Månen sänkte Titanic

Ett oerhört sällsynt sammanträffande av himlafenomen kan indirekt ha varit orsak till Titanics förlisning – världshistoriens mest berömda fartygskatastrof, som kostade 1500 människoliv. Den uppseendeväckande teorin har lagts fram av en grupp astronomer vid det amerikanska Texas State University San Marcos. De astronomiska händelserna framkallade ett extraordinärt kraftigt tidvatten, som sände en flotta av isberg söderut och rakt in i Titanics rutt.

Den 4 januari 1912 – knappt tre och en halv månad före förlisningen – stod månen ovanligt nära jorden, faktiskt närmare än den gjort under en period på 1400 år. Just då var månen bara sex minuter från att vara full. Dessutom hade jorden dagen dessförinnan haft sitt månatligen kortaste avstånd till solen. Denna sällsynta kombination av fullmåne och månens, solens och jordens positioner orsakade ett kraftigt tidvatten, en så kallad springflod, som fick isberg att slita sig loss och driva söderut.

Titanic mötte ovanligt mycket is

Enligt forskarnas beräkningar påverkade högvattnet några isberg som ursprungligen kom från de grönländska fjordarna men som strandat på grunt vatten utanför Labradorhalvön och Newfoundland i Kanada. Tidvattnet satte eventuellt en hel klunga av isberg i rörelse och in i en södergående havsström, vilket kan förklara varför det just våren 1912 fanns ovanligt många isberg i vägen för fartygsrutterna över Atlanten.

Före förlisningen hade Titanic mottagit meddelanden från andra fartyg om isberg och isflak på rutten, vilket fick kapten Smith att ändra kurs och styra en aning längre söderut. Trots det gick Titanic för full maskin in ett isberg klockan 23.40 söndagen den 14 april. Endast 2 timmar och 40 minuter senare började jättefartyget under stor dramatik färden mot havsbottnen.