Varför går blixtar i sicksack?

När man ser en blixt slå ned i marken sker det aldrig lodrätt. Varför väljer blixten inte den kortaste vägen?

1 september 2009

En blixt är en stor gnista, och vi är vana vid att en gnista tar den raka och kortaste vägen. I fallet med en blixt från ett åskmoln är det dock flera kilometer som skall tillryggaläggas, och processen med att bilda blixten sker därför i mindre steg. En gnista bildas på grund av en spänningsskillnad, och för blixtens del är den utlösande faktorn spänningsskillnaden mellan molnet och jorden. Före en blixturladdning får den extrema spänningsskillnaden elektroner att söka sig från molnet mot jorden. Dessa elektroner söker sig nedåt i så kallade blixtkanaler, i vilka luften joniseras. En blixtkanal rör sig mot jorden i små steg på cirka 50 meter åt gången, och i denna process följer strömmen av elektroner de lager i luften som är bäst ledande. Riktningen avgörs av små skillnader i ledningsförmåga, och blixtkanalen blir därför kantig och ojämn. När blixtkanalen närmar sig jordens yta kommer den ökade mängden av elektroner att få en motsvarande urladdning från jordytan att förgrena sig uppåt. När de båda kanalerna möts, kortsluts systemet, och den stora spänningsskill-naden utlöser en kraftig ström genom blixtkanalen. Resultatet blir en synlig blixt, som följer blixtkanalens form. Ofta kommer blixten att ha förgreningar mot jorden för att elektronerna har skapat sidogrenar i sitt sökande mot jordytan. Blixtens form har alltså uppkommit i en process, som på många sätt påminner om vattnets rörelser genom ett landskap. Rörelsens riktning bestäms av små detaljer som får blixten av röra sig i sicksack.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: