Galleri: Sengångare på kurort

Sengångaren är gjord för ett stressfritt liv i träden, men så blir det sällan numera. Vi har avverkat skogarna och utsatt djuren för förakt och våld. I Costa Rica försöker världens enda vårdinrättning för sengångare ge djuren en ny chans.

2 april 2012

Sett med mänskliga ögon lever sengångarna det ultimata, sorglösa drönarlivet. De gör inget annat än att långsamt klättra runt i trädkronorna och äta blad. Sengångarna, som lever i den central- och sydamerikanska djungeln, är också enstöringar, så de ser sällan varandra och är inte benägna att slåss.

De är visserligen försvarslösa, men eftersom de lever högt uppe i trädkronorna, kan bara ett fåtal rovdjur nå dem. Arten har därför klarat sig bra i miljoner år, men nu är det slut. Sengångarna har problem i den moderna världen.

Allt fler sengångare mister livet i takt med att skogsområden röjs till förmån för lantbruk, vägar och bebyggelse. En del djur dödas till exempel, när träden de hänger i fälls. Samtidigt styckas djurens revir upp i allt mindre delar, så att de måste ned och gå på marken, när de skall ta sig från träd till träd. På marken är de lätta offer för bilar och rovdjur. Även om sengångarnas träd står kvar, kan djuren stöta på elledningar, som liknar genvägar till nästa träd men som i verkligheten är rena dödsfällor.

Sengångarna är emellertid inte utan bundsförvanter. Sedan 1992 har Judy Avey-Arroyo drivit sengångarreservatet ”The Sloth Sanctuary of Costa Rica”, där skadade och föräldralösa djur vårdas och om möjligt sätts ut i naturen igen.

Reservatet startades egentligen av en slump. Judy Avey-Arroyo, som drev ett litet hotell med guidade turer i den lokala regnskogen, fick år 1991 ta över en föräldralös sengångarunge, som några flickor hade hittat. Ungen blev en stor turistattraktion, och det dröjde inte länge förrän fler sengångare hittade vägen till Judy Avey-Arroyo. År 1992 öppnades reservatet officiellt, och sedan har det utvidgats.

Människor misshandlade djuren

Människans byggaktiviteter är inte det enda problemet för sengångarna – människans förhållande till djuret är ofta det största hotet. Trots att sengångare är ganska vanliga i många sydamerikanska länder, är de föremål för övertro och fördomar. Djuren uppfattas till exempel som lata och därför inte värda respekt.

Det har lett till många fall av grov misshandel, berättar den brittiska zoologen Rebecca Cliffe från Swansea University i Wales. Hon har arbetat i reservatet som ett led i ett forskningsprojekt lett av Rory Wilson. Cliffe berättar att centret har tagit emot sengångare, som har blivit slagna med klubbor, använts som fotbollar eller som man satt eld i pälsen på.

I början koncentrerade vårdinrättningen sig på vård och rehabilitering av de inlämnade djuren. Därnäst inledde man en upplysningskampanj för skolbarn, som lärde dem att sengångare spelar en stor roll för regnskogens ekologi och för naturens balans i allmänhet. Kampanjen har redan haft effekt i Costa Rica, berättar Judy Avey-Arroyo. Antalet misshandlade djur som lämnas in till vårdinrättningen har minskat betydligt.

I takt med att allt fler sengångare nådde fram till The Sloth Sanctuary stod det klart att den befintliga kunskapen om sengångarens biologi och utbredning var extremt bristfällig. Man visste till exempel i stort sett inget om djurets beteende, eller hur det utvecklas under sina första levnadsår. Eftersom det inte finns exakta siffror på antalet individer av många av sengångararterna, vet man heller inte om någon art är hotad, och i så fall hur illa läget är.

Forskarlaget från Swansea University försöker rätta till detta. Vuxna djur som sätts ut i naturen igen förses med avancerade radiosändare, som kan ge detaljerade upplysningar om djurens rörelser dygnet runt. Övervakningen har gett svar på frågor, som länge irriterat vårdinrättningens anställda.

Medan det har varit problemfritt att återutsätta vuxna djur i naturen, har framgången med ungar varit mycket liten. Att sköta dem i fångenskap är inte svårt, men de kan inte klara sig själva, när de sedan skall leva i vilt tillstånd.

Orsaken är att ungarna är helt beroende av att lära sig rätt kostplan. Det har nämligen visat sig att sengångare endast äter bladen av åtta–tio speciella träd, på bestämda tider och till och med i bestämd ordning. Många regnskogsträd är giftiga, men de förändras under årets gång, så ordningsföljden är viktig. Tills vidare är det bara vuxna sengångare som kan lära ungarna det.

Både forskarna och sengångarnas vårdare har stora förhoppningar om att även det problemet skall lösas. Om så sker, kommer framtiden för såväl Costa Ricas som resten av världens sengångare att se mycket ljusare ut.

Judy Avey-Arroyo with sloth

Tjugo år i frontlinjen för de långsamma djuren

Vem: Judy Avey-Arroyo har med en grupp medarbetare drivit ”The Sloth Sanctuary of Costa Rica” sedan 1992.

Var: Reservatet och vårdinrättningen ligger i Costa Rica i närheten av kusten mot Karibiska havet.

Vad: På vårdinrättningen vårdas och uppfostras skadade och föräldralösa djur. Djuren kan återutsättas i den omgivande skogen, som är ett reservat för viltlevande sengångare.

Foto: Suzi Eszterhas/Minden Pictures

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: