De största tsunamivågorna på över fem meter hotar bland annat Nord- och Sydamerikas stillahavskuster.

© Ronnie Chua / Shutterstock

Skvallerbojar ska förhindra tsunamikatastrofer

Ett nätverk av bojar och sensorer övervakar vattenmassorna i Stilla havet dygnet runt så att nästa smygande dödstsunami kan avslöjas i tid.

12 juni 2017

Tsunamier kan uppstå efter skred eller vulkanutbrott, men de stora tsunamierna som korsar oceanerna och kan drabba kuster på flera tusen kilometers avstånd utlöses oftast av jordskalv. 

För att en tsunami ska uppstå måste en kraftig lodrät rörelse flytta vattenpelaren upp eller ned och därmed sätta igång en våg. Den sydostasiatiska tsunamikatastrofen år 2004 utlöstes exempelvis när den indoaustraliska plattan dök ned i Sundagraven. 

Stora skalv av den lodräta typen förekommer ofta när två av de tektoniska plattorna som bildar jordskorpan rör sig mot varandra – exempelvis som i området runt Stilla havet där risken för att drabbas av en tsunami är störst. 

Japan, Indonesien, New Zealand, örikena norr om Australien, Syd- och Nordamerikas västkust är de mest tsunamidrabbade områdena i världen.

© NOAA

Nätverk av bojar övervakar och varnar

Ett nätverk av bojar och andra sensorer registrerar vågor runt Stilla havet och skickar data till dygnet runt-bemannade Pacific Tsunami Warning Center (PTWC) på Hawaii i USA.

>> Lev livet till fullo: Följ med på havsexpedition till Galápagosöarna!

PTWC kan varna nationerna runt Stilla havet. Där slår man sedan antingen automatiskt larm eller avvaktar innan man påbörjar en evakuering. 

På andra ställen är tsunamivarningarna mer lokala. Det gäller exempelvis vid det norska berget Åknes, som hotar att rasa ned i Geirangerfjorden och därmed skulle kunna skapa en 70 meter hög våg. 

Så fungerar tsunamibojarna:

Förstå varningssystemet genom tre klick. Börja från botten. 

Läs också

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: