturn 5-raketen. De tre astronauterna försöker låtsas som ingenting – ända sedan morgonen har hotet om inställande av uppdraget hängt lika tungt över dem som molnen över Kennedy Space Center.

I åtta månader har Pete Conrad, Dick Gordon och Alan Bean tränat för detta uppdrag, historiens andra bemannade månlandning efter Apollo 11, och ingen av dem står ut med tanken på att ställa in resan. Med tillkämpad optimism spejar de hoppfullt upp mot den mörkgrå himlen, medan de väntar på domen från markkontrollen. Solen tittar då och då fram, men ögonblicket därpå mulnar det igen och blixtar sicksackar ute vid horisonten.

Vid 11-tiden får besättningen det besked som de hoppats på: Vädret är OK för uppskjutning, inga blixtnedslag inom en radie på 30 kilometer, uppdraget kan fortsätta som planerat. Klockan 11.22 lyfter Apollo 12 från marken i ett inferno av ljud och eld. ”Det är en vacker uppskjutning”, meddelar Conrad över radion. ”Himlen är på väg att ljusna”, tillägger Gordon, men han hinner knappt tala färdigt, förrän en blixt klyver luften, följd av ett öronbedövande brak, som får rymdfarkosten att skälva.

Något har gått snett

”Vad i helvete var det”, frågar Gordon över radion. Han får inget svar, men nu ser astronauterna att i stort sett alla lampor på kontrollpanelen lyser illavarslande. Aldrig tidigare har den erfarne Conrad sett så många tända varningslampor samtidigt, och han tvivlar inte på att något gått riktigt illa. ”Okay, vi har precis förlorat navigationsplattformen, mina vänner. Jag har ingen aning om vad som händer här, allt gick ned”, upplyser han.

Spänt börjar Conrad rabbla upp en ändlös rad av felmeddelanden i hopp om att flygledarna i Houston skall kunna åtgärda problemet. Snart står det klart att två blixtar slagit ned i farkosten 36 och 52 sekunder efter start, och att urladdningarna kortslutit de elektriska systemen och stört dataflödet. ”Apollo 12, försök återstarta bränslecellerna nu”, lyder ordern från Houston, alltmedan farkosten far fram med 10000 kilometer i timmen.

Kort efter att det första raketsteget har kastats av på knappt 70 kilometers höjd, lyckas Bean återstarta systemet och återupprätta datatransmissionen – varningslamporna släcks, och allt fungerar åter perfekt. Av ren och skär lättnad börjar Conrad fnissa högljutt, och skrattet smittar av sig på både Gordon och Bean, som skrattar hela vägen upp i omloppsbanan runt jorden. ”Nu har de något att skriva om ikväll”, konstaterar Conrad med tanke på journalisterna.

Trots den muntra stämningen i kabinen råder det en outtalad rädsla för att Houston skall avbryta uppdraget. Besättningen vet inte om kapseln eller månlandningsfarkosten Intrepid har skadats, men 2 timmar och 48 minuter efter uppskjutningen meddelar markkontrollen att de kan fortsätta mot månen. Man befarar visserligen att det system som skall utlösa Yankee Clippers fallskärmar före landningen i havet har förstörts av blixtarna, men Houston väljer att tiga med detta och låta uppdraget fortsätta. Om fallskärmarna inte vecklar ut sig under landningen kommer astronauterna att dö oavsett vad man gör, och varför då inte låta dem slutföra uppdraget och leva de tio dagar som uppdraget är planerat till?

Condrad and Surveyor 3

Geologer har valt ut Stormarnas hav

Knappt fyra månader tidigare, i juli 1969, landade Apollo 11 på månen men cirka 6,5 kilometer från det planerade målet. För NASA är det helt avgörande att de kommande Apollouppdragen kan landa exakt på rätt plats. Medan Apollo 11 har bevisat att USA rent tekniskt kan landsätta människor på månen och föra dem säkert tillbaka, är det nu geologin som är i fokus. Forskarnas ambitiösa mål är att finna svar på de mest basala frågorna om jordens närmaste granne: Hur uppstod månen? Varifrån kom den? Genom att lösa dessa mysterier hoppas de kunna ta reda på hur mänsklighetens egen planet skapades.

En armé av geologer har lagt oceaner av tid på att välja ut den plats där Apollo 12 skall landa – ett mål som för länge sedan fått smeknamnet ”Pete’s Parking Lot”. Parkeringsplatsen ligger i Stormarnas hav, en enorm lavaslätt, där Surveyor 3-sonden har landat 31 månader tidigare, i april 1967. Genom att undersöka ett föremål som har funnits på månen under en känd period kan forskarna få värdefull information om förhållandena på ytan. Dessutom utmärker sig platsen genom att klipporna i Stormarnas hav sannolikt är yngre än stenarna i Stillhetens hav och har en annan kemisk sammansättning.

Inte bara Apollo 12:s framgång utan också den framtida utforskningen av månen står och faller med en exakt landning, och i synnerhet Pete Conrad gruvar sig för om det skall lyckas. Som kapten är det hans jobb att sätta ned landningsfarkosten Intrepid på månen, och han känner den press som ligger på honom. Under träningen har han landat i Stormarnas hav så många gånger att han kan se området framför sig i sömnen. Han har präntat in bilden av att Surveyor 3 står på sluttningen av en krater, och att området på avstånd liknar konturen av en snögubbe med Surveyor på magen.

”Jag hoppas bara att vi hittar den gamla snögubben, och så hoppas jag att vi hittar en plats att landa på och att jag kan landa rätt”, säger Conrad mellan tuggorna av den kanadensiska bacon som besättningen äter på resans fjärde dag, da’n före da’n.

Conrad on Moon

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: