Jacques Cousteau

Cousteau öppnade en ny värld

Redan som ung kastade Jacques Cousteau sig över sitt livsverk: att ge både forskare och lekmän inblick i havets mångfaldiga liv. Att han lyckades med sitt projekt beror dels på en rad banbrytande uppfinningar, dels på en unik förmåga att förmedla.

28 maj 2010 av Majken S. Eliasen

En vacker junimorgon 1943 gjorde sig Jacques Cousteau redo att testa den luftflaska som han hade lagt sju år på att uppfinna och utveckla. Uppfinningen bestod av tre små cylindrar fyllda med komprimerad luft, som skulle hjälpa honom att andas under vatten.

Hans vän Frédéric Dumas, som var en framstående fridykare, höll sig beredd på stranden, medan Cousteaus hustru, Simone, snorklade vid vattenytan för att hålla ögonen på sin man. Skulle något gå fel, kunde hon ge tecken till Dumas, som genast kunde dyka ned och rädda honom.

Cousteau tog flaskorna på ryggen, satte masken över ögonen, tog munstycket i munnen och dök ut i vattnet vid Bandol på Franska Rivieran. Han andades lugnt genom munstycket och dök utan problem ned till tio meters djup. På ytan visade bubblorna att luftflaskan fungerade, och att marinbiologin och marinarkeologin i ett slag förändrats för alltid.

Med sin uppfinning hade Jaques-Yves Cousteau öppnat en helt ny värld för både forskare och lekmän. Resten av sitt liv tillbringade han själv i hav, floder och sjöar. Det var på intet sätt självklart att Cousteau skulle växa upp och få ett fysiskt aktivt liv. Som barn var han under långa perioder sängliggande, då han var anemisk och led av magproblem. Det var många timmar som skulle slås ihjäl, och lille Jacques använde dem till att läsa, ofta äventyrshistorier om pirater och Jules Vernes klassiker.

Favoriten var ”En världsomsegling under havet”.

Då han fyllde tio år, beslutade hans föräldrar att gå emot läkarens order om att undvika fysisk aktivitet och skickade den sjuklige Jacques till en simskola. Det visade sig vara en succé. Pojken älskade vatten och blev snabbt en skicklig simmare. Då han senare skickades på sommarläger i Vermont i USA, kom simningen honom till godo på annat sätt. Lille Jacques kom inte överens med läraren på sommarlägret, och som straff sattes han på uppgiften att ta bort grenar från bottnen av den lokala sjön. Under de tre veckornas straffarbete på sommarlägret kom han fram till hur man bäst håller andan under vattnet. Jacques Cousteau hade lärt sig dyka.

Gamla dräkter hämmade dykarna

Som 20-åring tog Cousteau värvning i den franska flottan, eftersom han ville se världen. Då han senare slog sig ned i Toulon, träffade han marinofficeren Philippe Taillez, som tyckte mycket om att dyka. Han gav Cousteau ett par dykarglasögon, och då denne för första gången såg världen under havet genom glaset, visste han vad han ville med sitt liv.

Att dyka i havet var dock fortfarande en svår sak, för det fanns bara två metoder. Antingen kunde man fridyka, då det gällde att hålla andan så länge som möjligt, eller använda dåtidens dykardräkter, som försågs med luft från en pump på följefartygets däck. Dykardräkten hade använts sedan 1700-talet och bestod av en tung, klumpig dräkt med en metallhjälm. I motsats till fridykare kunde dykare i dräkter vistas länge under vatten, men deras rörelsefrihet var starkt begränsad. Av samma orsak visste man inte mycket om livet under havets yta.

Därför var det inget mindre än en revolution då Cousteau tillsammans med ingenjören Émile Gagnan utvecklade ”akvalungan”, det vill säga luftflaskor med slangar och munstycken, så att dykaren blev oberoende av lufttillförsel från ytan. Hans uppfinning öppnade vägen för en egentlig utforskning av havet, både för biologer och för arkeologer.

Cousteau Documentary

För Cousteau var möjligheten att dyka en dröm som gick i uppfyllelse. Efter kriget inrättade han i den franska marinen sin egen avdelning för utforskning av undervattensmiljön, men de arbetsuppgifter han fick tillfredsställde inte hans stora behov av upptäcktsfärder under vattnet, så dem var han tvungen att göra helt på egen hand.

Hans stora nyfikenhet var 1946 nära att kosta honom livet, då han och Frédéric Dumas dök ned i Vauclusekällan i södra Frankrike. Med sitt flöde på 90 kubikmeter vatten i sekunden skapar källan ett av världens kraftigaste källsprång. Större delen av året är den en stilla sjö, men om våren vinner den kraft och får floden Sorgue att svämma över. Inga forskare kunde förklara vad som får källan att öka sitt flöde så, och Cousteau och Dumas beslutade sig för att dyka ned i grottan för att utreda förhållandena.

Som bergsbestigare skulle männen dyka två och två, sammanbundna med ett rep, som var deras enda förbindelse med gruppen på land. Cousteau kom överens med sina män om några enkla signaler: ett ryck i repet betydde att repet skulle sträckas. Tre ryck betydde att man skulle släppa ut mer lina. Sex ryck var en nödsignal och betydde att dykarna skulle dras upp till ytan snabbast möjligt. Tillsammans med Frédéric Dumas begav sig Cousteau ned i tunneln under sjön. Trots att han hade med sig en ficklampa, kunde han i stort sett inte se något i den mörka, trånga tunneln.

Då Cousteau hade nått 30 meter in i tunneln, fick han svårt att koncentrera sig och tappade ett extra rep som han hade över armen. Trots det fortsatte han nedåt i den mörka tunneln, och då dykarna slutligen nådde bottnen, kunde han på sin djupmätare se att man befann sig 130 meter under ytan.

Nu upptäckte han att Dumas dykardräkt hade fyllts med vatten och att hans ögon buktade ut. Cousteau var tvungen att få upp honom till ytan så snabbt som möjligt och ryckte i repet. Vid ytan registrerades tre ryck, och man gav därför mer lina.

Cousteau ryckte igen, men på ytan räknade man upprepade gånger till tre ryck och gav därför allt mer lina. Utmattad och desperat tog Cousteau upp sin kniv för att skära loss Dumas från repet. Han hade inte tillräckligt med krafter för att föra honom upp genom den långa, slingrande tunneln ovanför och riskerade själv att dö om han försökte. De minuter som han lade på att fumla med kniven gjorde dock medhjälparna vid ytan nervösa, och i ett plötsligt infall drog de upp de båda dykarna på land. Cousteau och Dumas hade varit ohyggligt nära att dö i den underjordiska källan, vars flöde än i dag är en gåta.

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: