Edwin Aldrin

Apollo 11: Landning i blindo

Nästan fyra dygn har gått sedan Apollo 11 lyfte från Cape Kennedy i Florida. Snart ska Neil Armstrong och Edwin Aldrin som de första människorna landa på månen. De vet inte att färden ned till Stillhetens hav kommer att bli betydligt mer dramatisk än väntat.

Tre dagar, tio timmar och 53 minuter efter att Apollo 11 i ett moln av vitglödande gas och lågor skjutits upp från Cape Kennedy i Florida, ropar Edwin ”Buzz” Aldrin entusiastiskt: ”Jag ser den! Jag kan se hela landningsplatsen.” Sekunden efter får även hans kollegor, Neil Armstrong och Michael Collins, den första skymten av Stillhetens hav. Även om astronauterna från 112 kilometers höjd knappt kan urskilja landskapet och dess berg och förkastningar, är det som de kan se inte uppmuntrande. I månens morgonljus kastar även de allra minsta klipporna långa skuggor över slätten, och Stillhetens hav framstår som en ointaglig och ogästvänlig stenöken.

Armstrong och Aldrin har svårt att föreställa sig att de nästa dag skall kunna gå ned där, att solen kommer att tämja det spöklika landskapet och förvandla det till en säker hamn för landningsfarkosten Eagle. De är dock optimistiska och litar på att Apolloexpeditionerna före dem gjort ett ordentligt förarbete – att slätten är den bäst lämpade platsen för den första landsättningen av människor på månen.

Medan Armstrong och Aldrin packar inför morgondagens landning, betraktar Collins dem sorgmodigt. Han känner sig som en far som skall skicka iväg sina barn på en lång resa. Tjänstvilligt erbjuder han sig att ta nattvakten. ”Det är bättre att ni får en god natts sömn innan ni skall in i den fördömda månlandaren”, säger han och tillägger lågmält: ”Jag tycker att det har gått riktigt bra i dag. Blir i morgon och i övermorgon likadana så klarar vi det.”

Klar för landning

Nästa dag, söndagen den 20 juli 1969, börjar som alla andra dagar i rymden. Besättningen äter frukost med bacon och cornflakes, juice och varm choklad. Då månen vid middagstid badar i skarpt solljus, tar Collins farväl av sina båda kollegor, som har krupit genom den smala slussen in i månlandningsfarkosten. De har stängt den stabila luckan bakom sig. ”Nu tar ni två grabbar det lugnt ned till månens yta. Hör jag er pusta och stöna får ni med mig att göra”, varnar han vänskapligt över radion, innan han med ett tryck på en knapp kopplar bort Eagle – och därmed sig själv. ”Okay, då är ni på väg. Snyggt!”, säger Collins. Under några minuter svävar de båda farkosterna i formation, men så avbryter Eagle dansen och vrider sig bort från kommandomodulen Columbia med kurs mot Stillhetens hav på månen. Collins är ensam kvar och måste nu genomlida den nervpirrande väntetiden innan Eagle återvänder.

Okänd larmkod blinkar plötsligt

Fästa vid golvet med selar av gummi står Armstrong och Aldrin inne i månlandningsfarkosten, som tre timmar senare befinner sig omkring 15 kilometer ovanför ytan. Tiden är inne för den avgörande raketmanöver som skall ta dem den sista biten ned till månen. Rollerna är bestämda på förhand. Armstrong skall som kapten styra Eagle, medan Aldrin som månlandarens pilot hela tiden skall övervaka farkostens tekniska system. Armstrong trycker på startknappen, och sekunden därpå är nedstigningsmotorn påslagen. ”Tändning”, rapporterar Armstrong och Aldrin i munnen på varandra.

Medan Eagle med bottnen uppåt susar fram, spejar Armstrong efter olika riktmärken på ytan. Han noterar att de berg och kratrar som glider förbi fönstret dyker upp ett par sekunder tidigare än beräknat. Eftersom Eagle håller en hastighet av omkring en och en halv kilometer i sekunden över månen, betyder det att de kommer att landa omkring tre kilometer från den plats som egentligen är planerad. Han kontrollerar datorn. Den har inte registrerat felet.

På 14 kilometers höjd rullar Eagle långsamt runt till lodrät position, så att landningsradarn pekar rakt mot månens yta. Med huvudet uppåt får besättningen plötsligt syn på jorden, som hänger som en liten lysande lampa i den kolmörka världsrymden. Radarn får kontakt med månen, och Eagles dator arbetar för högtryck för att behandla den stora mängd data som den tar emot.

Sju minuter före den planerade landningen hör Armstrong och Aldrin en larmsignal. På datorskärmen blinkar larmkoden 1202 med gula siffror, en kod som ingen av dem känner igen från träningen. ”Programlarm”, rapporterar Armstrong sakligt över radion till Houston. Endast för att de känner honom väl kan NASA-personalen ana en svag darrning i hans röst.

Kurs mot krater

Före avgång har Armstrong uppskattat att risken för att de måste avbryta landningen är fifty-fifty, men så här nära målet är tanken på att behöva ge upp outhärdlig, och Armstrong suckar av lättnad då Houston, efter vad som känns som en evighet, återvänder med beskedet: ”We’re GO on that alarm” – ”Bortse från larmet och fortsätt.”

Under de kommande tre till fyra minuterna fortsätter datorn att ge 1202-larm, och plötsligt dyker ett lika okänt 1201-larm upp på skärmen. Markkontrollen lugnar astronauterna med att datorn bara är överbelastad. ”Samma typ. We’re GO”, meddelar Houston uppmuntrande. Då larmen äntligen tystnar, befinner sig Eagle endast 300 meter över månen, men Armstrong tycker inte om den syn som möter honom. Datorn styr i blindo landningsfarkosten mot en krater stor som en fotbollsplan, omgärdad av stenblock stora som bilar. Han byter resolut till manuell styrning – med bara två minuter till landning gäller det att i en viss hastighet ta sig loss ur kratern och hitta ett planare område.

”Hur är det med bränslet?”, förhör han sig. Aldrin är så upptagen med att avläsa höjd- och bränslemätarna att han inte har noterat den lurande faran, så han svarar bara mekaniskt: ”Åtta procent”. ”Okay, det verkar finnas ett bra område här”, konstaterar Armstrong omedelbart därpå. ”60 meter”, säger Aldrin. I samma ögonblick ser Armstrong att platsen som han har valt ut är helt olämplig för landning. ”Vi är precis över en krater ... vi måste flyga vidare”, meddelar han markkontrollen, som väljer att vara tyst i radion för att inte störa astronauterna i den tillspetsade situationen.

Moon first step

Damm virvlar upp och skymmer utsikten

Då Eagle kort därpå har nått ned till 30 meters höjd, finns det bara bränsle till ytterligare 90 sekunders flygning. Som i en önskedröm får Armstrong syn på ett cirka 60 kvadratmeter stort plant område, flankerat av små kratrar på den ena sidan och stenblock på den andra. Medan han försöker fästa blicken vid målet, inleder han landningen. Eagles raket virvlar dock upp dammoln och skymmer sikten. Så gott som i blindo dirigerar han farkosten lodrätt nedåt. Nu är det bråttom, för det finns mycket lite bränsle kvar, och det är för sent att avbryta landningen. ”Kontaktljus”, säger Aldrin plösligt och tittar på Armstrong, som genast stänger av motorn. Så mjukt att astronauterna inte ens märker det, sjunker Eagles fyra landningsfötter ned i månstoftet.

Ett ögonblick senare följer de första orden från månens yta, då Aldrin säger: ”Descent Engine Command Override, off, engine arm, off – 413 is in.” Endast de insatta vet vad det betyder, men inne i hjälmarna spricker de två männens ansikten upp i ett leende, medan de segervisst trycker varandras händer. Här – 102 timmar, 45 minuter och 42 sekunder efter lift-off – säger Armstrong det som hela världen har väntat på: ”Houston, Tranquility Base här. The Eagle has landed.”

”Roger, Tranquility. Ni fick oss allihop nästan blåa i ansiktet. Nu kan vi andas igen. Stort tack skall ni ha”, säger markkontrollen och berättar att det står leende människor överallt, inte bara i Houston utan i hela världen. ”Glöm inte att det också finns en i kommandomodulen”, inflikar Collins, som har följt dramat över radion.

Irritation mitt i lättnaden

Armstrong är upprymd efter landningen. Det var mycket nära att det gick illa. När Eagle mötte månens yta fanns det inte bränsle kvar i tanken för mer än 20 sekunders flygning. Mitt i lättnaden retar det honom dock att han inte har någon aning om var de landat. Efter att Eagle hamnat ur kurs tidigt under landningen, hade han aldrig fått syn på de kända kratrarna igen. Han och Aldrin har befunnit sig under konstant press på grund av de många och upprepade larmen, så nu spejar Armstrong intensivt efter konturer som han känner igen från de bilder som Apollo 10 tagit av månen två månader tidigare. Han ser dock ingenting. Han hoppas att Collins kommer att hitta Eagle med sin sextant innan de skall lyfta drygt 21 timmar senare. Här och nu måste han acceptera det faktum att han landat i blindo.

Enligt planen skall astronauterna sova innan de stiger ut ur Eagle. Denna plan har Armstrong godkänt hemma på jorden, men nu, då de som de första människorna har landat på ett annat klot, förefaller tanken absurd. Armstrong frågar därför markkontrollen om de kan få lov att stiga ut på månen omkring klockan 20 på kvällen Houstontid, cirka fem timmar tidigare än planerat. ”Ni får den bästa sändningstiden i TV”, hörs det från jorden.

Under veckorna före månlandningen har Aldrin funderat över hur han bäst kan ta vara på det stora ögonblicket. Han har kommit fram till att en passande gest för en troende rymdfarare skulle vara att ta nattvarden. Han tar fram en påse som han har tagit med sig hemifrån. Det är en gåva från en präst. Ur påsen tar han en flaska vin, en bägare och några oblater och placerar alltihop på ett klaffbord i kabinen, varefter har ansluter mikrofonen.

”Detta är månlandningspiloten som talar. Jag vill gärna ta tillfället i akt att uppmana lyssnarna, oavsett vilka de är och var de än befinner sig, att stanna upp och tänka över de senaste timmarnas händelser och att tacka för det på sitt eget sätt”, lyder hans budskap över radion. Medan Armstrong förundrat tittar på, fortsätter Aldrin sin ceremoni och häller upp vin i bägaren. I den nästan tyngdlösa rymden rinner dropparna långsamt och vackert ned i bägaren. Så tar han fram ett kort med citat ur Johannesevangeliet och fördjupar sig i de religiösa texterna.

Besättning

Från vänster Neil Armstrong (kapten), Michael Collins (kommandomodulpilot) och Edwin ”Buzz” Aldrin (månlandarpilot).

Uppgift: Landa på månen och återvända säkert till jorden. Varaktighet: 8 dagar, 3 timmar och 18 minuter.

Utforska

Tema

Läs också

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: