Deepwater Horizon in flames

Miljökatastrof: Oljan forsade ut

20 april 2010: USA drabbas av den värsta miljökatastrofen någonsin, när borrplattformen Deepwater Horizon fattar eld och sjunker.

23 november 2010

Från Illustrerad Vetenskaps Årsbok 2010: En bubbla av metangas stiger upp genom det över fyra kilometer långa röret under borrplattformen Deepwater Horizon i Mexikanska golfen. Klockan 09.45 reser sig en 70 meter hög gejser av havsvatten, gas och lera. Kort därpå utlöser gasen en explosiv brand, och snart är borrplattformen omsluten av eld.

Räddningsfartyg strömmar till, men hettan från branden är våldsam. En kapten berättar hur värmen smälte färgen på hans fartyg, men inte desto mindre lyckas man bärga 115 av de 126 personer som fanns ombord på Deepwater Horizon. Själva borrplattformen lyckas man däremot inte rädda, och efter att ha brunnit i 36 timmar kollapsar den stora konstruktionen och sjunker till botten. Den landar på 1500 meters djup, cirka 400 meter från den plats där borret går ned i havsbottnen. Den tar borröret med sig i fallet, och det bryts av så olyckligt att den så kallade BOP – blowout preventer – sätts ur spel. Dennas uppgift är annars att förhindra utsläpp, men nu är det fritt fram för oljan nedifrån djupet. Trycket i fältet är högt, och snart väller brunaktig råolja ut.

Oljebolaget BP står för borrningen, som är en i en lång rad på mycket djupt vatten i Mexikanska golfen. Golfen är en av de platser där jakten på olja på allvar har flyttats ut till havs. Det gör den i ökande grad, för några av världens största oljeförekomster tros befinna sig under havsbottnen. Bland annat tror man att det i Arktis finns stora, oupptäckta fält.

Erfarenheten av att borra efter olja på stora djup är ännu blygsam, och går det illa är det svårt att göra något åt det. Detta tvingas BP snart inse, för kort efter explosionsbranden på Deepwater Horizon pressas oljebolaget att erkänna att man inte har någon plan B, som kan stoppa utsläppet av olja. Samtidigt visar bilder från kameror på fjärrstyrda miniubåtar att olja väller ut från det knäckta borröret i större mängder än BP inledningsvis uppger.

Utsläppet sker en och en halv kilometer under havsytan. Mörkret är totalt på detta djup och trycket enormt – cirka 150 atmosfärer. Havsvattnet är bara fyra grader varmt, och det är just vattnets låga temperatur som gör att BP:s första försök att bromsa utsläppet misslyckas. En tung klocka sänks ned över borrhålet i hopp om att kunna leda upp oljan genom ett rör. Röret utgår från klockans topp, men kylan får de så kallade gashydraterna i oljan att stelna och därigenom blockera röret.

Under tiden börjar oljan på allvar bli synlig på havsytan. Snart sprider sig en glänsande oljepöl över en så stor yta att den är synlig från satelliter. Till forskarnas överraskning stannar en betydande del av oljan dock nere i det djupa vattnet, där den bildar stora undervattenssjok av olja. BP försöker med växlande framgång att bränna en del av den olja som ligger på ytan, och man lägger ut hundratals kilometer länsar, som skall hindra oljan från att nå land. Man lyckas till viss del hålla oljan borta från de låglänta öarna och stora marskområdena, vars flora och fauna är mycket känsliga för föroreningar. Fiskar och räkor börjar dock få en bismak av olja, och i en stor zon utfärdas fiskeförbud. Zonen utvidgas senare, så att den täcker cirka en tredjedel av Mexikanska golfen, som normalt är storleverantör av fisk till den amerikanska marknaden.

Årsboken 2010

Denna artikel kommer från Illustrerad Vetenskaps Årsbok 2010.

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: