hangarskib_landing

Hangarfartyget får en ansiktslyftning

Tack vare ny teknik kan 2000-talets hangarfartyg skicka upp sina flygplan snabbare och lättare. Samtidigt har världens största krigsfartyg fått fler muskler.

2 september 2009 av Jan Aagaard

Var finns hangarfartygen? Så har standardfrågan från den sittande amerikanske presidenten låtit under de senaste 70 åren, så snart det har dragit ihop sig till internationella konflikter eller militära hot mot USA.

Hangarfartygens position är avgörande, då dessa fartyg är de viktigaste brickorna i det amerikanska försvaret. Det gäller de så kallade supercarriers av Nimitzklassen. De introducerades på 1970-talet, då de satte en ny standard för hangarfartygens storlek och slagkraft.

Nu rinner dock Nimitzklassens tid ut. Trots löpande uppgraderingar har far-tygen tekniska brister, som gör att de inte kommer att kunna uppfylla framtida krav från militära och politiska beslutsfattare. USA har därför börjat bygga en ny generation av supercarriers kallad CVN-21 – en fingervisning om att de är hangarfartyg skapade för det 21:a århundradet. Fartygen blir effektivare och får färre besättningsmän men kommer trots det att kunna skicka upp fler plan.

Det första fartyget får namnet USS Gerald R Ford efter den förre presidenten, som för övrigt var vid makten då det första fartyget av Nimitzklassen levererades 1975. Mer än fem års förberedelser har lett till att kölen på USS Gerald R Ford sträcks före utgången av 2009. Går allt väl, är fartyget redo för leverans år 2015, då det skall avlösa USS Enterprise, som tas ur drift efter mer än 50 års tjänst. Den nya generationen av hangar-fartyg blir av ungefär samma storlek som Nimitzklassens enheter, och vid första ögonkastet kommer de att likna dem mycket. Under däck kommer dock en lång rad utvecklingar att göra de nya fartygen till ännu effektivare stridsmaskiner. Förutom ny teknik och ny design har de en så flexibel utformning att det under de kommande årtiondena kommer att gå att löpande hålla fartygen uppdaterat med den nyaste utrustningen.

Tack vare tekniken kan besättningens numerär minskas och fartygen klara sig med mindre underhåll. Båda delar reducerar driftkostnaderna markant, vilket har varit ett krav från den amerikanska flottans sida. En av de mest markanta förändringarna finns djupt nere i fartygets inre, där två nya kärn-reaktorer skall producera energi till fram-drivningen och till de många elektriska systemen. Den nya typen av reaktor, kallad A1b, har en kärna med högre energitäthet, och kan därför leverera mer än dubbelt så mycket kraft som de gamla.

Den ökade kapaciteten är nödvändig, då fartygen får en lång rad nya elektriska system. I dag drivs flera energitunga system med hjälp av ånga eller hydraulik. Det gäller bland annat startkatapulterna för flygplanen. De blir i framtiden i stället elektriska, och detsamma gäller den hydrauliska utrustning som används för att fånga in och bromsa planen vid landning. Då även pumpar, uppvärmning och en rad faciliteter i de stora köken i framtiden skall drivas med elektricitet, kan man spara cirka tio kilometer ångrör.

Formel 1-inspiration på däck

Även på däck sker förändringar, där den synligaste är att den tornliknande överbyggnaden, kallad ön, flyttas cirka 30 meter akteröver. Det extra utrymmet på däck gör det möjligt att på en plats samla alla de servicefunktioner som genomförs på flygplanen mellan de enskilda uppdragen. Medan besättningen i dag är tvungen att flytta runt flygplanen, kommer man att i framtiden kunna sköta inspektion, montering av vapen, påfyllning av bränsle och så vidare på samma uppställningsplats – i likhet med vad man gör inom Formel 1. Tillsammans med förbättrad vapenhantering och det nya systemet för start och bromsning av flygplan innebär det att fartygen i Gerald R Ford-klassen kan skicka upp drygt en tredjedel fler flygplan per dygn än dagens hangarfartyg klarar av.

En del av dessa uppdrag kommer förmodligen att genomföras med obemannade flygplan. Som något nytt är den nya klassen av fartyg nämligen förberedda för att hantera förarlösa flygplan. Det kräver avancerad utrustning – av vilken en del ännu inte är utvecklad – att dirigera ned obemannade flygplan på det relativt lilla däcket på ett hangarfartyg.

Obemannade flygplan används redan i USA:s armé och flygvapen, och de väntas komma att spela en ännu större roll framöver, då man kan spara stora kostnader för att utbilda och avlöna piloter. Dessutom väger obemannade stridsflygplan generellt mindre än bemannade och har bättre bränsleekonomi.

För hangarfartygen måste man dock utveckla en särskild version av de förarlösa flygplanen. Bland annat behöver de för- stärkas för att tåla belastningen vid start och landning. För närvarande arbetar flera flygplanstillverkare med detta, och en prototyp av flygplanet visades i slutet av 2008. De första testflygningarna förväntas genomföras under året, men det kommer att ta ytterligare minst tio år, innan planen tas i bruk på de amerikanska hangarfartygen.

Fartyg blir långtidshållbara

Det är dock ingen brådska, för USS Gerald R Ford och de andra fartygen i klassen byggs för att tjänstgöra i minst ett halvt sekel. Med detta långa tidsperspektiv måste de också kunna stå emot fram-tidens hot. Exempelvis väntas vapen som styrs med GPS och andra navigations-system – så kallade smart weapons – att komma att spela en större roll. Ingen-jörer och konstruktörer lägger därför vikt vid att inreda fartygen så flexibelt att man under nästa halvsekel löpande kommer att kunna uppgradera dem med de nya tekniksystemen.

Det kräver bland annat att vikten hålls så låg som möjligt. Därmed blir det mer plats för nyutvecklingar. Ett viktigt element i bantningskuren har varit en reduktion av antalet hangarer från tre till två, och att man i detta sammanhang avlägsnat en av de flygplanshissar som finns på Nimitzklassen.

Den förenklade inredningen gör tillsammans med övergången till elektriska system att fartygen i Gerald R Ford-klassen inte behöver lika stor besättning. Den amerikanska flottan bedömer att man klarar sig med cirka 1000 man mindre.

Det blir också färre varvsbesök. Redan nu behöver reaktordrivna fartyg ”tankas upp” endast en gång på 50 år, och man räknar med att Gerald R Ford-fartygen kan segla i mer än tre år mellan varje service mot ett och ett halvt år i dag. Därför kommer det också att vara större sannolikhet för att de finns till förfogande, när den amerikanske presidenten frågar: ”Var är hangarfartygen?”

Läs också

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: