Apollo 1

Apollo 1-10: Nedräkning

De första astronauterna satte sina fötter på månen 1969. Vägen banades av tio testflygningar, varav den första slutade i en tragedi redan på rampen.

7 september 2009

Kapten Virgil Grissoms röst är dämpad och lugn, men han lyckas inte dölja ett sting av irritation.

”Hur skall vi någonsin kunna komma till månen, om vi inte ens kan samtala mellan tre byggnader?”

Sida vid sida med Edward White och Roger Chaffee ligger han i den konformade kommandomodulen längst upp i Saturn 1 B-raketen, som tornar upp sig på ramp 34 på Kennedy Space Center i Florida. Här har männen redan väntat i flera timmar på att provnedräkningen skall slutföras, men liksom vid de flesta av de tidigare testerna är det problem med kommunikationen.

Det verkar inte som om man kommer igenom varken till det 200 man stora avfyrningsteamet i kontrollcentret några hundra meter därifrån eller till den så kallade Manned Spaceflight-byggnaden knappt tio kilometer bort.

Chanserna för ett acceptabelt test är med andra ord inte lovande, och det påverkar Grissoms humör. Endast om provnedräkningen lyckas kan han och hans två kollegor genomföra den första bemannande Apollouppskjutningen, som är planerad till knappt fyra veckor senare.

Denna januaridag 1967 är till en början som en vanlig arbetsdag på Kennedy Space Center, men redan då Grissom och hans båda partners iförda rymddräkter kröp in i kommandomodulen klockan ett på eftermiddagen började problemen.

En stank av sur mjölk slog emot astronauterna, och först efter en timme hade man lokaliserat orsaken till problemet – en brist i syreförsörjningen. Lätt försenat kunde teknikerna i starttornet två timmar senare försegla luckan till kommandomodulen, som nu fylldes med 100 procent rent syre, men så började problemen med samtalssystemet. Trots att teknikerna arbetat för högtryck för att lösa problemet, är det nu, mot slutet av eftermiddagen, fortfarande brus på linjen.

”Apollo 1, hör ni mig”, hörs det från Stuart Roosa i kontrollcentret i ännu ett försök att få kontakt med rymdkapseln. ”Jag hör inte ett ord av vad du säger. Jesus Christ … Jag sa hur ska vi kunna resa till månen, när vi inte ens kan samtala mellan två eller tre byggnader”, fräser Grissom otåligt.

Virgil ”Gus” Grissom är 40 år och redan en garvad astronaut. Bakom sig har han två rymdfärder, men den största, den mest äventyrliga och mest dristiga har han kvar: resan till månen.

Precis som de andra astronauterna i Apolloteamet drömmer Grissom om att bli den första människan på månen, men då han ligger här och väntar, förargad över de ständiga kommunikationsproblemen, verkar drömmen vara större än verkligheten. När inte ens ett okomplicerat rutintest lyckas, hur skall det då kunna gå att landsätta en människa på månen?

I skymningen arbetar teknikerna fortfarande med kommunikationen, men nu finns det inte minsta kontakt mellan kommandomodulen och kontrollcentret. Strålkastare badar den mäktiga Saturnraketen i vitt ljus, och kommandomodulen längst uppe går nu planenligt på egen strömförsörjning, precis som om det var en riktig uppskjutning. Klockan 18.20, bara tio minuter före simulerad lift-off, beslutar emellertid testledaren att stoppa nedräkningen tills kommunikationen fungerar.

Elva minuter senare hör kontrollcentret ett kort, endast delvis hörbart nödrop över radion. Det låter som ”fire” (brand), men enbart tanken förfaller absurd – inget bränsle har fyllts på i raketen, och utanför rymdkapseln vimlar det av tekniker som borde kunna hantera vilken situation som helst.

Vanmäktiga stirrar testteamet på TV:n, som sänder från en kamera placerad framför luckan till kommandomodulen. Bakom fönstret i luckan fladdrar en vit eldslåga. Nu är radioförbindelsen till modulen plötsligt knivskarp, och Roger Chaffees illavarslande meddelande tränger nästan alltför tydligt igenom:

”Det brinner i cockpit”. På TV-skärmen kan NASA-personalen se hur Edward White kämpar för att öppna luckan ovanför sig. Sedan uppfattar de ännu ett nödrop, denna gång påtagligt desperat: ”Det är en allvarlig brand. Släpp ut oss. Vi brinner upp.” Rösten identifieras senare som Chaffees.

Moon surface

Kennedy skjuter igång kapplöpningen

När månen stiger upp över Atlanten utanför stranden vid Kennedy Space Center verkar det som om man bara kan segla ut och sträcka upp armen efter den, men månen befinner sig 384400 kilometer bort. Det är ett enormt avstånd, som motsvarar nästan tio gånger jordens omkrets vid ekvatorn.

Inte desto mindre har USA långt gångna planer på att överbrygga klyftan mellan vår planet och dess närmaste granne. Det skall ske med Apolloprojektet, som i maj 1961 inleddes av president John F Kennedy.

”Jag anser att vår nation bör bestämma sig för att före utgången av detta årtionde landsätta en man på månen och föra honom säkert tillbaka till jorden. Inget annat rymdprojekt kommer under denna period att imponera mer på världen eller vara viktigare för den framtida utforskningen av rymden. Inget kommer att vara lika svårt eller kostsamt att genomföra”, förklarar den nyligen tillträdde presidenten i detta tal till kongressen.

För USA återstod då ännu att skicka en man i en omloppsbana runt jorden. Faktiskt hade bara en amerikan flugit i rymden, nämligen Alan B Shepard, som knappt tre veckor tidigare genomfört en lyckad färd ombord på Freedom 7. Med ett hopp ut över Atlanten som det första trevande steget ut i rymden, hade USA knappat in en aning på kalla kriget-fienden Sovjetunionen, som redan 1957 inledde rymdåldern med den oväntade uppskjutningen av Sputniksatelliten.

I april 1961 hade ryssarna ännu en gång förödmjukat USA, då Jurij Gagarin blev den första människan i rymden, men nu hade USA:s nye, unge president kastat handsken: nu skulle nationen visa vad den förmådde. Kapplöpningen till månen hade inletts, och USA tänkte vinna – kosta vad det kosta ville.

Kennedys plan var synnerligen optimistisk för att inte säga överambitiös, och även i NASA:s egna led fanns det flera som inte trodde på den. Visserligen hade rymdfartsorganisationen redan i oktober 1958 inlett ett bemannat program, Mercury, som hade till syfte att testa hur tyngdlöshet påverkar människan.

Det var som ett led i detta program som Alan B Shepherd den 5 maj 1961 hade skjutits ut i rymden. Femton minuter och 22 sekunder hade hans ”hopp” varat – men därifrån och till att sända upp en besättning till ett avlägset klot var det oändligt långt. En mängd tekniska problem skulle lösas, ny teknik skulle uppfinnas, en kraftig lyftraket utvecklas, månen kartläggas och en armé på flera hundra tusen forskare och ingenjörer mobiliseras.

Med enorma medel i ryggen – budgeten för Apolloprogrammet uppgick 1961 till närmare 23 miljarder dollar – satte NASA in alla krafter på att uppfylla drömmen, och första steget var Gemini. Med ett projekt, som sjösattes 1961 och som fungerade som länk mellan Mercury- och Apolloprogrammen, skulle astronauterna uppnå erfarenhet av längre uppehåll i rymden och träna manöver- och sammankopplingstekniker. Alltihop var en förutsättning för att människan skulle kunna bege sig ut på den historiska resan till en annan värld.

Målsättningen att genomföra en månlandning före 1960-talets slut ledde till ett halsbrytande arbetstempo inom NASA och hos de leverantörer som skulle bygga farkostens och raketens olika delar. Under de första dagarna av 1967 var stämningen dock optimistisk. Trots att man redan hittat och åtgärdat tusentals fel hos Apollofarkosten, verkade det som om den första bemannade uppskjutningen skulle kunna genomföras den 21 februari samma år.

Nummerförvirring

AS-204 var det ursprungliga namnet på det test som i januari 1967 slutade i en tragedi, då tre astronauter dog på rampen.

Dessförinnan hade man 1966 genomfört tre obemannade Apollotestflygningar, men till minne av de omkomna döpte NASA nu om AS-204 till Apollo 1, trots att Apollouppdragen annars skulle tilldelas ett ­nummer först när de kommit ut i rymden.

Efter Apollo 1 följde ytterligare tre obemannade uppskjutningar. Apollo 4 testade i november 1967 den nya Saturn 5-raketen. Under Apollo 5 skickade en Saturn 1B-raket i januari 1968 upp en obemannad månlandningsfarkost, och den 4 april 1968 följde ett obemannat test av Saturn 5 med Apollo 6.

Tema

Läs också

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: