RAKETJUBILEUM
RAKETJUBILEUM

V2-raketen sköts upp för första gången för 75 år sedan nära Östersjön.

© Bundesarchiv / Wikimedia Commons

Nazisternas monsterraket tog USA till månen först

Den 3 oktober 1942 flyger en svartvit raket mot himlen över Nazityskland. Terrorvapnet är inte bara en vetenskaplig triumf och världen första rymdraket – tekniken kommer till slut ge amerikanerna segern i tävlingen om att nå först till månen.

6 oktober 2017 av Stine Overbye og Mikkel Skovbo

På taket till rakethangaren i Peenemünde vid den tyska Östersjökusten vankar Wernher von Braun av och an. Klockan är strax före fyra på eftermiddagen denna soliga första lördag i oktober 1942. I sin kikare stirrar von Braun, som leder nazisternas raket­program, spänt mot avfyringsplattformen där en 14 meter hög raket pekar upp mot himlen, redo att avfyras.

Den svart- och vitmönstrade V2-raketen bär på von Brauns ambitiösa dröm om att erövra rymden, men drygt tio år i branschen har lärt honom att ingen raket är en bra raket förrän den har lyft säkert. I fallet med V2 finns det extra anledning att besinna sig: Tidigare försök att skicka upp den banbrytande, vätskedrivna raketen har slutat i enorma explosioner och totalt fiasko strax efter uppskjutning.

SUPERSONISK
SUPERSONISK

V2-raketen är 14 meter hög, väger 13 ton är första raket någonsin att spränga ljudvallen.

Von Braun följer nervöst nedräkningen via högtalar­anläggningen. Så händer det: En gigantisk flamma skjuter ut från raketen när den lyfter sig, först långsamt och sedan spänner musklerna och skjuter iväg. 

Medan ett öronbedövande muller rullar in över basen börjar V2-raketen fyra sekunder efter uppskjutningen att tippa och fortsätta i en kurva ut över Östersjön. Efter 25 ­sekunder bryter raketen igenom ljudvallen och tynar bort som en liten glödande prick vid horisonten.

>> Prenumerera på Illustrerad Vetenskap i dag.

”Brennschluss” (stopp för bränsletillförseln) hörs över högtalaren knappt en minut efter avfyrningen, och sekunden därpå slocknar motorn. Nu utbryter jubel. Von Braun och hans kollegor är exalterade, men det är ännu ovisst om uppskjutningen är en fullständig succé.

VIDEO: Se originalinspelningar från nazisternas hemliga raketbas:

Planen är att V2 ska fortsätta att färdas ända upp till knappt 85 kilometers höjd och tröskeln till rymden, där den sedan med en hastighet på drygt 5 000 kilometer i timmen, 4,5 gånger ljudets hastighet, ska glida ned igen.

Fem olidligt långa minuter efter uppskjutningen kan von Braun känna segerns sötma: Signalen från raketen avbryts tvärt, som tecken på att den efter 190 kilometers färd enligt planerna plumsat ned i Östersjön. En bedrift som ska visa sig ha en enorm betydelse för framtiden. 

Hitler får raketfeber

För första gången i historien har en av människans
skapade föremål knackat på dörren till rymden, och det är på alla sätt ett nytt föremål. Tidigare har raketer använt fast bränsle som är tungt och inte så effektivt, men V2 använder för första gången flytande bränsle i form av flytande syre och etanol. Det ger en oerhörd förbrännings­temperatur och därmed en mer effektiv bränsleeffektivitet, så att raketen kan ge större tryckkraft per kilo bränsle. Och ­resultaten är sensationella: Raketen är den första som flyger snabbare än ljudet och räck­vidden är hela 320 kilometer – längre än till och med det bästa artilleriet. 

För chefsutvecklaren är det lyckade testet en triumf. Sedan barnsben har den nu 31-årige Wernher von Braun experimenterat med raketer med förhoppningen om att det ska bana vägen för att mänskligheten en dag kan erövra rymden och nå till månen eller till och med Mars.

SAMLINGSBILD MED HITLER
SAMLINGSBILD MED HITLER

V2:s chefsutvecklare Wernher von Braun (rød cirkel) träffade Hitler personligen under kriget.

Men von Brauns raket är inte tänkt att spela en roll som äventyrslysten pionjär i rymden. Nazisterna betraktar den revolutionerande raketen enbart som ett mirakelvapen som ska terrorisera britterna och ge segern åt det Tredje Riket. V i V2 står för ”Vergeltungswaffe”,
som är tyska för ”vedergällningsvapen”, och raketen ska hämnas de alli­erades allt vanligare bombanfall på tyska storstäder.

>> Få dina nyheter från vetenskapens värld med Illustrerad Vetenskaps NYHETSBREV

Bara en månad efter den lyckade uppskjutningen godkänner Tysklands rikskansler, Adolf Hitler (som annars varit tämligen ointresserad av von Brauns projekt), en plan för serie­produktion av V2. Han ger det kostsamma projektet högsta prioritet i sin förhoppning om att ­raketen ska kunna ge nazisterna segern i det segdragna världskriget. Och som en särskild hyllning till von Brauns insats insisterar Hitler på att personligen hälsa på chefsutvecklaren.

”Professor, jag vill gärna gratulera till era framgångar”, säger Hitler när han sträcker fram handen till den långe, blonde mannen med de intensiva blå ögonen. 

Bomberegn sinkar nazisternas terrorplaner

Inte ens beröm från Hitler kan dock få von Braun att uträtta mirakel med sitt vapenprogram. 

Raketen är fortfarande på experimentstadiet och lider av massor av barnsjukdomar, om inte en hel epidemi av fel. Särskilt motorn har svårt att tygla de enorma krafterna från det flytande bränslet, och aero­dynamiken orsakar ­problem vid överljudsfart. Bara i oktober efter den lyckade testuppskjutningen blir det fem misslyckade försök där raketen exploderar redan på rampen eller ­havererar i luften på väg mot målet.

”Det tar oss ett halvår att bygga en raket, men bara en halv sekund att förstöra den”, konstaterar von Braun modstulet under den frustrerande processen.  

VIDEO: Se V2-raketen explodera och välta i utvecklingsfasen:

Först i april 1943 lyckas han tillsammans med sin stab skjuta upp en raket som når den önskade höjden på 270 ­kilometer – i gengäld hamnar den 38 kilometer till höger om den tänkta banan. Och tekniken är inte det enda de tyska vetenskapsmännen måste kämpa med.

Britterna har fått nys om den oroväckande vapenproduktionen i Peenemünde, och natten till den 18 augusti 1943 låter 600 tungt lastade Royal Air Force-plan ett regn av bomber falla över raketbasen. 

Syftet är att döda hjärnan bakom det nyutvecklade vapensystemet, men britterna missar von Braun. Två ingenjörer och 735 slavarbetare förlorar livet, och bomb­anfallet får oväntade konsekvenser för tillverkningen av raketer i Tyskland. 

Dödsfabrik spottar ut missiler

Det är tydligt att basen i Peenemünde är för sårbar och därför bestämmer ­sig nazisternas ledning för att med von Brauns godkännande flytta raketproduktionen till en hemlig, under­jordisk anläggning vid den lilla staden Nord­hausen i Harzen. Där finns redan ett tunnelsystem som har uppstått efter många års gruvdrift, och man börjar bygga Mittelwerk – en stor fabrik där 900 helt nya missiler ska produceras i månaden.

Slavarbetare från koncentrationslägret ­Dora- ­Mittelbau, bevakade av brutala SS-vakter, sliter i den kalla och fuktiga miljön i gruvan för att färdigställa fabriks­anläggningen. Dygnet runt hörs buller från tryckluftshammare och skrik från fångar som piskas när de inte orkar hålla sig på fötterna.  

MASSDÖD
MASSDÖD

Upp emot 20 000 fångar från koncentrationslägren mister livet i samband med produktionen av de cirka 3 500 V2-raketerna under kriget. 

Platsen får rykte om sig att vara ett helvete på jorden, och summariska avrättningar och utmattning skickar upp till 100 kroppar till krematoriet varje dag. Mot den hemska bakgrunden kan tyskarna vid nyåret 1944 börja rulla ut de första V2-missilerna från gruvan.

Von Braun och hans kollegor har samtidigt lyckats åtgärda raketens värsta fel och brister. ­Motorn har förstärkts, ett helt nytt styrsystem är på plats, och även aerodynamiken är nu anpassad till överljudsfarten. Det skräckinjagande terrorvapnet är redo för strid.

KLICKA DIG RUNT I V2-RAKETEN:

Det är i synnerhet nazisternas motorteknik, aerodynamik och styrsystem som revolutionerar raketvetenskapen. Den 20 juni 1944 spränger den ultramoderna raketen 100-kilometersgränsen till rymden för första gången någonsin och tekniken lägger senare grunden för människans fortsatta erövring av yttre rymden. 

Raketdöden regnar ned över London

Skurar av V2-raketer med en sprängladdning på knappt ett ton börjar hagla ned över England i september 1944. Raketerna skjuts iväg från mobila avfyrnings­ramper och slår ned bara fem minuter senare. 

Den i särklass värsta attacken träffar London på lördagen den 25 november 1944, då ett bländande ljus helt utan förvarning lyser upp Woolworths butiks­lokaler. Ett ögonblick senare hörs en öronbedövande smäll som blåser ut samtliga fönster och får väggar och tak att skälva. Kunder och anställda hinner aldrig fly innan hela byggnaden kollapsar.

168 barn och vuxna omkommer, och 123 skadas vid anfallet som bokstavligt talat slår ned som en blixt från klar himmel. Ingen hinner uppfatta vad som händer eftersom raketen flyger snabbare än ljudet och är omöjlig att höra innan den slår ned. 

TERRORVAPEN
TERRORVAPEN

De knappt 1000 kilo sprängämnen som finns i nosen på en V2-raket kan jämna ett kvarter i London med jorden.

Som chefsutvecklare vet Wernher von Braun så klart att V2 har utvecklats som ett militärt terrorvapen, men han hade gärna sett ett annat användningsområde.

”Raketen fungerade perfekt, bortsett från att den ­landade på fel planet”, kommenterar han till en ­kollega efter det första V2-anfallet mot London. 

Totalt hinner nazisterna avfyra cirka 3 500 V2-raketer mot allierade mål, men det nya supervapnet räcker inte för att vända krigslyckan. När kriget är slut i maj 1945 står det klart att V2-raketen har kostat fler ­människoliv att framställa än den har lyckats döda. ­Omkring 20 000 tvångsarbetare har omkommit under produktionen medan cirka 5 500 människor fått sätta livet till vid raket­anfallen. 

USA tar hand om V2

Vid krigets slut överlämnar sig Wernher von Braun till USA, som desperat vill lägga fingrarna på världens ledande ­raketingenjör och hans stab av specialister. 

Amerikanarna hoppas att de ska kunna ge USA ett avgörande försprång i efterkrigs­tidens kapp­rustning, medan von Braun å sin sida har helt andra ambitioner: Han drömmer om att vidare­utveckla tekniken och resa ut i rymden, i första hand till månen. 

RUMUDSIGT
RUMUDSIGT

Den första bilden av jorden sedd från rymden tas 1946 av en V2-raket som avfyrats från New Mexico, USA.

Under kodnamnet Operation Paperclip anländer von Braun och hans team av över 100 raketforskare i smyg till militärbasen White Sands i New Mexico i september 1945. Redan tidigare har ett omfattande arkivmaterial om hans högtflygande krigsbarn skickats dit, och i oktober kommer dessutom hundra­tals godsvagnar med V2-­komponenter som har fraktats över Atlanten till hamnen i New Orleans. Materialet tar så stor plats att ­samtliga godsbangårdar 35 mil runt staden fylls till brädden.

Det står dock snart klart att det inte är rymdraketer som USA vill utveckla med hjälp av de tyska raketerna och forskar­hjärnorna. Den nya kommunistiska faran lurar i öster, och von Braun och hans kollegor får – precis som i Nazityskland – utveckla militära missiler som kan regna ned över fienden.

NÄSTA STEG
NÄSTA STEG

Bumperraketen från 1948 är en V2 med en sond i nosen – och den första tvåstegsraketen.

Den ihärdige tysken ger dock inte upp. Envist försöker han att påverka sina nya ­arbetsgivare och lägger fram det ena otroliga rymd­projektet efter det andra. 1954 föreslår han Project ­Orbiter, som ska skicka upp världens
första ­satellit i omloppsbana runt jorden, och han har redan en plan för hur han ska vidare­utveckla V2-raketen: Raketen heter Redstone och är både mer kraftfull och har bättre precision än V2 samt är dessutom utrustad med en noskon som kan separeras under flygningen och föra upp ­satelliten i omloppsbana. Trots det flygfärdiga paketet får von Braun dock inget gehör för sin idé. Först när den tyske raketuppfinnaren får hjälp från oväntat håll uppstår det en möjlighet att förverkliga hans drömmar om att ta sig ut i rymden. 

VIDEO: Se Wernher von Braun försök att hajpa rymdfarten:

“Flopnik” ger von Braun chansen

Den 4 oktober 1957 träder ärkefienden Sovjetunionen plötsligt och totalt oväntat in i rymdåldern när de skickar upp Sputnik, världens första satellit.

Indirekt står von Braun bakom även denna tekniska ­triumf: I krigets slutskede har ryssarna lyckats lägga beslag på en handfull färdiga V2-raketer samt en rad detaljerade ritningar, och även det sovjetiska raket­programmet bygger alltså på det tyska.

Men för både von Braun och resten av USA kommer Sputnik-uppskjutningen som en smäll i solar plexus. När ryssarnas raketteknik har kommit så långt att de kan skicka upp en satellit i omloppsbana så lär de snart också förfoga över teknik som räcker för att träffa USA med kärnvapen, tror experterna. Känslan av vanmakt och nederlag gör att de amerikanska ­politikerna får panik och de kräver ögonblicklig handling: Sovjetunionens försprång ska inhämtas och övertas – och det så snabbt som möjligt. 

SPUTNIK 1
SPUTNIK 1

Att Sovjetunionen skickade upp världens första satellit i oktober 1957 får USA att kasta sig in i rymdkapplöpningen.

Det första, förhastade försöket att få upp en satellit i rymden blir uppskjutningen av flottans Vanguard-raket i december 1957. Miljontals amerikaner följer i direkt­sänd tv hur raketen lyfter några centimeter från ­rampen innan den exploderar och förvandlas till en rykande skrothög. Kritiken låter inte vänta på sig. Den misslyckade uppskjutningen kallas ”Flopnik” och ”Kaputnik”, och kraven att erövra rymden före ryssarna växer. Äntligen får von Braun sin chans – och han tar den. 

Den 31 januari 1958 är han redo att skjuta upp sin 21 meter höga lyftraket Jupiter med USA:s ­första satellit, Explorer 1, ombord. Redstone-­raketen utgör första steget i Jupiter, och när raketflamman från den smala och cylinderformade farkosten klockan 22.48 lyser upp basen i Cape Canaveral håller alla andan. 

USA:s internationella prestige står och faller med von Brauns raket, och när uppskjutningen förlöper utan problem, och Explorer 1 efter några minuter förts ut i omloppsbana runt jorden, blir Wernher von Braun – eller Mister Space Man som pressen jublande kallar honom – stor hjälte inte bara i USA, utan överallt i hela västvärlden.

Gigant ska erövra världsrymden

Nasa, den amerikanska rymdfartsorganisationen, har i juli 1958 skapats som en direkt ­reaktion på Sputnik-­chocken. Här får den nu hyllade rymdmannen von Braun ansvaret för att utveckla världens största raket: Saturn.  

Raketen är utsedd till den farkost som ska säker­ställa USA:s herravälde i rymden och utgöra ryggraden i ett planerat bemannat rymdfartsprogram som 1961 når nya höjder.

President John F. Kennedy förklarar i ett tal till Kongressen den 25 maj 1961 att USA
inom kort ska besöka jordens närmaste granne:

”Jag anser att vår nation bör ha som mål att – före slutet av detta årtionde – landsätta en man på månen."

På Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama, lyssnar von Braun och hans stab häpna på presidentens tal över radion. Äntligen kan von Brauns största livsdröm bli sann. Med nästan obegränsade medel och en stark industri i ryggen kan han nu lägga alla krafter på arbetet med att konstruera raketen för månlandningsprogrammet Apollo.

PRATSTUND
PRATSTUND

USA:s president John F. Kennedy ger Walther von Braun (till vänster) order att erövra månen.

Förutsättningen för att USA över huvud taget ska kunna frigöra människan från jordens gravitation och färdas de knappt 400 000 kilometerna till månen är en gigantisk och kraftfull lyftraket som kan föra 3 000 ton rymdutrustning med den så kallade flykthastigheten på 11,2 kilometer i sekunden eller 40 000 kilometer i timmen. Inget mindre räcker för att raketen ska undslippa jordens gravitation. Det är här Saturn kommer in i bilden. 

Nyckeln till att övervinna det enorma avståndet mellan jorden och månen är en raket i flera steg, där stegen släpps i takt med att bränslet tar slut. Den typen av erfarenheter har von Braun­­ redan fått: 1949 har han med framgång testat världens första riktiga flerstegs­raket, RTV-G-4 Bumper, med V2-­raketen som första steg. 

Där V2-raketen hade en motor bygger ­Saturn på en design med flera motorer. Första steget har fem ­motorer som använder inte mindre än 13 ton bränsle per sekund och ger raketen en fart på 8 500 kilometer i timmen. Även andra steget har fem motorer som drivs av flytande väte och syre, och på bara sex minuter ökar farten till knappt 25 000 kilometer i timmen då tredje steget, med bara en motor, tar över med två antändningar. Vid det första steget ökas farten till 28 000 kilometer i timmen, som är den hastighet som krävs för att lägga sig i omloppsbana runt jorden. Den andra avfyrningen skickar farkosten vidare till månen med den nödvändiga farten 40 000 kilometer i timmen.

MÅNRAKET
MÅNRAKET

Saturn 5 är uppdelad i tre raketsteg med en konformad modul på toppen till rymdfarkost och besättning.

V2:s efterträdare erövrar månen

Onsdagen den 16 juli 1969 är förväntningarna stora på Kennedy Space Center i Florida. På rampen står den 111 meter höga Saturn V-raketen med Apollo 11-farkosten redo för ­avfyrning, och medan de tre astronauterna ombord kontrollerar sina ­instrument en sista gång, ­sitter miljoner människor över hela planeten klistrade framför tv:n för att följa den historiska händelsen. ­Kennedys, och inte minst Wernher von Brauns,
vision om att sätta en man på månen ska testas. 

Från uppskjutningscentret följer en relativt lugn von Braun det som pågår. Han har tagit av sig sitt hörselskydd för att följa med i nedräkningen, och strax före uppskjutningen böjer han huvudet i en stilla bön. 

FIVE-FOUR-THREE-TWO-ONE!
FIVE-FOUR-THREE-TWO-ONE!

Saturn 5-raketen blåser iväg cirka 3 000 ton dödvikt från jorden den 16 juli 1969. 

Så är det dags: 09.32 lyfter Saturn V-raketen från marken i ett moln av vitglödgade gaser och flammor. Ett öronbedövande buller, som från tusen åskväder, rullar fram över uppskjutningsområdet och får jorden att skälva. I nästa ögonblick försvinner von Brauns
gigantiska raket med månlandningsmodulen på toppen i ett svart och orange eldhav, medan den i en båge klättrar upp genom luften och ut över Atlanten. 

>> Prenumerera på Illustrerad Vetenskap i dag.

Fyra dagar senare, söndagen den 20 juli, når Apollo 11­­-­­­­­­­farkosten sin destination, och landningsmodulen ­Eagle sjunker mjukt ned i måndammet. Några timmar senare kan en mycket rörd von Braun på sin svartvita ­tv se hur astronauten Neil Armstrong tar de nio stegen ned från ­landningsmodulen och sätter sin vänstra fot på månens gyllene yta.

VIDEO: Se Neil Armstrong ta ett litet stort steg den 20 juli 1969:

För den nu 57-årige von Braun har en pojkdröm blivit verklighet. 1942 nådde hans banbrytande V2-raket 85 kilometer upp till rymdens port, och nu, 27 år senare, har V2-­raketens monstruösa arvtagare lyckats föra mänskligheten hela den långa vägen till en annan himlakropp än jorden.

”Människans slutgiltiga öde är inte längre ­begränsat till denna planet”, utbryter den visionära ­Mister Space Man strax efter månlandningen.

ÖRNEN HAR LANDAT
ÖRNEN HAR LANDAT

Månlandningsfarkosten Eagle med jorden i bakgrunden, nästan 400 000 kilometer bort.

Läs också

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: